Kläder som är avsedda för friluftsaktiviteter bör vara vattenavvisande. För att plaggen ska erhålla vattenavvisande egenskaper krävs att textilen är impregnerad med en vattenavvisande kemikalie. Kemikalierna som används för detta idag är ofta baserade på högfluorerade ämnen, så kallade fluorkarboner. Dessa typer av kemikalier kan brytas ned till substanser som är skadliga för människor och natur. Efterfrågan på vattenavvisande impregneringar som inte är baserade på högfluorerade ämnen ökar i takt med en ökad medvetenhet om hållbarhets- och miljöfrågor. Trots att det utvecklas allt fler alternativa impregneringar till fluorkarboner erhåller dessa inte samma höga prestanda som de högfluorerade ämnena. Detta arbete är ett uppdrag från Houdini Sportswear som är ett svenskt företag som utvecklar högpresterande friluftskläder. Företaget vill hitta ett alternativ till de högfluorerade ämnena för de skalplagg de producerar. I detta arbete har författarna undersökt om olika mikro-och makroskopiska strukturer kan öka en impregnerad textils hydrofobicitet. Textilerna som har använts i undersökningen är fyra vävar av 100 % kemiskt återvunnen polyester med olika bindningar, dTex och egenskaper. På Textilhögskolan i Borås har samtliga vävar impregnerats med två olika impregneringar, - en baserad på dendrimerer och en baserad på paraffinvax. För att bestämma hur de olika vävarnas hydrofobicitet skiljer sig åt har kontaktvinkeltest genomförts. Det var också relevant att undersöka hur strukturerna och de vattenavvisande egenskaperna påverkades av en simulerad användning eftersom att friluftskläder slits under sin livstid. Resultaten visade på att det fanns en signifikant skillnad mellan de vattenavvisande egenskaperna för de olika vävarna. Undersökningen har resulterat i slutsatsen att mikro- och makroskopiska strukturer påverkar en vävs vattenavvisning. Dock har inte några definitiva slutsatser om vilka strukturella parametrar det är som påverkar de vattenavvisande egenskaperna kunnat dras. Resultatet från statistiska test visade inte på en signifikant skillnad mellan vävarnas vattenvisande egenskaper före och efter en simulerad för en av impregneringarna medan tester för den andra impregneringen visade på en signifikant skillnad efter en simulering, dock blev vattenavvisningen till det bättre. Därav kunde slutsatsen dras att vattenavvisningen består även efter att vävarna blivit tvättade och nötta.

Outdoor recreation is becoming more and more popular, and as the number of outdoor enthusiasts is growing, so is the outdoor apparel industry. Outdoor wear has become increasingly technical with waterproof membranes and functional materials which are making the outdoor life more convenient for everyone. At the same time it has become clear that these new materials don’t come without environmental issues. Two recently highlighted environmentally hazardous substances in outdoor wear are per- and polyfluorinated substances (PFAS) in waterproof materials and microfibers from functional clothes made of polyester. The aim was to study the outdoor enthusiasts’ knowledge about the substances in outdoor apparel and their environmental impact, and if it has any effect on their consumer behavior. The study also tested if the intensity of the outdoor recreation has any impact on consumer behavior as well. The study revealed that the majority of the participants are in fact aware of the substances in their clothing and their environmental effects but this does not have a significant effect to environmentally friendly consumer behavior. The knowledge of the substances and their environmental effects was greatest amongst the people who are active one to a few times per month. The results were not totally conclusive and the question remains whether it is indeed the intensity of the hobby or some other factor like the purpose of being outdoors that steers the environmental awareness and consumer behavior of the outdoor enthusiasts.

