Bakgrund: Fysisk aktivitet är en av de grundläggande behandlingar som fysioterapeuter använder för att behandla patienter. Men hur fysiskt aktiva är fysioterapeuter själva? Syfte: Undersöka nivån av fysisk aktivitet bland yrkesverksamma fysioterapeuter i Sverige i relation till Världshälsoorganisationens rekommendationer för fysisk aktivitet från 2010, samt huruvida det är någon skillnad mellan män och kvinnor vad gäller fysisk aktivitetsnivå och antalet som uppnår rekommendationerna.  Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie av deskriptiv och komparativ design. Självrapporterad fysisk aktivitet för en vecka med International Physical Activity Questionnaire – Short Form jämfördes med Världshälsoorganisationens rekommendationer för fysisk aktivitet från 2010. Antalet minuter med fysisk aktivitet på måttlig och mycket ansträngande fysisk aktivitetsnivå deltagarna angett omvandlades till MET-minuter. Studiedeltagare var yrkesverksamma fysioterapeuter i Sverige mellan 18–64 års ålder. Resultat: Sju av tio (74%) respondenter var tillräckligt fysiskt aktiva för att uppfylla rekommendationerna antingen genom måttlig eller mycket ansträngande fysisk aktivitet i kombination med minst två muskelstärkande pass för större muskelgrupper. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan manliga och kvinnliga deltagare i fysisk aktivitetsnivå eller antalet som uppfyllde rekommendationerna.  Konklusion: Yrkesverksamma fysioterapeuter i Sverige verkar var mer fysiskt aktiva än den generella befolkningen. Ingen statistisk skillnad förelåg mellan män och kvinnor i fysisk aktivitet eller antalet som uppfyllde rekommendationerna för fysisk aktivitet. Fler och större studier behövs för att undersöka fysisk aktivitetsnivå bland fysioterapeuter samt för att jämföra självrapporterad fysisk aktivitet med objektiv data insamlad med accelerometrar för att påvisa eventuella skillnader mellan dessa två datainsamlingsmetoder inom populationen. / Background: Physical activity is one of the foundational treatments that physiotherapists use to treat patients. How physically active are physiotherapists themselves?  Objective: To determine the self-reported physical activity of working physiotherapists in Sweden in relation to the World Health Organisations recommendations for physical activity from 2010 and determine if physical activity and attainement rate of the recommendations differs between male and female physiotherapists in Sweden. Method: A cross-sectional quantitative descriptive comparative design study. Self-reported physical activity for 1 week using the International Physical Activity Questionnaire – Short Form compared to the World Health Organisations recommendations for physical activity from 2010. Moderate or vigourous  physical activity activity minutes were translated into MET-minutes. Participants were working physiotherapists in Sweden between the ages of 18-64. Results: Seven of ten (74%) respondents were sufficiently active to fulfil the recommendations through moderate or vigorous physical activity in combination with at least two bouts of muscle strengthening exercises for major muscle groups. There were no significant statistical differences between male or female participants in physical activity level or the rate of attainment of the recommendations. Conclusions: Working physiotherapists in Sweden seem to be more physically active than the general population. No statistical differences were observed between men and women in physical activity or attainment rate of the recommendations. More and larger studies are needed to research physical activity levels among physiotherapists and compare self-reported physical activity with objective data collected by using accelerometers to research the discrepancy between these two types of data collections methods within the population.

