Outdoor recreation is becoming more and more popular, and as the number of outdoor enthusiasts is growing, so is the outdoor apparel industry. Outdoor wear has become increasingly technical with waterproof membranes and functional materials which are making the outdoor life more convenient for everyone. At the same time it has become clear that these new materials don’t come without environmental issues. Two recently highlighted environmentally hazardous substances in outdoor wear are per- and polyfluorinated substances (PFAS) in waterproof materials and microfibers from functional clothes made of polyester. The aim was to study the outdoor enthusiasts’ knowledge about the substances in outdoor apparel and their environmental impact, and if it has any effect on their consumer behavior. The study also tested if the intensity of the outdoor recreation has any impact on consumer behavior as well. The study revealed that the majority of the participants are in fact aware of the substances in their clothing and their environmental effects but this does not have a significant effect to environmentally friendly consumer behavior. The knowledge of the substances and their environmental effects was greatest amongst the people who are active one to a few times per month. The results were not totally conclusive and the question remains whether it is indeed the intensity of the hobby or some other factor like the purpose of being outdoors that steers the environmental awareness and consumer behavior of the outdoor enthusiasts.

Mikroplaster i havet är ett miljöproblem som har fått stor uppmärksamhet i och med nya alarmerande rapporter som publiceras. För lite drygt ett decennium sedan drogs kopplingar mellan mikroplaster i havet och klädindustrin då man funnit mikrofiberföroreringar från polyester och akryl längst med stränder runt om i världen. Redan då kunde man se att mikrofiberkoncentrationen i haven hade ökat i takt med ökad konsumtion av syntetiska material. Forskare är idag överens om att vi vet för lite om vilka effekter mikroplaster i haven har på miljö, vattenlevande organismer och människor. Studier visar att många av de mikroplaster som finns i haven kommer från textilier som släpps ut genom vanlig hushållstvätt, och textilier i polyestermaterial och framför allt fleece tenderar att fälla mer än andra. Syftet med den här studien är att undersöka möjligheterna att avgöra hur ruggningsprocessen vid framställning av fleece påverkar mängden fiberfällning vid tvätt, och även undersöka hur en sänkning av temperatur vid tvätt och kortare tvättid påverkar fiberfällning för fleece. Det finns idag ingen standardiserad metod för att mäta fiberfällning från textilier vid tvätt. Metoden som användes i den här studien har tagits fram utefter tidigare studerad litteratur. En frotté stickades upp på Textilhögskolan i Borås som ruggades till fleece och provbitar skars ut i en storlek på 15x15 cm. Tvätt utfördes i en laboratorietvättmaskin där tvättvattnet filtrerades över ett glasfiberfilter för uppsamling av fibrer. Filtret vägdes efter filtrering för att bestämma fiberfällning. För att undersöka ruggningsprocessens påverkan för fiberfällning vid tvätt jämfördes frotté och fleece. Dessa tvättades i 60 °C i 30 minuter och i tillägg till vägning av filter studerades även dessa i mikroskop. Fiberfällning vid en tid- och temperaturförändring undersöktes för fleece genom att tvättas i två olika temperatur- och tidsinställningar. Resultatet av den här studien visade på ingen signifikant skillnad mellan frotté och fleece och då en färgningsprocess uteslöts var det svårt att urskilja fibrer från fleecelagret i mikroskop. Tid och temperatur visade sig ha betydelse för mängden fiberfällning där provbitar tvättade i 30 minuter visade på högre fiberfällning än prover tvättade i 15 minuter, och prover tvättade i 30 °C visade på högre fiberfällning än de tvättade i 40°C. Brister i den metod som användes i den här studien tros kan ha påverkat resultatet. Vidare forskning är nödvändig för att ta fram en metod för att på ett standardiserat sätt mäta fiberutfällning från textilier vid tvätt för att hitta sätt för att minska mikroplastkoncentrationen i haven.

