Detta är en narrativ studie av vetenskap och vetenskaplighet i lärarutbildning. Fyra gruppintervjuer med lärarstuderande på två olika lärosäten, ett stort universitet och en mellanstor högskola, har genomförts. De studerande har fått berätta om sin lärarutbildning och särskilt fokuserat hur de mött vetenskap och vetenskaplighet i allmänhet och i det allmänna utbildningsområdet i synnerhet. Samtliga informanter läser sin sista termin på Lärarprogrammet (lärarutbildningen från 2001). Den narrativa analysen, som utgår från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv, visar hur ett antal möjliga berättelser framträder, men däremot inte något gemensam ”kollektiv berättelse”. I analysen lyfts den dominerande berättelsen från varje intervjutillfälle fram, med sitt särskilda innehåll och sin särskilda karaktär. Analysen visar också några övergripande aspekter som ligger utanför själva innehållet i berättelserna och några gemensamma teman som berörs i alla berättelser. Resultatet diskuteras utifrån teorier och begrepp från tidigare forskning om lärarutbildning och om vetenskaplighet. Från de värderande berättelserna framkommer bland annat att lärarutbildningen är komplex, att det är svårt att tala om professionskunskapens vetenskapliga grund och att en känsla av frustration är vanlig i mötet med vetenskap och vetenskaplighet. Den narrativa studien kompletteras med en enkätundersökning riktad till hela den studerandegrupp varur informanterna hämtats. Frågor konstruerades från några av de teman som framträtt i berättelserna. Enkätundersökningen visar en relativt splittrad bild där några tankar från intervjuerna går i samma riktning men där andra ger en annorlunda bild. I vissa fall framträdde signifikanta skillnader mellan lärosätena, som att relevansen för det vetenskapliga innehållet i allmänt utbildningsområde upplevdes mindre på det stora universitetet och att det är främst studerande mot äldre åldrar som upplever vetenskapligheten inom allmänt utbildningsområde på en lägre nivå. En slutsats som dras, främst utifrån den frustration som framträder, är att det behövs många samtal med de studerande om vetenskaplighet och vad det vetenskapliga innehållet i kurser relaterade till professionen kan bestå av. Dessa återkommande och fördjupande samtal skulle kunna minska frustrationen och förmå skapa rimliga förväntningar på vetenskapens innehåll och funktion i förhållande till yrket.

<p>Syftet med denna uppsats är att utforska innebörden hos begreppen Bildning och Högskolemässighet så som de används i debatten kring svensk högre utbildning i början av 2000-talet. Vidare vill studien se om det är möjligt, utifrån de innebörder begreppen ges, att bedriva en högre utbildning som innefattar dem båda. För att få en hanterlig analys har endast en delaspekt av Högskolemässighet, vetenskaplighet, analyserats. Studien har genomförts som en textanalys av nio texter med anknytning till svensk högre utbildning. Analysen har bestått av två steg. För det första en idéanalys där innebörder av begreppen identifierats och klassificerats och för det andra en diskursanalys där innebörderna satts i ett sammanhang genom att beskriva den formande praktik, den diskurs, som gett dem deras innebörd. Idéanalysen visar på ett brett bildningsbegrepp och tolv dimensioner av begreppet identifieras. För vetenskaplighetsbegreppet identifieras fyra dimensioner. Diskursanalysen visar på ett bildningsbegrepp som är starkt präglat av Högskoleverkets dokument kring bildning. Högskoleverket har uttryckt en önskan om ett brett bildningsbegrepp något som kommit att ge ett bildningsbegrepp som innefattar innebörder som historiskt sett varit åtskilda. Det vetenskaplighetsbegrepp som identifieras hämtar innebörder från såväl klassiska som kontemporära vetenskapsideal. I materialet identifieras tre tendenser hos begreppen. För det första en breddning av bildningsbegreppet där allt fler och ibland motstridiga innebörder kommit att inkorporeras. För det andra en ”utbildningifiering” av bildningsbegreppet som innebär att bildning som begrepp rör sig mot utbildning, en utveckling som kan ses som en degradering av bildningsbegreppet, och för det tredje en överlappning av begreppen bildning och vetenskaplighet. Den senare tendensen ger upphov till en diskurs där såväl bildning som vetenskaplighet är nödvändiga komponenter i en högskolemässig högre utbildning.</p>

