<p>Den här uppsatsen syftar till att undersöka hur asylhandläggare på Migrationsverket uppfattar sin roll och sitt handlingsutrymme. Därtill hör även att utifrån den teoretiska ansatsen problematisera uppfattningarna för att undersöka om handläggarna kan förstås som neutrala verkställare enligt ett Weberianskt idealbyråkratiskt perspektiv eller snarare som närbyråkrater med stort handlingsutrymme enligt Michael Lipskys teori. Därutöver utgör en viktig del av syftet att problematisera utfallet av handläggarnas roll och handlingsutrymme för att belysa detta utifrån demokrati-, legitimitets- och rättssäkerhetsaspekter.</p><p>Uppsatsen kan förstås som en fallstudie där metoden för undersökningen utgjorts av samtalsintervjuer. Det empiriska materialet utgörs således av intervjuer med sex asylhandläggare från två olika asylenheter i landet. Samtliga respondenter har erfarenhet av att handlägga ärenden med humanitära grunder.</p><p>I uppsatsen har jag kommit fram till att sättet på vilket asylhandläggarna själva uppfattar sin roll och sitt handlingsutrymme främst kan relateras till en neutral verkställarroll enligt en Weberiansk modell. Den här uppfattningen är dock inte helt entydig, vilket exempelvis framkommer då vissa respondenter uppfattar att det faktiskt finns ett visst handlingsutrymme i utredningsarbetet. Det innebär att uppfattningen om rollen som neutral verkställare kan ifrågasättas. Trots att ett visst handlingsutrymme förekommer i utredningsarbetet, finns det dock en mycket tydlig juridisk styrning och därtill ett flertal olika kontrollmekanismer som sammantaget innebär att jag inte anser att asylhandläggarna bör förstås som närbyråkrater med stort handlingsutrymme enligt Lipskys teori. Kontrollmekanismerna och den tydliga styrningen som föreligger innebär också en ökad tilltro till möjligheterna att upprätthålla rättssäkerhet i myndighetsutövandet. Samtidigt pågår också arbetet med att öka insynen i Migrationsverket exempelvis genom att förtydliga bestämmelsen om humanitära skäl, vilket kan bidra till en ökad legitimitet. Vikten av den egna rollen och dess betydelse i ett vidare perspektiv är också något som markerats av flera respondenter. Asylhandläggarna uppfattar därmed att den egna rollen inte enbart syftar till att utreda och ge förslag till beslut i asylärenden; det handlar också om en roll i vilken strävan efter att bidra till upprätthållandet av legitimitet, demokrati och rättssäkerhet har en stor betydelse.</p>

<p>Syftet med denna uppsats är att klarlägga begreppet synnerligen ömmande omständigheter i den svenska utlänningslagen. Uttrycket ”synnerligen” visar att tillämpningsområdet är snävt och att den ska användas väldigt restriktivt. Detta visas tydligt i 5 kap. 6 § UtlL där det anges att ett bifall endast kan komma ifråga om uppehållstillstånd inte kan ges på någon annan grund. Det har varit viktigt för lagstiftaren att åstadkomma en tydlig skiljelinje mellan olika tillståndsgrunder, bl.a. för att bestämmelser av mer undantagskaraktär inte skall bli huvudregler.</p><p>För att beviljas uppehållstillstånd krävs således att en sammantagen bedömning görs av de personliga förhållandena. Vid en sådan bedömning ska alla omständigheter vägas samman. Det kan vara så att de enskilda omständigheterna inte är tillräckliga för ett uppehållstillstånd, men tillsammans kan de utgöra en grund för att beviljas uppehållstillstånd.</p><p>Vid bedömning om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter ska det som lagtexten anger ”särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet”.</p><p>I förarbetena står det klart att ohälsa kan ensamt anses vara tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd. I hälsotillstånd ingår hela hälsoskalan, graden av friskhet eller sjukdom samt funktionsförmåga. Det beaktas om det är skäligt att vården ges i Sverige och därtill leda till goda resultat genom en påtaglig och varaktig förbättring av hälsotillståndet, alternativt vara livsnödvändig. För att det ska vara rimligt att utlänningen erhåller vård från Sverige måste hänsyn tas till om utlänningen kan få adekvat vård i hemlandet eller i ett annat land där han eller hon ska sändas till. Även om Sverige skulle kunna erbjuda bättre vård än vad som kan erbjudas i hemlandet måste man ta hänsyn till Sveriges ekonomiska konsekvenser vid den samlade bedömningen.</p><p>Migrationsöverdomstolen har fastställt i två parallella mål att det inte är möjligt att bevilja allvarligt sjuka utlänningar uppehållstillstånd pga. synnerligen ömmande omständigheter när det finns både vård och medicin i hemlandet. Att de sjuka måste själva bekosta den nödvändiga behandlingen förändrar inte heller saken.</p><p>Förhållanden som medför en särskild anknytning till Sverige kan leda till uppehållstillstånd. Detta gäller speciellt i ärenden som rör barn där anknytningen har uppkommit t.ex. genom att barnet har gått i en svensk skola och därmed anpassat sig till det svenska samhället. Migrationsöverdomstolen uttalade sig att ”utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd till vuxna personer som inte har medsökande barn enbart på grund av lång tillgodoräkningsbar vistelsetid, med hänsyn till lagtextens restriktiva utformning, närmast är obefintligt.”.</p><p>Förutom utlänningens anpassning till Sverige måste man ta hänsyn till hemlandet t.ex. familjemedlemmar som finns kvar och den tid utlänningen har levt i hemlandet. Detta gäller även andra länder som kan bli aktuella vid ett avslag.</p><p>När det gäller barn får uppehållstillstånd beviljas även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.</p>