Konstgräsplaner för idrottsutövning har möjliggjort ett idrottsutövande på gräs som inte är årstidsbundet. Medans möjligheten för att förlänga grässäsongen har resulterat i ett ökat behov efter fler konstgräsplaner så menar forskningen att planernas mikroplastutsläpp måste uppmärksammas. Lite är ännu känt om omfattningen av utsläppen och mer kunskap behövs kring mikroplasternas påverkan på vår miljö. Den här studien undersöker hur Kristianstad kommun kan arbeta för att reducera mikroplastutsläppen från kommunens konstgräsplaner. Studien presenterar tre huvudsakliga områden där det finns rum för förbättring; utökad kunskap, förvaltningsöverskridande samarbete samt möjligheten för miljö- och hälsoskyddsavdelningen att bedriva tillsyn på planerna. Empirin har samlats in genom intervjuer och syftet med studien är att fungera som en kunskapsbas för Kristianstad kommuns vidare arbete med konstgräsplaner. / Artificial turfs for sports use have helped enable sports practise on grass during winter months. The possibility of prolonging grass season throughout the year has resulted in a high demand for more artificial turfs. While the demand is high, a discussion about micro plastic pollution originating from the turfs is getting attention. Little is yet known about the exact amount of micro plastics migrating from our artificial turfs today. More knowledge is also requested about the extent of environmental effects of micro plastics. This study examines how Kristianstad municipality can work to reduce the amount of micro plastics migrating from its current artificial turfs. The study recognizes three main areas of improvement that the municipality should pay attention to. The main areas for improvement are; more knowledge provided, cooperation between all involved administrations and recognizing artificial turfs as environmentally hazardous activities. The data material that serves as a base for the analysis has been collected through interviews and a content analysis. The purpose of the study is to provide a base of knowledge for further work within Kristianstad municipality to be built on.

Den ökade användningen av plast i samhället har lett till att plast återfinns i naturen. Mikroplaster är plastfragment av storleken 1 µm till 5 mm. Mikroplaster förekommer i haven och kommer från både land- och havsbaserade källor. Nedbrytning av plast i naturen kan ta århundraden till årtusenden och plaster innehåller ofta tillsatskemikalier, vilka kan ha toxiska effekter hos organismer vid intag.  Svenska Miljöinstitutet (IVL) gjorde en kartläggning av källor till och spridning av mikroplaster i Sverige. I denna kartläggning bedömdes konstgräsplaner vara näst största källan till mikroplastspridning i Sverige. Slitage av vägar och däck bedömdes vara största källan. Tredje generationens konstgräsplan fylls med ifyllnadsmaterial som exempelvis kan vara granulat. Granulat är plast eller gummi och är mindre än 5 mm, vilket gör att det klassas som mikroplast.  Mikroplaster sprids från konstgräsplaner av olika anledningar, men hur mycket som avlägsnas via snöröjning är i dagsläget, år 2020, oklart. Syftet med denna studie var att undersöka mikroplastförluster från en konstgräsplan via snöröjning. Med förluster avses i detta projekt granulat som överförs från konstgräsplanen till planens uppsamlingsplats för undanröjd snö. Spridning från idrottsplatsen, med konstgräsplanen och uppsamlingsplatsen, till omgivningen undersöktes inte. Konstgräsplanen Brantbrinks IP som ligger i Botkyrka kommun undersöktes. Brantbrink är en tredje generationens konstgräsplan och är fylld med R-EPDM-granulat, vilket är en typ av gummigranulat. För att kvantifiera mängden mikroplaster som avlägsnas från konstgräsplanen via snöröjning utfördes tre olika mätmetoder, varav en var den huvudsakliga mätningen, den så kallade totalmätningen, och de andra två användes för att verifiera totalmätningen.  Dessutom undersöktes möjliga hanteringsmetoder för granulatet som ligger kvar efter att högarna med undanröjd snö smält. Fyra olika hanteringsmetoder togs fram och en kostnad-nyttoanalys gjordes för var och en av dem, där kostnaden för respektive alternativ ställdes mot vilken livslängd konstgräsplanen tros få av de olika alternativen.  När Brantbrink snöröjdes lades den undanröjda snön i högar på en uppsamlingsplats i anslutning till planen. När dessa snöhögar smält låg granulatet som följt med den undanröjda snön kvar. Metoden för totalmätningen var att fylla hinkar med detta granulat och väga det för att erhålla totala massan granulat som spridits från Brantbrinks IP via snöröjning denna säsong.  Mätningen visade att det denna säsong transporterades ca 257 kg granulat från Brantbrinks IP till uppsamlingsplatsen via snöröjning. Den mest kostnadseffektiva hanteringsmetoden för granulat som avlägsnats via snöröjning är, utifrån kostnad-nyttoanalysen som i gjordes, att kommunens driftspersonal återför granulatet till konstgräsplanen för vidare användning.  Slutsatser som kan dras utifrån projektet är att totalmätningen var den mest tillförlitliga mätmetoden, medan övriga mätmetoder inte var exakta nog. En betydande mängd granulat transporteras bort via snöröjning och höjden på granulatet i en tredje generationens konstgräsplan minskar troligen i stor utsträckning till följd av att granulatet kompakteras. Att återföra granulat utan rengöring, vilket var den mest kostnadseffektiva metoden, är inte alltid möjligt då granulatet kan vara för smutsigt och därför behöver tvättas innan återföring. För framtida studier kan mätmetoderna för att bestämma mängden granulat som avlägsnas från konstgräsplaner utvecklas. även miljöaspekten kan i framtida studier vägas in i kostnad-nyttoanalysen vilket kan påverka beslutfattande om hanteringsmetoder för spritt granulat. Dessutom kan mängden mikroplaster som sprids till omgivningen till följd av snöröjning undersökas.