Syftet med denna uppsats är att utforska innebörden hos begreppen Bildning och Högskolemässighet så som de används i debatten kring svensk högre utbildning i början av 2000-talet. Vidare vill studien se om det är möjligt, utifrån de innebörder begreppen ges, att bedriva en högre utbildning som innefattar dem båda. För att få en hanterlig analys har endast en delaspekt av Högskolemässighet, vetenskaplighet, analyserats. Studien har genomförts som en textanalys av nio texter med anknytning till svensk högre utbildning. Analysen har bestått av två steg. För det första en idéanalys där innebörder av begreppen identifierats och klassificerats och för det andra en diskursanalys där innebörderna satts i ett sammanhang genom att beskriva den formande praktik, den diskurs, som gett dem deras innebörd. Idéanalysen visar på ett brett bildningsbegrepp och tolv dimensioner av begreppet identifieras. För vetenskaplighetsbegreppet identifieras fyra dimensioner. Diskursanalysen visar på ett bildningsbegrepp som är starkt präglat av Högskoleverkets dokument kring bildning. Högskoleverket har uttryckt en önskan om ett brett bildningsbegrepp något som kommit att ge ett bildningsbegrepp som innefattar innebörder som historiskt sett varit åtskilda. Det vetenskaplighetsbegrepp som identifieras hämtar innebörder från såväl klassiska som kontemporära vetenskapsideal. I materialet identifieras tre tendenser hos begreppen. För det första en breddning av bildningsbegreppet där allt fler och ibland motstridiga innebörder kommit att inkorporeras. För det andra en ”utbildningifiering” av bildningsbegreppet som innebär att bildning som begrepp rör sig mot utbildning, en utveckling som kan ses som en degradering av bildningsbegreppet, och för det tredje en överlappning av begreppen bildning och vetenskaplighet. Den senare tendensen ger upphov till en diskurs där såväl bildning som vetenskaplighet är nödvändiga komponenter i en högskolemässig högre utbildning.

Abstrakt Syftet med uppsatsen är att utreda hur miniminivån, genom tidig markering av vissa företeelser som icke-vetenskapliga, kan bereda mark för en fullständig (eller åtminstone mer fullständig) lösning på demarkationsproblemet. I uppsatsen redogörs huvudsakligen för begreppet miniminivån samt ett förslag till ett kriterium som krävs för att uppnå miniminivån, nämligen kriteriet för taktisk skepticism. Miniminivån utgör ett nödvändigt villkor för att en företeelse ska klassas som vetenskap. Innan en företeelse kan mätas mot kriterier bortom miniminivån, som tillsammans med kriterierna på miniminivån utgör ett tillräckligt villkor, måste miniminivåns kriterier uppfyllas. Detta kombinerar en monokriteriell ansats tydlighet med den flexibilitet som multikriteriella ansatser/ klusteransatser innehar genom dessas större mängd kriterier. ”Vetenskap” definieras i uppsatsen som bredare än det engelska ”science” som i vanliga fall motsvarar naturvetenskaperna. Ett allvarligt argument mot miniminivån är att det finns en risk att alla rimliga vetenskaps- kriterier är lika lämpliga att ha där. Skulle detta vara fallet har miniminivån bara lyckats göra frågan onödigt komplex. Därför formuleras ett krav och två desiderata som ställs på förslag som utgår från Karl Popper, Imre Lakatos, Thomas S. Kuhn och Mario Bunge. Utifrån Mario Bunges resonemang formuleras kriteriet för taktisk skepticism som exkluderar förekomster av radikal dogmatism och radikal skepticism. Detta kriterium bedöms vara lämpligast av kandidaterna. En form av  kreationism utvärderas utifrån kriteriet för taktisk skepticism, och bedöms ej uppfylla kriteriet. Vid en korrekt förståelse av miniminivån försvagas förtroendet för den sortens kreationism kraftigt med avseende på dess roll som kunskapsförmedlare. Det tidigare nämnda motargumentet bedöms därmed vara bemött. Det konstateras att miniminivån har potential att tjäna ett praktiskt syfte både före och efter jakten på en lösning på demarkationsproblemet.