BAKGRUND: Per- och polyfluorerade alkylsubstanser, PFAS, är ett samlingsnamn för en stor grupp mycket stabila substanser. Vissa PFAS är klassade som persistenta, bioackumulerbara och toxiska (PBT-ämnen) och har en negativ hälsoeffekt på människor och djur. De är vanligt förekommande i exempelvis brandskum och förhöjda halter finns därför ofta i vattensystem som ligger nära brandövningsområden. Perflourooktansyra (PFOS) är idag den enda PFAS som är förbjuden inom EU och är förmodligen den mest toxiska. Tolerabla gränsvärden finns idag endast för två PFAS; PFOS och PFOA. En av de största källorna för humanexponering av PFOS är fiskkonsumtion, medan PFOA inte brukar vara detekterbar i fisk. SYFTE: Syftet med denna studie var att analysera humanexponering av 11 olika PFAS (PFOS, PFOA, PFHxA, PFHxS, PFHpA, PFNA, PFDA, PFDS, PFBS, PFUnDA och PFOSA) efter konsumtion av abborre (Perca fluviatilis), baserad på analysdata från Stockholms stads miljögiftsövervakning. Då fokus i arbetet framförallt ligger på PFOS så har uppskattat PFOS-intag via denna exponeringsväg jämförts med tillgängliga toxikologiska referensvärden. Likaså syftar arbetet att undersöka hur PFOS- exponeringen via konsumtion av sötvattenfisk förhåller sig till bakgrundsexponering av PFOS i normalbefolkningen. METOD: PFOS-exponeringen via konsumtion av sötvattenfisk beräkandes för tvånivåer av fiskkonsumenter; ”mest sannolik exponeringsnivå” (MSE, där man äteregenfångad sötvattenfisk max 6 ggr per år), och ”hög exponeringssnivå” (HE, där manäter egenfångad sötvattenfisk 1 ggr/vecka). En vidare uppdelning gjordes på”normalkonsumenter” (person som äter normalstora portioner och har en medelvikt) och ”storkonsumenter” (person med låg vikt som äter stora portioner). Beräkningarna grundar sig på tre års analysdata (2015-2017) på abborre från 14 olika vattensystem kring Stockholm stad, vilka kan betraktas som representativa fiskevatten i en urban miljö, utan känd PFOS-påverkan från punktkälla. PFOS-analyser i fisk användes tillsammans med data från litteraturen över fiskkonsumtion och kroppsvikt. Litteraturdata användes även för att beräkna exponeringen i normalbefolkningen viaandra livsmedel och dricksvatten. Även här gjordes beräkningarna för ”mest sannolik exponering” (normalkonsumtion av dricksvatten och normalexponering av PFOS via övriga livsmedel) och ”hög exponering” (storkonsumtion av dricksvatten och högexponering via övriga livsmedel). Därefter jämfördes resultatet med tolerabla dagliga intag (TDI) och PFOS-exponeringen via fiskkonsumtion relaterades till det PFOS-intag som normalbefolkningen blir utsatt för via konsumtion av dricksvatten och andra livsmedel. RESULTAT: I de analyserade proverna av abborrmuskel stod PFOS för ca 90% av PFAS-innehållet, PFOS är den förening som exponeringsberäkningarna gjorts för. Bakgrundsexponeringen för PFOS i normalbefolkningen, via konsumtion av dricksvatten och andra livsmedel (även köpt fisk), beräknades till ca 0,5 ng/kg/dag (vuxna) och 0,7 ng/kg/dag (barn) för den mest sannolika exponeringsnivån (MSE). För den högre exponeringsnivån (HE) beräknades intaget till ca 1,7 ng/kg/dag för både vuxna och barn – alltså väl under EFSAs rådande TDI-värde på 150 ng/kg/dag. Vid jämförelse med dessa bakgrundsnivåer visade sig följande för de 4 exponeringsnivåer som karakteriserats vid konsumtion av egenfångad insjöfisk: MSE – normalkonsument: I denna grupp var PFOS-exponeringen via konsumtionen av egenfångad sötvattenfisk omkring 0,5 ng/kg/dag (vuxna) och 1,1 ng/kg/dag (barn), innebärandes att redan individer som konsumerar egenfångad fisk 6 ggr/år dubblerar sin PFOS-exponering. Det totala intaget ligger dock långt ifrån rådande TDI-värde. MSE – storkonsument: För vuxna och barn beräknades PFOS-exponeringen via sötvattenfisk till ca 1 respektive 2 ng/kg/dag. HE – normalkonsument: För kvinnor blev PFOS-exponeringen 17 ng/kg/dag och för män 18 ng/kg/dag medan resultatet för barn var 37 ng/kg/dag. HE – storkonsument: PFOS-exponeringen från insjöfiskkonsumtion, i detta ”worst-case-scenario”, var 27 och 33 ng/kg/dag för kvinnor respektive män och 69 ng/kg/dag för barn. Hos denna grupp blev exponeringen runt 15 gånger högre än i normalbefolkningens hos vuxna och 40 gånger hos barn. DISKUSSION: Att PFOS stod för den största delen PFAS stämmer väl med förväntat resultat. Studien visar att normal- och storkonsumtion, inom ”den mest sannolika exponeringsnivån”, av sötvattenfisk från de vattensystem i närheten av Stockholm stadsom omfattats av studien, inte utgör någon hälsofara enligt de TDI som gäller idag även om det ger en procentuellt sett stor ökning av PFOS-intaget relativt vad som normalt är att förvänta via intag av livsmedel (även dricksvatten inräknat). Storkonsumenter inomkategorin ”hög exponeringsnivå” utgör ett worst case-scenario, där barn i gruppen kommer upp i ungefär halva TDI. Vid eventuell revidering av TDI så finns risk att både normal- och storkonsumenter, inom ”hög exponeringsnivå”, av sötvattenfisk hamnar påPFOS-intag runt eller över