Det här examensarbetet speglar tankar och erfarenheter genom posthumanistisk och transhumanistisk teori i hur vi uppfattar klassrummet som pedagogiskt rum, specifikt kring de praktiskt estetiska ämnena och tillhörande undervisning. Undersökningen ämnar bearbeta elevers uppfattning kring det rumsliga i eftermälet av en tid där det fysiska har fått ge plats för det digitala under covid-19 pandemin. Är klassrummet ett pedagogiskt rum, som är en fysisk plats som upprätthålls genom vår närvaro, eller är det en socialkonstruktivistisk överenskommelse som vi kan skifta mellan det fysiska och icke-fysiska? Genom att åberopa tankegångar från allt mellan Foucault, Harraway och Claire Bishop ämnar arbetet synliggöra elevens perspektiv kring hur undervisning har uppfattats, tillgodogjorts och senare bedömts utifrån distansundervisningens parametrar. Genom att kombinera kvalitativa undersökningsmetoder såsom ideografisk etnografi, A/r/ tography och bildelicitering, ställer studien elever inför frågeställningen som ett gestaltandeproblem. Detta dels för att kunna frambringa ett tydligt empiriskt material i form av semiotiskt bildspråk, dels för att producera kvalitativa data som i förlängning kan formuleras och kontextualiseras till uppsatsen; men även ett gestaltande arbete. Gestaltningen har skett parallellt och kan och ska tolkas som ett direkt kommunikativt sätt att kontextualisera elevernas och författarens uppfattning kring det pedagogiska rummet. Relevansen för det bildpedagogiska fältet kan således direkt tolkas genom ett elev- och lärarperspektiv. Ett mångfacetterat sätt att se på en relativt enkel frågeställning - Hur uppfattar elever det fysiska rummet, i eftermälet av en pandemi där distansundervisning har dominerat.    Resultatet går av att avläsa i empirin som eleverna har frambringat och senare tolkats i en gestaltning som speglar två utbildningar genom pandemin - Författaren och deltagarnas.