Det finns kunskapsluckor att fylla när det gäller mikroplaster från vindkraftsblad. Denna studie bidrar med ökad kunskap om mikroplaster från erosionsskador på vindkraftsblad. Metoden som använts består av datainsamling från bladreparationer och manuell granskning av bladskador via plattformen IRIS från Clobotics. Resultatet visar att vindparken Mörtjärnberget (MTB) eroderar i snitt cirka fem gram mikroplaster per turbin per år eller cirka 1,8 kilo för hela parken per år och totalt cirka 14 kilo sedan etableringen. Skadeläget för Mörttjärnberget visar på att det finns erosionsskador på alla turbiner. Kemikalierna som sprids och påverkar miljön finns i coatingen (topplacken) det handlar om methyl 1,2,2,6,6-pentamethyl-4-piperidyl sebacate och bis (1,2,2,6,6-pentamethyl-4-piperidyl) sebacate. Dessa kemikalier är väldigt skadliga för vattenlevande organismer med långvarig effekt. Totalt har parken på MTB släppt ut 4,56 kilogram coating som innehåller de miljöfarliga ämnena. En slutsats från denna rapport är att utsläppen av mikroplaster från Mörtjärnberget i form av erosionsskador är lägre än vad flera tillverkare och vinkraftsägare uppger. En annan slutsats är att om mikroplaster släpps ut vid reparationen av erosionsskador i form av slipdamm så kan dammet spridas i den lokala miljön. Den högsta koncentrationen vid markytan beräknas vara efter 300 meter respektive 500 meter i vindens riktning med en vindhastighet på en meter per sekund beroende på atmosfärisk stabilitet. Mikroplasterna från reparation av erosionsskador kan hamna i avrinningsområden med en ekologisk status som kan försämras av mikroplaster. / There are knowledge gaps to be filled regarding microplastics from windturbine blades, this study contributes with increased knowledge about microplastics from erosion damage. The method used consists of data collection from blade repairs and manual review of blade damage via the IRIS platform from Clobotics. The results show that the Mörtjärnberget wind farm erodes an average of about five grams of microplastics per turbine per year or about 1.8 kilograms for the entire park per year and a total of about 14 kilograms since it was built. The damage situation for Mörttjärnberget shows that erosion damage is present on all turbines and all turbines have at least one more serious erosion damage that reach the layer filler. The chemicals that spread and affect the environment are found in the coating (topcoat), it is about methyl 1,2,2,6,6-pentamethyl-4-piperidyl sebacate and bis (1,2,2,6,6-pentamethyl-4- piperidyl) sebacate. These chemicals are very harmful to aquatic organisms with long-term effects. In total, the park at MTB has released 4.56 kilograms of coating that contains environmentally hazardous substances. One conclusion from this report is that the emissions of microplastics from the Mörtjärnberget in the form of erosion damage are lower than what several manufacturers and what is said in the media. Another conclusion is that if microplastics are released during the repair of erosion damage in the form of grinding dust, the dust can be spread in the local environment. The highest concentration at the ground surface should be after 300 meters and 500 meters respectively in the direction of the wind with a wind speed of one meter per second depending on atmospheric stability. The microplastics from the repair of erosion damage can end up in watersheds with an ecological status that canbe degraded by microplastics. / <p>2023-11-03</p>

Havsmiljöer är idag den slutliga anhalten för den nedskräpning av plast som kommer ifrån avloppsvatten och allmän nedskräpning. Stora mängder plastpartiklar i olika storlekar har upptäckts i haven och även inuti djur som misstagit plasten som föda. Forskning visar att en stor del av plasten är av mikroskopisk storlek, så kallade mikroplaster. Inom denna grupp förekommer textilfibrer som likt andra plaster är svårnedbrytbara i naturen. Det har genom studier påvisats att små textila fiber rinner ut med avloppsvattnet och hamnar i haven. PET är en av de vanligaste plasterna och utifrån denna tillverkas polyesterfiber som är det i särklass mest använda materialet inom textiltillverkning. Att plastfragment från textilier skadar havsmiljön är en ny upptäckt och ämnet behöver undersökas i fler dimensioner än vad forskningen hittills gjort. Projektet syftar därför till att klargöra vilka egenskaper som påverkar mängden emission av polyesterfiber vid hushållsnära tvättning. Detta uppnås genom experimentella undersökningar av olika materialkombinationer som tvättas under lika omständigheter. Tvättvattnet analyseras och fibrerna räknas för att erhålla en jämförande studie kring polyestermaterials tendens till fällning av fibrer. Tre faktorer stod till grund för framtagning av metod: utveckling och förbättring av nuvarande metod, att efterlikna hushållstvätt samt tillförlitlighet i resultat. Detta har uppnåtts genom att laborationstvättmaskiner använts istället för