TDI. / BACKGROUND: Per- and polyfluorinated alkyl substances (PFAS) is a group of very stable molecules. Some PFAS are classed as persistant, bioaccumulative and toxic (PBT-substances) with negative impacts on humans and animals. PFAS is a common ingredient in fire foam, and elevated levels are consequently often seen in water systems near fire drill areas. Today, perflourooctanoic acid (PFOS) is the only prohibited PFAS within the EU, and probably the most toxic.Tolerable daily intake (TDI) recommenadtions are only available for two PFAS within the EU; PFOS and PFOA. One of the main exposure routes of PFOS in humans are consumption of fish, whilePFOA usually isn’t detectable in fish. OBJECTIVES: The aim of this study was to analyze human exposure of 11 different PFAS (PFOS, PFOA, PFHxA, PFHxS, PFHpA, PFNA, PFDA, PFDS, PFBS, PFUnDA och PFOSA) after consumption of european perch (Perca fluviatilis) collected from water systems in an urban region of Sweden. The main focus substance of the study was PFOS, where different scenarios of PFOS-exposure after consumtion of perch were compared with toxicological reference values (TDIs) and with background exposure from consumtion of other foods and drinking water. METHODS: The PFOS-exposure from consumption of freshwater fish was calculatedfor two levels of consumers; a “most likely exposure level” (MSE, with a consumptionrate of maximum 6 times/year), and a “high exposure level” (HE, with a consumption rate of at least 1 time/week). The groups were further divided into “normal consumers” (who ate normal portions and had normal body weight) and “large consumers” (who atelarge portions and had a low body weight). The caclulations were based on three years of analysis data (2015-2017) on european perch from 14 different water systems around the city of Stockholm, which can be considered as representative fishing waters in an urban environment, without known PFOS point source. The analyzed PFOS concentrations in fish were used in conjunction with literature data on fish consumption and body weight to assess exposure. Data from the litterature were also used to calculate the exposure in the normal population, after consumption of other foods and drinkingwater. Also here a “most likely exposure level” (average consumtion of drinking water and average consumption rates and PFOS concentrations in other foods) and “high exposure level” (large consumer of drinking water and high PFOS exposure from other foods) were calculated. Thereafter, the results were compared with the tolerable daily intake (TDI), and the PFOS-exposure through consumption of perch was compared to the PFOS-intake following consumtion of other foods and drinking water. RESULTS: PFOS accounted for about 90% of the total PFAS in european perch. PFOS is the compound for which the exposure calculations were made.Background exposure by PFOS in the normal population, through consumtion of drinking water and other foods (including commercial fish), was calculated to 0,5 ng/kg/day (adults) and 0,7 ng/kg/day (children) for the most likely exposure level (MSE). För the higher exposure level (HE) the intake was calculated to 1,7 ng/kg/day for both adults and children, which is far below EFSA ́s current TDI of 150 ng/kg/day. When the background levels are related to the 4 exposure levels characterized after consumption of self-caught freshwater fish the results showed that: MSE – normal consumer: The PFOS exposure from consumption of freshwater fish in this group was 0,5 ng/kg/day (adults) and 1,1 ng/kg/day (children), which means that by consuming self-caught fish 6 times/year the PFOS-exposure will be doubled. Even so, the total intake is far below current TDI. MSE – high consumer: PFOS exposure from freshwater fish were 1 ng/kg/day and 2 ng/kg/day for adults and children respectively. HE – normal consumer: The PFOS exposure for women were 17 ng/kg/day and 18 ng/kg/day for men while the result form children were 37 ng/kg/day. HE – high consumer: The PFOS exposure in this “worst case scenario” was 27 and 33ng/kg/day for women and men respectively and 70 ng/kg/day for children. In this group the exposure were about 15 times higher than the background exposure for adults and 40 times higher for children. CONCLUSIONS: That PFOS accounted for the largest part of PFAS in fish is in accordance with previously published studies. Normal and large consumption offreshwater fish within the “MSE”-group, of freshwater fish, from the water systems near the city of Stockholm which are covered in the study, is not a health risk according to the TDI that apply today. However, it gives a percentually large increase in PFOS intake relative to what is normally expected from food intake (including drinkingwater). High consumers in the “HE”-group constitute a worst case scenario, where children in the group reach a PFOS-exposure of about half of TDI. In the event of a possible revision of TDI also normal consumers in the “HE”-group may close in to, or pass, the TDI-limits.