<p>Syftet med uppsatsen är att genom att belysa teorin om ”Fourth Generation Warfare” (4GW) ur två perspektiv, dels vetenskap och dels propaganda, tydliggöra i vilken utsträckning 4GW kan förstås som ett arbete grundat på vetenskaplighet eller ett arbete som nyttjar propagandistiska tekniker i sitt budskap.</p><p>Uppsatsen är utformad som en kvalitativ analys, med hjälp av definitioner på vetenskaplighet respektive propaganda, av de texter som William S. Lind skrivit i ämnet.</p><p>Syftet med uppsatsen är inte att bevisa att begreppet 4GW är propaganda i ordets egentliga bemärkelse, utan endast att visa att de tekniker och argument som används av Lind är ovetenskapliga och har mer gemensamt med tekniker som används i propaganda än med vad som kan betecknas som vetenskaplighet</p> / <p>The purpose of the paper is that by highlighting the theory of "Fourth Generation Warfare" (4GW) from two perspectives, science and propaganda, clarify the extent to which 4GW can be understood as a work based on science or a work that uses propaganda techniques to further its message.</p><p>The essay is designed as a qualitative analysis, by applying the definitions of science and propaganda on three papers written by William S. Lind on 4GW.</p><p>The purpose of the paper is not to prove that the concept of 4GW is propaganda in its true sense, but only to show that the techniques and arguments used by Lind is unscientific and has more in common with techniques used in propaganda than with what could be called scientific.</p>

Syftet med uppsatsen är att genom att belysa teorin om ”Fourth Generation Warfare” (4GW) ur två perspektiv, dels vetenskap och dels propaganda, tydliggöra i vilken utsträckning 4GW kan förstås som ett arbete grundat på vetenskaplighet eller ett arbete som nyttjar propagandistiska tekniker i sitt budskap. Uppsatsen är utformad som en kvalitativ analys, med hjälp av definitioner på vetenskaplighet respektive propaganda, av de texter som William S. Lind skrivit i ämnet. Syftet med uppsatsen är inte att bevisa att begreppet 4GW är propaganda i ordets egentliga bemärkelse, utan endast att visa att de tekniker och argument som används av Lind är ovetenskapliga och har mer gemensamt med tekniker som används i propaganda än med vad som kan betecknas som vetenskaplighet / The purpose of the paper is that by highlighting the theory of "Fourth Generation Warfare" (4GW) from two perspectives, science and propaganda, clarify the extent to which 4GW can be understood as a work based on science or a work that uses propaganda techniques to further its message. The essay is designed as a qualitative analysis, by applying the definitions of science and propaganda on three papers written by William S. Lind on 4GW. The purpose of the paper is not to prove that the concept of 4GW is propaganda in its true sense, but only to show that the techniques and arguments used by Lind is unscientific and has more in common with techniques used in propaganda than with what could be called scientific.