kommersiella då detta ger ett vetenskapligt mer säkerställt resultat, något som har bejakats i största möjliga mån i varje steg. Alla polyestermaterial är stickade, färgade och mekaniskt bearbetade på Textilhögskolan för att garantera att samtliga material är tillverkade under samma förhållanden. Olika filtreringsmetoder har testats för att fastställa säkerhet i resultatet. Framtagning av material, tvättning, filtrering och analys var de centrala huvudmomenten för det praktiska arbetet. Analysen har gjorts manuellt där varje partikel på filtret har räknats. Resultatet visade att mikrofibergarn generellt fällde mer än filamentgarn. En högre delning vid stickning gav mer emission än en lägre och att material som slitits resulterade i mer shedding. Kombination av dessa tre faktorer; mikrofibergarn, hög delning och material som slitits gav ett resultat markant större mängd fiberemission än de tyger med endast två av dessa faktorer sammansatta. Tygerna som endast innehöll en av dessa faktorer gav betydligt lägre mängd fällning. Fleecematerial stickat i mikrofibergarn visade sig fälla mindre än en slätstickad vara med samma garntyp stickad i högre delning. Metoden som använts vid framtagning av fleecematerial är ifrågasatt, då kvalitén av dessa inte tycktes motsvara en industriellt framtagen fleecevara. Därför ställer man sig kritisk till detta resultat. De tyger som gav störst respektive minst andel emission av fibrer tvättades ytterligare för att studera inverkan av upprepad tvättning. Emissionen ökade med antal tvättar tills den så småningom avtog när fibrer slitits bort. Resultatet visar att man i största möjliga mån inte bör kombinera polyestervaror i trikå med garn 100den/144f, delning 28 som är smärglad. / The marine environment today, has become the end station for plastics, waste from wastewater and general litter. Large quantities of plastic particles of different sizes have been detected in the ocean, with resulting animals ingesting this mistaking it for food. Science shows that a large part of these plastic fragments are of microscopic size, named microplastics, and within this group there are textile fibres that like other plastics are resistant and detrimental to nature. Studies have shown that when washing, the wastewater carries these small textile fibres and allows them to pass trough the purification.   PET is one of the most used plastics and common in polyester fibre manufacture, by far the most used material in textile manufacturing. A new discovery, finds that the plastic fragments damage the marine environment, and the subject needs to be analysed in more detail than research has covered so far. This project aims to clarify which properties affect the amount of polyester fibre emissions when domestic washing. To investigate this, experimental tests were carried out on different material combinations washed under the same circumstances. Water from the wash was analysed and fibres were counted in order to complete a comparative study of polyester materials tend to shed.   Three factors were considered for developing the method: development and improvement of existing method, aiming to resemble household wash and ensure reliability of results, all done by laboration washers instead of using commercial washing machines. Safety of results has been considerably affirmed during every step. Every polyester material was knitted, coloured and mechanically processed by the research group to guarantee that all of the materials was manufactured under same conditions. Different filter methods have been used to determine safety in results. Manufacturing of material, washing, filtering and analysis were the central focus for the practical work. The analysis came from manual count of every fibre particle.   The result showed that microfiber yarn generally shed more than the filament yarn. A higher gauge gave more emission than a lower and that a worn material resulted in more shedding. The combination of these three factors; microfiber yarn, high gauge and a worn material gave markedly higher results than when tested with only two factors. The tests that only contained one of these factors gave significantly lower amount of emission. Fleece knitted in microfiber yarn had a lower level of shedding than a single jersey material in same yarn type with higher gauge. The method used for manufacturing is questioned, because the quality that should correspond an industrial produced fleece was not matched. Therefore, the result is critically inspected. The two combinations from the chosen parameters that gave the most respective and the least amount fibre emission were analysed additionally with more wash to assess their further effect. Here the emission seemed to increase with the amount of wash until it eventually subsided when more or less the fibres had worn away. Based on this result, one can finally say that these three factors should not be combined to manufacture knitted material in polyester.