Fluorkemi används på varselkläder i syfte för att skydda textilen mot smuts, vatten, fett och olja. Kemikalierna är skadliga för människor och miljö, de är dessutom mycket svårnedbrutna eller så bryts de inte ner överhuvudtaget. Kemikalierna är utvecklade av människor och delas upp i perfluorerade och polyfluorerade ämnen (PFAS). PFAS klassificeras också som PBT-ämnen, vilket står för att de är persistenta, bioackumulerande och toxiska. Studien är utförd i ett samarbete med Tranemo Textil AB, där behovet av fluorkarbonberedning på varselkläder undersökts. Syftet med studien är att undersöka utifrån användning och tvättprocess om fluorkarbonberedning är essentiell på varselkläder. Genom intervjuer med experter och tvätterier har studien fått fram information om fluorkemi och hur tvättprocessen ser ut. Resultatet från intervjuerna har kombinerats med tester på tyger och på ett bärprov med ett byxben med fluorkarbonberedning och ett byxben utan. Bärprovet har testats av en person i dennes dagliga arbete under sex månader. Studien har sammanställt resultatet och kan konstatera att fluorkemin har negativ påverkan på människa och miljö, vilket ligger till grund för en diskussion kring vad som är nödvändig användning. Vidare kan det konstateras att fluorkarbonberedningens effekt försämras över tid, genom användning, tvätt och annan yttre påverkan. Slitaget sker ojämnt och vissa delar av ett plagg kan ha god avvisande effekt medan andra delar är så kallade öppna friytor. Smuts kan då gå in under beredningen och kapslas in. I resultatet har det också framkommit att rätt skötsel av den här typen av plagg är viktigt och att återaktivering genom värme är väsentlig. Samtidigt belyser respondenterna återkommande en mentalitet hos arbetare att de vill att plaggen ska visa att de arbetar och därför vara smutsiga, vilket medför att många plagg sällan tvättas. Genom utförda intervjuer och tester har studien kommit till slutsatsen att fluorkemi inte är nödvändig på varselkläder. Den yttre påverkan som relativt snabb sliter på beredningen genom användning och tvätt i kombination med att fluorkemin inte fyller någon långvarig avvisande funktion är aspekter som tagits i hänsyn för slutsatsen. / Fluor chemistry is used on high visibility workwear to protect the textile from dirt, water, grease, and oil. The chemicals are harmful to people and the environment, they are also very degraded, or they do not break down at all. The chemicals are developed by humans and divided into perfluorinated and polyfluorinated substances (PFAS). PFAS is also classified as PBT substances, which means that they are persistent, bioaccumulate, and toxic. The study was in collaboration with Tranemo Textil AB, where the need for fluorocarbon finish for high visibility workwear was explored. The purpose of the study is to investigate if a fluorocarbon finish is essential on high visibility workwear, based on the use phase and washing process. Through interviews with experts and laundries, the study has obtained information about fluor chemistry and how the washing process works. The results of the interviews have been combined with tests on fabrics and on a wear test that has been tested in the person’s daily work for six months. The wear test is trousers with one leg with fluorocarbon finish and the other leg without. The study has compiled the results and can find that fluor chemistry has a negative impact on humans and the environment, which forms the basis for a discussion about what is essential use. Furthermore, it can be found that the effect of the fluorocarbon finish impairs over time, through use, washing, and other external impacts. The abrasion is uneven, and some parts of the garment can still have a good repellent effect, while other parts have so-called open surfaces. On the open surfaces, dirt can enter during the fluorocarbon finish and be encapsulated. The study has also emerged that proper care of this type of garment is important and that reactivation through heat is essential. At the same time, respondents repeatedly highlight workers' mentality that the garment should show and reflect high work ethics. This causes that many garments are rarely washed and become very dirty. Through interviews and tests, the study has concluded that fluor chemistry is not necessary for high visibility workwear. The external effects with relatively quickly abrasion on the finish through use and washing, this in combination with that fluor chemistry does not fulfil any long-lasting function are aspects that have been considered in the conclusion.