Syftet med denna uppsats är att klarlägga begreppet synnerligen ömmande omständigheter i den svenska utlänningslagen. Uttrycket ”synnerligen” visar att tillämpningsområdet är snävt och att den ska användas väldigt restriktivt. Detta visas tydligt i 5 kap. 6 § UtlL där det anges att ett bifall endast kan komma ifråga om uppehållstillstånd inte kan ges på någon annan grund. Det har varit viktigt för lagstiftaren att åstadkomma en tydlig skiljelinje mellan olika tillståndsgrunder, bl.a. för att bestämmelser av mer undantagskaraktär inte skall bli huvudregler. För att beviljas uppehållstillstånd krävs således att en sammantagen bedömning görs av de personliga förhållandena. Vid en sådan bedömning ska alla omständigheter vägas samman. Det kan vara så att de enskilda omständigheterna inte är tillräckliga för ett uppehållstillstånd, men tillsammans kan de utgöra en grund för att beviljas uppehållstillstånd. Vid bedömning om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter ska det som lagtexten anger ”särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet”. I förarbetena står det klart att ohälsa kan ensamt anses vara tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd. I hälsotillstånd ingår hela hälsoskalan, graden av friskhet eller sjukdom samt funktionsförmåga. Det beaktas om det är skäligt att vården ges i Sverige och därtill leda till goda resultat genom en påtaglig och varaktig förbättring av hälsotillståndet, alternativt vara livsnödvändig. För att det ska vara rimligt att utlänningen erhåller vård från Sverige måste hänsyn tas till om utlänningen kan få adekvat vård i hemlandet eller i ett annat land där han eller hon ska sändas till. Även om Sverige skulle kunna erbjuda bättre vård än vad som kan erbjudas i hemlandet måste man ta hänsyn till Sveriges ekonomiska konsekvenser vid den samlade bedömningen. Migrationsöverdomstolen har fastställt i två parallella mål att det inte är möjligt att bevilja allvarligt sjuka utlänningar uppehållstillstånd pga. synnerligen ömmande omständigheter när det finns både vård och medicin i hemlandet. Att de sjuka måste själva bekosta den nödvändiga behandlingen förändrar inte heller saken. Förhållanden som medför en särskild anknytning till Sverige kan leda till uppehållstillstånd. Detta gäller speciellt i ärenden som rör barn där anknytningen har uppkommit t.ex. genom att barnet har gått i en svensk skola och därmed anpassat sig till det svenska samhället. Migrationsöverdomstolen uttalade sig att ”utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd till vuxna personer som inte har medsökande barn enbart på grund av lång tillgodoräkningsbar vistelsetid, med hänsyn till lagtextens restriktiva utformning, närmast är obefintligt.”. Förutom utlänningens anpassning till Sverige måste man ta hänsyn till hemlandet t.ex. familjemedlemmar som finns kvar och den tid utlänningen har levt i hemlandet. Detta gäller även andra länder som kan bli aktuella vid ett avslag. När det gäller barn får uppehållstillstånd beviljas även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Den här uppsatsen syftar till att undersöka hur asylhandläggare på Migrationsverket uppfattar sin roll och sitt handlingsutrymme. Därtill hör även att utifrån den teoretiska ansatsen problematisera uppfattningarna för att undersöka om handläggarna kan förstås som neutrala verkställare enligt ett Weberianskt idealbyråkratiskt perspektiv eller snarare som närbyråkrater med stort handlingsutrymme enligt Michael Lipskys teori. Därutöver utgör en viktig del av syftet att problematisera utfallet av handläggarnas roll och handlingsutrymme för att belysa detta utifrån demokrati-, legitimitets- och rättssäkerhetsaspekter. Uppsatsen kan förstås som en fallstudie där metoden för undersökningen utgjorts av samtalsintervjuer. Det empiriska materialet utgörs således av intervjuer med sex asylhandläggare från två olika asylenheter i landet. Samtliga respondenter har erfarenhet av att handlägga ärenden med humanitära grunder. I uppsatsen har jag kommit fram till att sättet på vilket asylhandläggarna själva uppfattar sin roll och sitt handlingsutrymme främst kan relateras till en neutral verkställarroll enligt en Weberiansk modell. Den här uppfattningen är dock inte helt entydig, vilket exempelvis framkommer då vissa respondenter uppfattar att det faktiskt finns ett visst handlingsutrymme i utredningsarbetet. Det innebär att uppfattningen om rollen som neutral verkställare kan ifrågasättas. Trots att ett visst handlingsutrymme förekommer i utredningsarbetet, finns det dock en mycket tydlig juridisk styrning och därtill ett flertal olika kontrollmekanismer som sammantaget innebär att jag inte anser att asylhandläggarna bör förstås som närbyråkrater med stort handlingsutrymme enligt Lipskys teori. Kontrollmekanismerna och den tydliga styrningen som föreligger innebär också en ökad tilltro till möjligheterna att upprätthålla rättssäkerhet i myndighetsutövandet. Samtidigt pågår också arbetet med att öka insynen i Migrationsverket exempelvis genom att förtydliga bestämmelsen om humanitära skäl, vilket kan bidra till en ökad legitimitet. Vikten av den egna rollen och dess betydelse i ett vidare perspektiv är också något som markerats av flera respondenter. Asylhandläggarna uppfattar därmed att den egna rollen inte enbart syftar till att utreda och ge förslag till beslut i asylärenden; det handlar också om en roll i vilken strävan efter att bidra till upprätthållandet av legitimitet, demokrati och rättssäkerhet har en stor betydelse.

No description available.