Syftet med denna uppsats var att undersöka medieprocessen omkring SVT-dokumentären Könskriget i 2005, som utgick från en kritisk granskning av radikalfeminismen i Roks (Riksorganisationen för Kvinno- och tjejjourer i Sverige). I fokus stod den diskurs som skapades i Könskriget av feminismen inom kvinnojoursrörelsen som extrem, manshatande och farlig, och hur denna vidarefördes i dagspressen. Ambitionen med uppsatsen var att bidra till en förståelse av en betydelseskapande maktkamp där media spelade en av huvudrollerna. .   Två övergripande frågeställningar har använts för att uppnå syftet:   1. På vilka sätt bidrar media till bevarande eller förändring av diskurser om feminism och feminister? 2. Hur vidareförs Könskrigets diskurs och med vilka medel?   Som metod har Norman Faircloughs modell för kritisk diskursanalys använts. Lingvistiska analyser har gjorts av 16 tidningsartiklar från rikstäckande press, i form av nyhetsartiklar och debattartiklar i Dagens Nyheter, Svenska dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Dessutom har en intervju med Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt analyserats. Analyserna har sedan relaterats till medias produktionsförhållanden och mediefältets logik bl.a. med hjälp av Bourdieus Fältteori.   Resultaten visar att den diskurs som framställs i Könskriget förstärks i den efterföljande medieprocessen. En antifeministisk diskurs som utgår från Könskrigets bild har en dominerande position, medan andra får en tydlig försvarsprägel. Detta beror bland annat på att kritiken framförs i personifierad form som får karaktär av mediedrev. Störst motstånd mot den dominerande diskursen skapas i en alternativ journalistisk diskurs som utgår från DNs kulturredaktion. Medias produktionsvillkor, kombinerat med den form som nyhetsartiklar och debattartiklar skrivs i, ser ut att i hög grad forma tidningarnas framställning i samma riktning som TV-dokumentärens. Detta ger en karaktär av samspel mellan de båda medieformerna, med TV som tongivande.

Den här uppsatsen granskar dokumentärfilmen Könskriget från 2005 i syfte att undersöka hur filmstilistiska val formar dess sanningsanspråk. Eftersom uppsatsens genomförande förutsätter att filmen faktiskt har lyckats med detta inkluderas en övergripande redogörelse för filmens politiska och samhällsmässiga konsekvenser vilket ska verka för att legitimera uppsatsens utgångspunkt. Analysen utgår från en närläsningsmetod utifrån vilken en teori om sanning och dokumentärfilm appliceras på filmen. Med utgångspunkt i Louise Spences och Vinicius Navarros teoretiska resonemang erbjuder uppsatsen en grundläggande förståelse för sanningsbegreppets förhållande till dokumentärfilm för att i analysen fokusera på klippning, kameraarbete och ljud i relation till konstruerandet av ett sanningsanspråk. Mer specifikt undersöks dessa faktorer utifrån hur de förhåller sig till hur filmen strukturerar sina argument, vilka som agerar vittnen, hur vittnesmålen behandlas samt hur ljud och bild samverkar. Slutsatsen sammanfattar vad analysen visar och återkopplar till den tidigare forskningen och till den del som behandlar filmens samhällskonsekvenser.