Sveriges vargförvaltning som är en del av viltförvaltningen har genom årengenomgått flertalet förändringar. En av de största reformerna genomfördes år 2010då regeringen beslutade att införa så kallade Viltförvaltningsdelegationer vid samtligalänsstyrelser. Trots att syftet med dessa är att nå acceptans och samförståndmisslyckas detta och förvaltningsarbetet består fortfarande av konflikter och måletuppfylles därmed inte. Tidigare forskning gällande Viltförvaltningsdelegationernavisar att jaktsidan är överrepresenterad och att koalitioner som stöder vargjakt ärbetydligt större än de som önskar att bevara den svenska vargstammen.Den här uppsatsen tar avstamp i tidigare studier och undersöker utfallen av deregelförändringar som ägt rum inom svensk vargförvaltning, vilket är det mestkonfliktfyllda området inom viltförvaltningen. Ett skifte gällande vilka aktörer som fårdelta samt vilken instans som beslutar i överklaganden genomfördes 2016 ochformellt har miljöintresset stärkts, detta till följd av en dom från högstaförvaltningsdomstolen. Med hjälp av IAD-ramverket har frågor ställts till textmaterialoch domar har granskats, både från allmän domstol och från Naturvårdsverket somtidigare var överklagandeinstans. Vilka är då utfallen? Uppsatsen visar att reformeninte alls varit till den fördel för vargens varande i Sverige som det formella regelverketger en fingervisning om. En tydlig diskrepans finns mellan Naturvårdsverketsbedömningar (vilka gällde för 2016) och allmän domstols beslut, som gäller idag.Trots att EU:s art- och habitatdirektivet ska beaktas i större utsträckning efterreformen dömer allmän domstol i högre utsträckning till jaktintressets fördel än vadNaturvårdsverket gjorde när de prövande överklaganden.

En viktig grundpelare inom den svenska vildsvinsförvaltningen är samverkan mellan olika intressen. Resurser som är föremål för kollektiva problem är å andra sidan långt ifrån oproblematiska, men ack så viktiga, att få människor att samverka kring i strävan efter en hållbar resursförvaltning. Därigenom har denna studie utrett vilka formella och informella institutionella förutsättningar det finns för samverkan inom den svenska vildsvinsförvaltningen. Mot bakgrund av att IAD-ramverket föreskriver att positionsregler och gränsregler är viktiga formella institutioner, samtidigt som den aktuella gruppens normer, attityder mot vildsvin och förekomsten av intressekonflikter utgör viktiga informella institutioner, för att uppnå samverkan vid kollektiva problem är det mer specifikt detta som har studerats. De formella förutsättningarna för samverkan undersöktes genom en textanalys av policydokument, samtidigt som de informella förutsättningarna studerades genom kvalitativa samtalsintervjuer med informanter från Jägarnas Riksförbund, Sveriges Jordägareförbund, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen.   Resultatet belyser sammanfattningsvis att såväl positionsreglerna som gränsreglerna varierar avsevärt mellan nationell, regional och lokal nivå. På nationell nivå finns det positionsregler i form av en övre gräns för antalet organisationer som har formellt inflytande, vilka även har olika positioner inom vildsvinsförvaltningen. Samtidigt finns det gränsregler som reglerar vilka aktörer som är berättigade att fatta formella beslut. På regional nivå finns det i sin tur positionsregler som reglerar antalet aktörer som får ha ledamöter och ersättare i Viltförvaltningsdelegationen samt som reglerar att ledamöternas auktoritet till viss del skiljer sig åt. I kombination med detta finns det gränsregler som reglerar exakt vilka aktörer som är berättigade att ha en ledamot med tillhörande ersättare vid i viltförvaltningsdelegationerna samt i form av ett antal kriterier som måste uppfyllas för att en person ska kunna utses till ledamot/ersättare. Dessutom finns gränsregler som belyser att en ledamot/ersättare har rätt att lämna sin position samt gränsregler som reglerar deras uppdragsperiod. Slutligen återfinns även gränsregler som reglerar processen när ledamöterna/ersättarna tillsätts.  På lokal nivå är i sin tur den enda slutsatsen som kan dras i fråga om positionsregler och gränsregler att markägare och jägare förutsätts ansvara för framtagandet av lokala förvaltningsmål, samt att det uppmuntras till samverkan även med jordbrukare/jordbruksarrendator.   I fråga om normer för samverkan framgick det att samtliga organisationer som intervjuades finner det eftersträvansvärt med samverkan på såväl nationell, som regional och lokalnivå. Däremot skiljde sig aktörernas uppfattning åt kring vilken form av samverkan som är eftersträvansvärt. Vidare visade resultatet att normerna kring samverkan mer generellt sett tycks variera en hel del inom vildsvinsförvaltningen, där det inte minst finns omfattande problem med samverkan i vissa specifika områden. I kombination med detta belyste resultatet även att det förekommer såväl positiva som negativa attityder till vildsvin bland berörda aktörer, samtidigt som förekomsten av intressekonflikter tycks vara ett faktum.