This thesis addresses solitary waves and their significance for auroral particle acceleration, coronal heating and incoherent scatter radar spectra. Solitary waves are formed due to a balance of nonlinear and dispersive effects. There are several nonlinearities present in ideal magnetohydrodynamics (MHD) and dispersion can be introduced by including theHall termin the generalised Ohm’s law. The resulting system of equations comprise the classical ideal MHD waves, whistlers, drift waves and solitarywave solutions. The latter reside in distinct regions of the phase space spanned by the speed and the angle (to the magnetic field) of the propagating wave. Within each region, qualitatively similar solitary structures are found. In the limit of neglected electron intertia, the solitary wave solutions are confined to two regions of slow and fast waves, respectively. The slow (fast) structures are associated with density compressions (rarefactions) and positive (negative) electric potentials. Such negative potentials are shown to accelerate electrons in the auroral region (solar corona) to tens (hundreds) of keV. The positive electric potentials could accelerate solar wind ions to velocities of 300–800 km/s. The structure widths perpendicular to themagnetic field are in the Earth’s magnetosphere (solar corona) of the order of 1–100 km (m). This thesis also addresses a type of incoherent scatter radar spectra, where the ion line exhibits a spectrally uniform power enhancement with the up- and downshifted shoulder and the spectral region in between enhanced simultaneously and equally. The power enhancements are one order of magnitude above the thermal level and are often localised to an altitude range of less than 20 km at or close to the ionospheric F region peak. The observations are well-described by a model of ion-acoustic solitary waves propagating transversely across the radar beam. Two cases of localised ion line enhancements are shown to occur in conjunction with auroral arcs drifting through the radar beam. The arc passages are associated with large gradients in ion temperature, which are shown to generate sufficiently high velocity shears to give rise to growing Kelvin-Helmholtz (K-H) instabilities. The observed ion line enhancements are interpreted in the light of the low-frequency turbulence associated with these instabilities. / Denna avhandling handlar om solitära vågor och deras roll i norrskensacceleration och koronaupphettning, samt deras signatur i spektra uppmätta med inkoherent spridningsradar. Solitära vågor bildas genom en balans mellan ickelinjära och dispersiva effekter. Ickelinjäriteter finns det gott om i ideal magnetohydrodynamik (MHD) och dispersion kan införas genom att inkludera Halltermen i den generaliserade Ohms lag. Det resulterande ekvationssystemet omfattar de klassiska vågorna inom ideal MHD, visslare, driftvågor och solitära vågor. De sistnämnda återfinns i väldefinierade områden i fasrummet som spänns upp av farten och vinkeln (mot magnetfältet) för den propagerande vågen. Inom varje sådant område återfinns kvalitativt lika solitära våglösningar. Om man försummar elektronernas tröghet begränsas de solitära våglösningarna till två områden med långsamma respektive snabba vågor. De långsamma (snabba) strukturerna är associerade med täthets-kompressioner (förtunningar) och positiva (negativa) elektriska potentialer. De negativa potentialerna visas kunna accelerera elektroner i norrskensområdet (solens korona) till tiotals (hundratals) keV medan de positiva potentialerna accelererar solvindsjoner till hastigheter på 300–800 km/s. Strukturbredderna vinkelrät mot magnetfältet är i jordens magnetosfär (solens korona) av storleksordningen 1–100 km (m). Denna avhandling tar även upp en typ av inkoherent spridningsradarspektra, där jonlinjen uppvisar en spektralt uniform förstärkning. Detta innebär att den upp- och nedskiftade skuldran och spektralbandet däremellan förstärks simultant och i lika hög grad. Effektförstärkningen är en storleksordning över den termiska nivån och är ofta lokaliserad till ett höjd-intervall av mindre än 20 km nära jonosfärens F-skiktstopp. Observationerna beskrivs väl av en modell med solitära vågor som propagerar transversellt genom radarstrålen. Två fall av lokaliserade jonlinjeförstärkningar visas sammanfalla med att norrskensbågar driver genom radarstrålen. I samband med bågarnas passage uppmäts stora gradienter i jontemperatur, vilket visas skapa tillräckligt kraftiga hastighetsskjuvningar för att Kelvin-Helmholtz-instabiliteter ska tillåtas växa. De observerade jonlinjeförstärkningarna tolkas i skenet av den lågfrekventa turbulensen som är kopplad till dessa instabiliteter.