I föreliggande studie har vi, utifrån en kvalitativ ansats där vi använt implementeringsteori som analysinstrument, studerat hur vetenskaplig kunskap implementeras i pedagogisk praktik med utgångspunkt från flickor med ADHD. Vi har studerat skolans styrkedja i en mindre kommun i Sverige. I studien har vi gjort nedslag i såväl den övre nivån; den så kallade formuleringsarenan, som den lägre nivån; den så kallade realiseringsarenan. Flickor med ADHD är en grupp som enligt forskningen generellt sett upptäcks senare än pojkar med ADHD. Anledningen till detta är att flickor uppvisar andra symptom än pojkar. Konsekvensen av detta är att flickor med ADHD till viss del blir en osynlig grupp i skolan, och får hjälp och stöd först senare i livet. Vi har studerat styrkedjan i kommunen för att se hur olika aktörer arbetar med att föra in vetenskaplig kunskap med utgångspunkt från flickors ADHD i skolan. Då det finns forskning och kunskap kring hur ADHD manifesterar sig hos både flickor och pojkar, tror vi att en viktig del i att kunna erbjuda reellt stöd handlar om att implementera den kunskap som redan finns. Vår studie visar att flickor är svåra att upptäcka eftersom uppfattningen om ADHD utgår från en pojknorm. Vi ser också att vetenskaplig kunskap om flickors ADHD har svårt att få genomslag i organisationen, samt att aktörerna i styrkedjan, beroende på om de befinner sig i formulerings- eller realiseringsarenan, uppfattar visionen om ett tillgängligt lärande och möjligheten att implementera den på olika sätt. Vi kan se att det bedrivs ett målinriktat arbete i kommunen utifrån visionen om ett tillgängligt lärande, och att det är av betydelse hur denna vision förmedlas och uppfattas i styrkedjan. Betydelsefullt är att det finns ett inslag av både -down och bottom-up-perspektiv mellan styrkedjans formulerings- och realiseringsarena.

Studien syftade till att undersöka hur lärare vid Försvarshögskolan operationaliserade professionsbegreppet i officersutbildningen, och hur de centrala elementen i samtalet bland dem påverkade officersprofessionen och dess utveckling. Utifrån en kvalitativ ansats med ett induktivt angreppssätt, intervjuades elva lärare vid Försvarshögskolan. Resultaten visade att det centrala samtalet utgjordes av vetenskaplighet, men att officerare och akademiker varierade i uppfattning omkring hur mycket vetenskapligheten skulle prägla officersutbildningen. Officerarna önskade att officersutbildningen skulle ha militär beprövad erfarenhet som utgångspunkt, och att det vetenskapliga perspektivet skulle stödja denna i utbildningen. Akademikerna å sin sida uppfattade inte att de skulle utbilda en yrkeskår, utan att de skulle hålla vetenskaplig utbildning för en profession, vilket de menar är lärosätets uppgift. Först när dessa två synsätt förenas kommer officersutbildningen, och i förlängningen officersprofessionen, att fullt ut gagnas av akademiseringen. Officerarnas förhållningssätt till det vetenskapliga innehållet i utbildningen kan dock verka menligt på förutsättningarna att utveckla en erfarenhetsbaserad yrkeskår till en vetenskapligt grundad profession.

I den här studien undersöks gymnasielevers förståelse av samhällsvetenskapliga undersökningsmetoder. I skolans styrdokument lyfts vikten av att elever får kunskaper i både vetenskapsteori och hur kunskap genereras inom vetenskapen. Eleverna ska få den kunskapen för att kunna delta i och aktivt bidra till vårt demokratiska samhälle samt komma väl förberedda till studier på högre nivå. Forskning visar att studenter på universitetsnivå har svårt att greppa olika typer av vetenskapliga begrepp och förstå kvalitéerna hos olika typer av undersökningsmetoder. Det är till och med ofta så att de väljer sida, föredrar en viss typ av metoder och motsätter sig andra. För att undervisningen inom det här området ska bli framgångsrik är det viktigt att utgå från den kunskapsnivå gymnasielever möter undervisningen med. Studien visar att eleverna ofta har förståelse för de båda metodtyperna på en grundläggande nivå och att det är vanligt att eleverna tycker att den ena metodtypen är mer vetenskaplig än den andra. Tre typer av förståelse kopplad till undersökningsmetoderna identifieras, jämnviktsförståelse, obalans i förståelsen samt diffus förståelse. Undervisningen inom det här ämnesområdet bör utifrån studiens resultat inriktas både på att etablera en övergripande förståelse för hur kunskap genereras inom samhällsvetenskap samtidigt som eleverna förbättrar förståelsen om begrepp kopplat till olika undersökningsmetoder.