<p>Jag är intresserad av att titta närmare på hur två religiösa grupper som Jehovas vittnen och</p><p>Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga presenterar sig för sin omgivning i mötet med enskilda</p><p>individer. Jag har många gånger mött människor vars attityder till dessa missionärer/</p><p>förkunnare är negativa. Människor verkar ofta bli störda eller känna sig påhoppade när</p><p>någon ringer på deras dörr för att framföra ett religiöst budskap och ställer frågor om ens personliga</p><p>tro. Samtidigt förstår jag att rörelser som Jehovas vittnen och mormonerna växer och</p><p>att det finns intresse av att släppa in missionärer/förkunnare för diskussion. Hur väljer dessa</p><p>missionärer/förkunnare att presentera sig och sitt budskap? Finns det strategier för att få så bra</p><p>respons som möjligt? Personligen så upplever jag ofta att det finns en misstänksamhet till</p><p>missionärer. Jag upplever att det finns en uppfattning om att de ägnar sig åt skumma metoder</p><p>och lurar till sig medlemmar. Är det så att dessa grupper lurar människor som inte kan värja</p><p>sig eller gör de bara vad de kan för att övertyga? Ser argumentationen eller retoriken som helhet</p><p>annorlunda ut än till exempel i ett politiskt tal och om den inte gör det varför blir människor</p><p>då så upprörda? Är religiöst övertygande mindre accepterat än politiskt övertygande eller</p><p>vilken reklam som helst vars syfte likaså är att övertyga?</p><p>Naturligtvis kan jag inte besvara dessa frågor i sin helhet och jag vill poängtera att jag inte har</p><p>någon statistisk eller vetenskaplig undersökning av attityder att luta mig mot, vad gäller påståendet</p><p>att människor verkar vara skeptiska till religiösa rörelser som exempelvis Jehovas</p><p>vittnen och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men jag vågar ändå påstå att det finns</p><p>misstänksamhet och detta finner jag intressant.</p><p>Min tanke är alltså att göra en jämförelse av manualer, från Jehovas vittnen och Jesu Kristi</p><p>Kyrka av Sista Dagars Heliga, med den klassiska retoriken, för att se hur de utformat dessa</p><p>för att vara så övertygande som möjligt.</p>

Jag är intresserad av att titta närmare på hur två religiösa grupper som Jehovas vittnen och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga presenterar sig för sin omgivning i mötet med enskilda individer. Jag har många gånger mött människor vars attityder till dessa missionärer/ förkunnare är negativa. Människor verkar ofta bli störda eller känna sig påhoppade när någon ringer på deras dörr för att framföra ett religiöst budskap och ställer frågor om ens personliga tro. Samtidigt förstår jag att rörelser som Jehovas vittnen och mormonerna växer och att det finns intresse av att släppa in missionärer/förkunnare för diskussion. Hur väljer dessa missionärer/förkunnare att presentera sig och sitt budskap? Finns det strategier för att få så bra respons som möjligt? Personligen så upplever jag ofta att det finns en misstänksamhet till missionärer. Jag upplever att det finns en uppfattning om att de ägnar sig åt skumma metoder och lurar till sig medlemmar. Är det så att dessa grupper lurar människor som inte kan värja sig eller gör de bara vad de kan för att övertyga? Ser argumentationen eller retoriken som helhet annorlunda ut än till exempel i ett politiskt tal och om den inte gör det varför blir människor då så upprörda? Är religiöst övertygande mindre accepterat än politiskt övertygande eller vilken reklam som helst vars syfte likaså är att övertyga? Naturligtvis kan jag inte besvara dessa frågor i sin helhet och jag vill poängtera att jag inte har någon statistisk eller vetenskaplig undersökning av attityder att luta mig mot, vad gäller påståendet att människor verkar vara skeptiska till religiösa rörelser som exempelvis Jehovas vittnen och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men jag vågar ändå påstå att det finns misstänksamhet och detta finner jag intressant. Min tanke är alltså att göra en jämförelse av manualer, från Jehovas vittnen och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, med den klassiska retoriken, för att se hur de utformat dessa för att vara så övertygande som möjligt.

The starting point of this study is understanding religion as a mediatized and contested social phenomenon. The study aims to analyze how the Church of Jesus Christ Latter-Day Saints (LDS Church or the Mormons) is perceived by the Finnish people in the documentary film The Mission – Lähetyssaarnaajat (2022). Furthermore, the study intends to explain how and why certain types of religion can come to be seen and framed as problematic, respectively acceptable, in contemporary Finnish society. The methods that are employed to answer the research questions are qualitative content analysis and frame analysis. While the mediatization of religion is used as a theoretical backdrop in the study, the results are analyzed further with Hjelm’s (2014) idea of religion as a problem or utility, the concept of culturalized religion (Astor &amp; Mayrl, 2020) and prior research. The final results of the study indicate that the LDS Church continues to be framed and perceived as an alien and potentially problematic denomination in Finland. That is due to the considered heretic and anti-scientific character of Mormon thought and the perception of the LDS Church as a restrictive denomination. The acceptable Finnish religion in the material is based, instead, on a cultural form of Lutheranism that prioritizes scientific reasoning and emphasizes individual well-being.

<p>My aim for this essay is to investigate if The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints is a religious sect, on the basis of literature and information about the Mormons organisation and their religious standpoints. My conclusion is that Mormon Church is a religious sect. Their organisation has several sect characteristics according to sect definitions; see for example Göran Gustafsson (2000), Mikael Rothstein (1997) and Bryan R. Wilson (1970). Other researchers in religious studies think that the Mormon Church is not a sect but a cult. To a lot of people, researchers in religious studies or not, religious sects are something bad. This is an unbalanced view, because in many cases people should have been alcoholics or a drug addicts if they were not members of a religious sect. There are in all societies religious groups that are dangerous for the people who want to be within this kind of groups. According to my analysis The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints can’t be seen as a dangerous sect even if the church fit the definition for manipulative sects.</p>

My aim for this essay is to investigate if The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints is a religious sect, on the basis of literature and information about the Mormons organisation and their religious standpoints. My conclusion is that Mormon Church is a religious sect. Their organisation has several sect characteristics according to sect definitions; see for example Göran Gustafsson (2000), Mikael Rothstein (1997) and Bryan R. Wilson (1970). Other researchers in religious studies think that the Mormon Church is not a sect but a cult. To a lot of people, researchers in religious studies or not, religious sects are something bad. This is an unbalanced view, because in many cases people should have been alcoholics or a drug addicts if they were not members of a religious sect. There are in all societies religious groups that are dangerous for the people who want to be within this kind of groups. According to my analysis The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints can’t be seen as a dangerous sect even if the church fit the definition for manipulative sects.

Syftet med studien är att få en djupare inblick i om informanternas trosuppfattning harpåverkats av barnsångerna de fick sjunga i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga då de varsmå, och i så fall hur detta har påverkat dem.Sex informanter som alla gick i Primär (kyrkans organisation för barn) har valts ut ochintervjuats. Informanterna är i åldrarna 19 till 32 och är från Sverige och USA. Studieninnehåller även en del om kyrkans musiktradition och kultur, samt analys av en primärsång.En av studiens slutsatser är att primärsångerna har varit ett medel för informanterna att lärasig mera om evangeliet, känna den Helige Anden och därigenom utveckla deras personligatro. Informanterna kommer fortfarande ihåg sångerna i vuxen ålder och kan på så sätt fortsättasjunga och fördjupa sig i sångernas religiösa budskap.