Denna studie syftat till att bidra med förståelse för hur personal på fritidshem kan arbeta för att bidra i relationsarbetet mellan elever. För att göra detta har fem kvalitativa intervjuer genomförts med pedagoger som arbetar på fritidhem. Utgångspunkter är Gergens (2009) teori om relationer som ständigt närvarande villkor för vår existens, samt Ihrskogs (2006) forskning om barns skilda relationsformer: vänner, kamrater och kompisar. Utifrån dessa begrepp behandlar studien pedagogernas syn på barns relationer, sitt uppdrag och sitt arbetssätt, med barns relationer i allmänhet och med barn i kompisbrist i synnerhet. Informanterna identifierade dessa tre relationskategorier i sina verksamheter och lyfte tankar på hur faktorer som kontext, förtrogenhet och roller påverkade hur dessa relationsformer tar form på fritidshemmet. Det fanns skilda uppfattningar om hur dessa förhåller sig till fritidshemmets uppdrag. En uppfattning var att arbete kamratrelationer var en del av uppdraget, medan vänner och kompisar låg utanför. En annan uppfattning var att barn har olika sociala behov och att dessa ingår i uppdraget, oavsett vilka relationer de inbegriper. Slutligen kartläggs de strategier fritidshemspersonalen menar sig använda för att främja barns relationsarbete. Grunduppfattningen av barns relationer och fritidshemmets uppdrag påverkar hur pedagogerna förhåller sig till de olika arbetssätten.

På senare tid har vissa delar av den svenska modellen varit föremål för olika debatter, från strejkrätt till de centrala parternas roll på arbetsmarknaden. Modellen både hyllas och ifrågasätts och med det i åtanke förefaller förståelse av uppkomsten av modellen intressant. Det finns en stor mängd tidigare forskning som ger förklaringar till modellens uppkomst, främst i de politiska motsättningarna som landet gick genom vid tiden för skapandet av modellen, men också som ett resultat av de konflikter på arbetsmarknaden som var vanliga under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Det som denna uppsats syftar till är att istället blicka längre bak i Sveriges historia för att försöka hitta en alternativ förklaring till modellens uppkomst och således komplettera den befintliga forskningen. Den viktigaste frågan är varför det i Sverige togs fram den lösning på arbetskonflikterna som den svenska modellen blev. Genom att utföra en historisk sociologisk studie försöker därför denna uppsats svara på problematiseringar kring hur arbetet var organiserat under en förindustriell era samt hur arbetskonflikterna startade och hur de löstes. Förhoppningen med denna studie är att resultatet fyller en kunskapslucka och ger ytterligare förklaringar till hur och varför modellen konstruerades. Uppsatsens centrala argument är att den svenska modellen på arbetsmarknaden blev möjlig tack vara den i Sverige rådande folkliga handlingsrepertoar som redan för flera hundra år sedan tvingade beslutsfattare att kompromissa och hantera arbetskonflikter på ett annat sätt än genom enbart lagstiftning eller våld.

This thesis aims to make a contribution to our current understanding regarding leisure-time pedagogues’ work with children’s relationships. Here focus is placed on the collective action repertoire as expressed by two different groups of leisure-time pedagogues. The research questions addressed are:   How do leisure-time pedagogues work with children’s relationships and how do they view such relationships? What communities do they identify? What qualities in children’s relationships do they regard as desirable?  The theoretical framework of this study is based on Wenger’s (1998) social theory regarding learning in communities of practice, as well as Gergen’s theory of relationships as an inevitable part of human existence. Consequently, within this thesis relationships are viewed as mainly negotiated and are therefore dynamic in character. The methodological approach is ethnographic, focusing on leisure-time pedagogues’ work with and talk about children’s relationships. The study is based on data derived from eight leisure-time pedagogues divided into two different work teams of four pedagogues, covering two different leisure-time centres and involving 60 children of 6-11 years of age.   Final analysis is based on concepts derived from both Wenger’s and Gergen’s theories, for example; action repertoire, relational qualities, communities of practice and shared interests. Results suggest that the communities of practice and the alliances that pedagogues identify are often gender-related and built on common interests. The pedagogues’ action repertoire illustrates a desire to facilitate encounters between children and promote harmonious relationships. Leisure-time pedagogues support relationships characterized by consensus, respect, confidence and adaptation to rules, whereas those marked by conflict, disharmony, breaking rules or aggressions are counteracted. Various notions emerge in pedagogues’ action repertoire based on normative thinking, where different relational competences are ascribed to children. Some children are described as relationally competent while other children, who do not adapt themselves in a desirable manner, are described as having difficulties adjusting their relational competence. The results also reveal a lack of guidelines for handling the variety of differences in children’s relationships and display the lack of a common professional language for verbalizing children’s relational work.