Antalet bilar har ökat stadigt genom åren och i mars 2019 befann sig nästan 4,9 miljoner personbilar i aktiv användning i Sverige. Något som inte får lika mycket uppmärksamhet som koldioxidutsläpp från trafiken och slitage av vägar är slitaget av bildäck. Regeringen har därmed tillsatt ett uppdrag där mängden mikroplastutsläpp ska kvantifieras, sprida kunskap om problemet och utveckla åtgärder mot utsläppen. En av myndigheterna som fått detta uppdrag är Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), med vilka detta arbete genomfördes. Arbetet går ut på att försöka kvantifiera utsläppen av mikroplastutsläpp från personbilar samt undersöka vilka typer av slitage som är vanligast förekommande. Rapporten består av två delar, en litteraturstudie som ska ge en klar bild av nuläget, typer av däck, vad mikroplaster är samt varför slitage uppstår. Under den andra delen genomfördes mätningar på kasserade däck, där mönsterdjupsprofiler, vikt, mönsterdjup, DOT märkning, modell, märke, typ av däck och dimensioner antecknades. Med hjälp av profilerna och originaldata som tillhandahölls av olika däcktillverkare kunde de vanligaste slitagen bestämmas och den bortslitna vikten och volymen kunde uppskattas. De vanligaste typerna av slitage är centrum-, jämnt- och sidoslitage, vilket beror på för högt lufttryck i däcken, samt fel hjulinställningar. Den totala årliga mängden utsläpp av mikroplaster från personbilar uppskattades ligga mellan 8 300 och 16 700 ton. / The number of cars has been on a steady increase in Sweden and in mars 2019 there were almost 4,9 million cars in active use. Nowadays most of the attention is focused on pollution through carbon dioxide and the wear of roads. However, a problem that often goes unrecognized is the tear of car tyres and the release of microplastics into the environment. In order to quantify the amount of microplastics released into the environment, the Swedish government has instructed The Swedish National Road and Transport Research Institute (VTI) to carry through with this. The aim of this report is to, with the help of VTI, try to quantify the amount of microplastics released from private car traffic and examine the main types of tyre wear. This report consists of two parts, one study of what microplastics is and how tyre wear arises. The second part consists of measuring, where used tyres have had their weight and tread measured. The profile of the tear, DOT number, production date, model, dimensions and type of tyre is additional data that was collected. Through the use of data provided by the tyre companies and the collected data, the total loss of weight and volume together with a yearly weight and volume loss could be calculated. Through analysis of the tyre profiles and their tread depths the most occurring type of wear patterns was determined, which were central, even and side wear. The estimated yearly amount of microplastics released in Sweden was between 8 300 and 16 700 tonnes.

