<p>Syftet med denna uppsats är att utforska innebörden hos begreppen Bildning och Högskolemässighet så som de används i debatten kring svensk högre utbildning i början av 2000-talet. Vidare vill studien se om det är möjligt, utifrån de innebörder begreppen ges, att bedriva en högre utbildning som innefattar dem båda. För att få en hanterlig analys har endast en delaspekt av Högskolemässighet, vetenskaplighet, analyserats. Studien har genomförts som en textanalys av nio texter med anknytning till svensk högre utbildning. Analysen har bestått av två steg. För det första en idéanalys där innebörder av begreppen identifierats och klassificerats och för det andra en diskursanalys där innebörderna satts i ett sammanhang genom att beskriva den formande praktik, den diskurs, som gett dem deras innebörd. Idéanalysen visar på ett brett bildningsbegrepp och tolv dimensioner av begreppet identifieras. För vetenskaplighetsbegreppet identifieras fyra dimensioner. Diskursanalysen visar på ett bildningsbegrepp som är starkt präglat av Högskoleverkets dokument kring bildning. Högskoleverket har uttryckt en önskan om ett brett bildningsbegrepp något som kommit att ge ett bildningsbegrepp som innefattar innebörder som historiskt sett varit åtskilda. Det vetenskaplighetsbegrepp som identifieras hämtar innebörder från såväl klassiska som kontemporära vetenskapsideal. I materialet identifieras tre tendenser hos begreppen. För det första en breddning av bildningsbegreppet där allt fler och ibland motstridiga innebörder kommit att inkorporeras. För det andra en ”utbildningifiering” av bildningsbegreppet som innebär att bildning som begrepp rör sig mot utbildning, en utveckling som kan ses som en degradering av bildningsbegreppet, och för det tredje en överlappning av begreppen bildning och vetenskaplighet. Den senare tendensen ger upphov till en diskurs där såväl bildning som vetenskaplighet är nödvändiga komponenter i en högskolemässig högre utbildning.</p>

Syftet med denna uppsats är att utforska innebörden hos begreppen Bildning och Högskolemässighet så som de används i debatten kring svensk högre utbildning i början av 2000-talet. Vidare vill studien se om det är möjligt, utifrån de innebörder begreppen ges, att bedriva en högre utbildning som innefattar dem båda. För att få en hanterlig analys har endast en delaspekt av Högskolemässighet, vetenskaplighet, analyserats. Studien har genomförts som en textanalys av nio texter med anknytning till svensk högre utbildning. Analysen har bestått av två steg. För det första en idéanalys där innebörder av begreppen identifierats och klassificerats och för det andra en diskursanalys där innebörderna satts i ett sammanhang genom att beskriva den formande praktik, den diskurs, som gett dem deras innebörd. Idéanalysen visar på ett brett bildningsbegrepp och tolv dimensioner av begreppet identifieras. För vetenskaplighetsbegreppet identifieras fyra dimensioner. Diskursanalysen visar på ett bildningsbegrepp som är starkt präglat av Högskoleverkets dokument kring bildning. Högskoleverket har uttryckt en önskan om ett brett bildningsbegrepp något som kommit att ge ett bildningsbegrepp som innefattar innebörder som historiskt sett varit åtskilda. Det vetenskaplighetsbegrepp som identifieras hämtar innebörder från såväl klassiska som kontemporära vetenskapsideal. I materialet identifieras tre tendenser hos begreppen. För det första en breddning av bildningsbegreppet där allt fler och ibland motstridiga innebörder kommit att inkorporeras. För det andra en ”utbildningifiering” av bildningsbegreppet som innebär att bildning som begrepp rör sig mot utbildning, en utveckling som kan ses som en degradering av bildningsbegreppet, och för det tredje en överlappning av begreppen bildning och vetenskaplighet. Den senare tendensen ger upphov till en diskurs där såväl bildning som vetenskaplighet är nödvändiga komponenter i en högskolemässig högre utbildning.