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett brett spektrum av olika diagnoser och studier visar på att den åldersgrupp som är hårdast drabbad är 16-29 åringar, inte minst studenter. Tidigare forskning visar också att det finns ett samband mellan fysisk aktivitet och psykisk hälsa, men även att kvinnor engagerar sig mindre i fysiska aktiviteter jämfört med män. Siffror visar också att kvinnor upplever mer psykisk ohälsa än män. Syfte: Studien syftade till att undersöka sambandet mellan självskattad fysisk aktivitetsnivå och psykisk hälsa hos studenter vid Luleå Tekniska Universitet, samt att undersöka skillnader mellan könen. Metod: En kvantitativ enkätundersökning tillämpades genom att sammanställa de två formulären, IPAQ-SF (fysisk aktivitetsnivå) och PHQ-9 (psykisk hälsa). Enkäten distribuerades via en facebookgrupp för studenter vid Luleå Tekniska Universitet och var tillgänglig i två veckor innan bearbetning av den insamlade empirin. Empirin analyserades i JASP och variablerna som användes var självskattad fysisk aktivitetsnivå i MET-minuter och PHQ-9 poäng (0-27). Resultat: Totalt 23 deltagare varav 15 kvinnor och 6 män. Mann-Whitney U-testet visade ingen signifikant skillnad mellan könen i självskattad psykisk hälsa och fysisk aktivitetsnivå, med p-värden på 1,0 (PHQ-9) och 0,97 (IPAQ-SF). Vidare visade Spearman’s korrelationstest en mycket svag negativ korrelation mellan psykisk hälsa och fysisk aktivitet. En korrelationskoefficient på -0,037, p=0,875, vilket innebär att det inte fanns något signifikant samband mellan de två variablerna. Konklusion: Studenterna som deltog i denna studie visade inget signifikant samband mellan variablerna självskattad fysisk aktivitetsnivå, mätt i MET-minuter och psykisk hälsa (0-27). Ytterligare sågs ingen skillnad mellan könen. / Background: Mental health issues is a wide spectrum of different diagnosis and studies indicate that the age group that is most affected are individuals between 16-29 years old, particularly students. Previous research also demonstrates a correlation between physical activity and mental health, as well as a lower level of physical engagement among women in comparison to men. Additionally, statistics show that women experience more mental health problems than men. Purpose: The study aimed to investigate the correlation between self-rated mental health and physical activity among students at Luleå University of Technology, as well as to investigate gender differences. Method: A quantitative survey was conducted by compiling the two forms, IPAQ-SF (physical activity) and PHQ-9 (mental health). The survey was distributed through a Facebook group for students at Luleå University of Technology and was available for two weeks before processing the collected data. The collected data were analyzed using JASP, with the variables of self-reported physical activity level in MET-minutes and PHQ-9 scores (ranging from 0-27). Results: A total of 21 participants, 15 women and 6 men. The Mann-Whitney U-test showed no significant difference between genders in self-rated mental health and physical activity level, with p-values of 1.0 (PHQ-9) and 0,97 (IPAQ-SF). Furthermore, spearman’s correlation test showed a very weak negative correlation between mental health and physical activity. A correlation coefficient of -0,037, p=0,875, which means that there was no significant correlation between the two variables. Conclusion: The students who participated in the study showed to have no significant correlation between the variables self-reported level of physical activity, measured in MET-minutes and mental health (scored from 0-27). Furthermore, no difference was seen between genders.

Bakgrund Det finns ett intresse i samhället för både fysisk aktivitet och stress. Fysisk aktivitet och stress har ett komplext samband och de inverkar ömsesidigt på varandra. Fysisk aktivitet innefattar alla rörelser med kroppen som förbrukar energi och stress är en obalans mellan resurser och belastning.    Syfte Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan självskattad fysisk aktivitetsnivå och upplevd stress hos fysioterapeutstudenter samt skillnaden mellan kvinnor och män.   Metod Denna studie har en kvantitativ design med enkätundersökning som datainsamlingsmetod. Enkäterna som användes var International Physical Activity Questionnaire Short Form (IPAQ-SF) och Perceived Stress Scale (PSS-10). Insamlad data analyserades i IBM SPSS Statistics Version 24. Studien har totalt 71 respondenter, 40 kvinnor och 31 män. Medelåldern bland kvinnor var 26,5 år och 25,6 år bland män.    Resultat Resultatet visade ingen signifikant skillnad mellan könen gällande självskattad fysisk aktivitetsnivå. Dock gällande den upplevda stressnivån sågs en signifikant skillnad mellan kvinnliga och manliga fysioterapeutstudenter där kvinnor skattade högre upplevd stress. Ett svagt samband sågs mellan fysisk aktivitet och upplevd stress hos både kvinnor (r=0,13) och män (r=0,23).    Konklusion En könsskillnad sågs gällande upplevd stress däremot inte gällande självskattad fysisk aktivitetsnivå. Det sågs ett svagt samband mellan fysisk aktivitet och stress. / Background There’s an interest in society in both physical activity and stress. Physical activity and stress have a complex relationship and interact on each other. Physical activity involves all movement with your body that consume energy and stress is an imbalance between resources and strain.     Objective The intention with this study was to examine the relationship between self-assessed physical activity and perceived stress in physiotherapy students and the difference between men and women.   Method This is a quantitative study using questionnaires for collecting data. Questionnaires used in this study were International Physical Activity Questionnaire Short Form (IPAQ-SF) and Perceived Stress Scale (PSS-10). Collected data was processed in IBM SPSS Statistics Version 24 and then discussed and analyzed based on previous studies. This study has a total of 71 respondents, 40 women and 31 men. Average age of women was 26,5 years and 25,6 years for men.    Results No significant difference between genders was found in self-assessed physical activity. A significant difference was found in how male and female physiotherapy students perceive their stress level. There’s a weak relationship between physical activity and perceived stress among both male (r=0,23) and female (r=0,13) physiotherapy students.    Conclusion A difference between the genders was observed with perceived stress but not with self-assessed physical activity. A weak relationship was found between physical activity and stress.

Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka sambandet mellan fysisk aktivitetsnivå, depressiva symtom och funktionshinder hos personer med Parkinsons sjukdom. Därtill kartlägga fysisk aktivitetsnivå, depressiva symtom samt funktionshinder bland personer med Parkinsons. Bakgrund: Parkinsons sjukdom är en av de mest förekommande neurodegenerativa sjukdomarna. Sjukdomen är kopplad till både motoriska och icke-motoriska symtom såsom depressiva symtom. Metod: 30 personer inkluderades i denna studie. I denna studie användes IPAQ-SF för att mäta fysisk aktivitetsnivå, MADRS-S för att mäta depressiva symtom samt WHODAS 2.0 för att skatta funktionshinder. Formulären sammanställdes i en webbenkät som publicerades via länk på Facebooksidor ägnade åt Parkinsons sjukdom. Resultat: Utav inkluderade i studien hade 4 (13.3%) låg fysisk aktivitetsnivå, 13 (43.3%) måttlig samt 13 (43.3%) hög. 16 (53.3%) klassades som väsentligen obesvärad, 11 (36.7%) som mild depression, 3 (10.0%) som måttlig samt ingen som svår depression. Bland de inkluderade var medianen för WHODAS 2.0 enligt följande: förstå och kommunicera 3.5 (2.0-5.0), förflyttning 4.5 (2.5-6.5), personlig vård 2.0 (2.0-3.5), relationer 4.0 (3.0-5.5), dagliga aktiviteter 4.5 (3.0-6.5) samt delaktighet i samhället 4.0 (3.0-6.0). Sambandet mellan fysisk aktivitetsnivå och depressiva symtom gav r=0.31 p=0.10. Sambandet mellan fysisk aktivitetsnivå och funktionshinder visade r=0.45 p=0.02. Sambandet mellan depressiva symtom och funktionshinder visade r=0.74 p=0.01. Slutsatser: En måttlig till hög fysisk aktivitetsnivå var vanligt. Likaså var förekomsten av depression omfattande. Förekomsten av funktionshinder var därutöver relativt låg. Korrelationen mellan samtliga variabler anses vara låg frånsett den mellan depressiva symtom och funktionshinder, vilken var måttlig. / Aim: The aim of this study is to explore the correlation between physical activity level, depressive symptoms and health and function in persons with Parkinson’s disease. In addition, this study aims to examine and map physical activity level, depressive symptoms and health and function among persons with Parkinson’s disease. Background: Parkinson’s disease is one the most widespread neurodegenerative diseases. The disease can present itself in either motor or non-motor symptoms, such as depressive symptoms. Method: 30 participants were included in this study. IPAQ-SF was used to measure physical activity level, MADRS-S to measure depressive symptoms and WHODAS 2.0 to measure health and function. The questionnaires were compiled in a web survey which was then posted on various Facebook pages aimed at Parkinson’s disease. Results: Among participants included 4 (13.3%) had low physical activity level, 13 (43.3%) moderate and 13 (43.3%) high. 16 (53.3%) were classed as having no depression, 11 (36.7%) as mild depression, 3 (10.0%) as moderate and none as severe depression. The median for the respective domain of were as follows: cognition 3.5 (2.0-5.0), mobility 4.5 (2.5-6.5), self care 2.0 (2.0-3.5), getting along with people 4.0 (3.0-5.5), life activities 4.5 (3.0-6.5), participation 4.0 (3.0-6.0). The correlation between physical activity level and depressive symptoms provided r=0.31 p=0.10, physical activity level and health and function r=0.45 p= 0.02 and depressive symptoms and health and function r=0.74 p=0.01. Conclusions: This study demonstrated a prominent occurance of high and moderate levels of physical activity. Likewise, the prevalence of depression was extensive. In addition, the incidence of disability was apparently low. The correlation between all variables is considered to be low apart from that between depressive symptoms and disability, which was moderate.