The accumulation of microplastics (MPs) are a growing concern for the environment, the maximum contributor to the MP pollution is tyre wear particles or TWPs. TWPs can accumulate in the environment and remain there for long periods of time and hence have the ability to disrupt ecosystems. With nearly 6,000,000 tons of TWPs being emitted each year globally there is a need to study theiroccurrence and fate in terms of why and how these particles get created and where they end up in the environment. The occurrence and fate of tyre wear particles (TWPs) were investigated, and a model was created in Python to simulate the flow of TWPs in a stormwater system at a test site on Highway E18 in Sweden. In the literature review it was found that the generation of TWPs is highly dependent on annual average daily traffic and the type of the road; it is also dependent on the driving behaviour such as acceleration, making unnecessary turns and the use of studded tyres in the winter. The TWPs are generally transported via stormwater but wind also plays a crucial role in transporting TWPs which are of a smaller size than 10 µm. Although the common notion is that the TWPs get washed into rivers,the literature review also suggests that most TWPs get trapped in soil that is covered with vegetation. Three processes were simulated in the developed model, namely transport, hetero-aggregation and settling. The results clearly show that a rainfall with an intensity of 40 mm during 15 min providesminimum settling in the stormwater system, and a 10 mm rainfall with a duration of more than 30 hasmaximum settling. Hetero-aggregation and settling is directly dependent on particle size and hence larger particle sizes have a higher probability of attaching to another particle or to settle in the pipes or wells of the stormwater system. It was also observed that the flow patterns such as depth, discharge and velocity of flow largely affect the settling and hetero-aggregation in the stormwater system. Most particles remain unaffected in short duration and high intensity rainfalls; the opposite is true for the longer duration and lower intensity rainfalls. Using the model, a stormwater system can be designed to trap or to flush out TWPs from the system. Also, the concentration of TWPs in the sinks can be known using the model that is created in this study

It is estimated that 75 million tons of plastics waste is currently in the ocean and expects to increase in line with plastic consumption. Plastic items in natural or aquatic environments are fragmented into smaller pieces called microplastics. Microplastics can enter rivers and lakes through sewage water to end up in wetlands where they sediment. Due to lack of standard monitoring tools, microplastics in a Scanian context are rather uninvestigated. The current work therefore studies microplastics’ abundance in eleven wetlands along the Sege river and Kävlinge river. The aim is with available methods and tools to examine microplastics in sediment and examine if determined microplastics concentrations can relate to urbanization in the two catchments. The study also looked into wetlands position in relation to stream order to test if microplastics concentrations increase downstream. In the study, density separation has been used to extract microplastics from soil samples and analyzed using correlation. The result showed microplastics concentrations in all sampling sites. There was weak negative or no correlation with degree of urbanization nor a relation to higher concentration further downstream along Sege river and Kävlinge river. However, the study concludes that microplastics do appear in Scanian wetlands and not necessarily in the vicinity of human activity which complies with microplastics' ability to travel long distances. / Idag finns det cirka 75 miljoner ton plastavfall i haven, som förväntas öka i samband med ökad plastkonsumtion. Plastföremål i naturliga eller akvatiska miljöer fragmenteras till mindre bitar som kallas mikroplast. Mikroplast kan transporteras till åar och sjöar genom dagvatten eller avloppsvatten, och slutligen sedimenteras i våtmarker. Inom arbete med plastföroreningar i Skåne saknas övervakning av mikroplast koncentrationen. På grund av brist på standardverktyg för övervakning är mikroplaster i Skåne förhållandevis outforskat. Denna studie tittar därmed på mikroplast förekomsten i elva våtmarker längs Sege å och Kävlingeån. Syftet är att med tillgängliga metoder och verktyg undersöka mikroplast i sediment, om koncentrationer kan relatera till tätorter i närområdet. Studien tittar också på våtmarkernas position i förhållande till stream order för att testa om mikroplast koncentrationerna ökar nedströms. I studien har flotteringsmetoden använts för att extrahera mikroplaster från jordprover och dessa analyserades med korrelation. Resultatet visade på förekomst av mikroplaster i samtliga våtmarker. Dock kunde studien inte påvisa någon relation mellan urbanisering och högre koncentration av mikroplaster och resultaten visade också en svag negativ eller ingen korrelation mellan en ökad koncentration av mikroplaster och stream order. Vad studien kan dra för slutsatsen är att mikroplaster förekommer i skånska våtmarker som inte nödvändigtvis är i närheten av mänsklig aktivitet vilket överensstämmer med mikroplasters förmåga att färdas långa sträckor.

The use of artificial football pitches have expanded rapidly in recent years due to its substantial benefits over natural grass fields. Increased playing hours and decreased maintenance costs are often cited as the main benefits, but to achieve necessary performance rubber infill material is used. The environmental impact of this rubber infill has been studied, the migration of rubber infill granules was determined as Swedens second largest source of microplastic emissions (Magnusson K. et al, 2015). To circumvent the problems caused by rubber infill, alternative infill materials has been considered as a solution. This study aims to evaluate and compare several alternative infill materials already present on the market. The comparison is based on ten separate criteria. To gather the information needed for evaluation contact has been made with producers and industry experts, coupled with GC-MS and XRF analysis of three materials included in the comparison. The results found that at least three different alternative infill materials were more environmentally friendly, equal in play performance and comparable economically to EPDM rubber infill: Envirofill (Acrylic-coated sand), Safeshell (Walnut) and Geofill (Coconut-cork mix).