Världen är oupplösligt sammankopplad i sina relationer och förhållanden, ändå finner människan sätt att separera och låta skillnader hindra henne från att leva och samexistera i sin mångfald. Friedrich Nietzsche skriver ”Kanske uttrycker vårt ord ’människa’ (manas) ännu något av denna självkänsla: människan betecknade sig själv som det väsen som mäter värden, som värderar och mäter, som det ’värderande djuret i sig’.” I den här uppsatsen börjar jag i Nietzsches genealogi och filosofi som utgångspunkt för att förstå hur och när den europeiska filosofin började plocka isär sig själv inifrån och titta närmare på människans subjekt och hennes värden. Jag vill genom det se på den moderna filosofins sätt att skildra och förstå människan i världen. Vidare anser jag att filosofin måste öppna sig för en bredare kanon för att i det moderna samhället kunna vara en praktik som inkluderar alla levda erfarenheter. Min uppsats har även syftet att utforska en sådan möjlig brygga för var filosofin kan få en materiell och aktivistisk mening. Vägen jag tar för att föreslå en sådan brygga är som nämnt från Nietzsches genealogi. Sedan fortsätter analysen framåt genom Frantz Fanons avkolonialiserande tänkande som tar utgångspunkt i levd erfarenhet. Av särskild vikt är något jag här kallar för en teori om skillnad som ovärderlig, som utarbetas i närhet till Édouard Glissant framför allt, och som vilar på ett fokus på detaljen och hur den måste förstås på ett icke-hierarkiserande sätt för att ingå i Glissants tanke och term Relation. Skillnaden som ovärderlig öppnar i det dekoloniala tänkandet upp för kunskapen utanför den traditionellt överlägsna diskursen och leder oss in i Glissants filosofi och relationens tänkande. / In this paper I am asking the question about the European human values and their effect on philosophy and thought through three different philosophers. What I want to examine is how we can get past thinking human subjects as constituted by the hierarchical and often oppositional differences that were installed by means of a normalizing universal with colonial roots. The essay begins with Nietzsche’s geneological account of how and when European philosophy began to disassemble itself from within, focusing on his idea of the need for a new man. Then I turn to Frantz Fanon and the decolonization of European thought and power, as one based on violence and hiererachy. Édouard Glissants poetics of Relation is then essential for thinking man today in the entangled, constantly changing world that we live in.

The purpose of this paper is to present an opening to argue for a transtheoretical and - activist fellowship with Satan and the values connected to hir. A transactivist fellows-hip with Satan builds on two primary points of contact. It is on one hand the opportu-nity to take advantage of the non-conformist, non-normative and polemical signifi-cance Satan has been attributed, especially in the history of literature, but also in the history of religion. And on the other hand this study also dwells upon how Satan as a figure has served as an expression of evilness, hatred, darkness and suffering amongst people. The questions i ask, is if there is a course that allows me to theorize for a stra-tegic collaboration between the transactivist struggle and the ideas that is connected to the satanfigure in John Miltons Paradise Lost. I also ask if there is a transtheoretical-and activist approach where Satan can function as an ally within the transactivist re-sistance. The purpose of this paper also carries on a confrontation with the notion of ”tone-policing", and love and tenderness as the only sanctioned (and praised) incenti-ves for political struggle. In this thesis I make a link between the logic that connects to Satan as an ideological basis and a non-conformist (militant), seperatist, anti-capi-talist and queer attitude in transactivist struggle. With the help of Susan Stryker's the-ory of the monsteridentity I will experiment with extracts from John Milton's Paradise Lost, where the Satan figure and the transactivist position builds on a fellowship as my analysis proceeds. To do this i use a queer-deleuzian tool as a method that focuses on textual framings within the idea of spatial relations, meaning how the actual text can and should correspond with discourses outside its territorial space. This allow me to di-sengage Satan from its original amplitude, and instead of interpreting how Satan handles hirself in Paradise Lost, i will liberate Satan from this narrative and create a relation between hir and my thesis. In this way I create an occasion, through a theore-tical approach to trans-subjectivity as comparable to the perception of the monster as a non-normative figure, to bring the transgendered monster together with the satanic monster. The ”what” that will subsequently crystallize during the analysis have the intention to tell the story about the ways in which the non-confirmative transactivist have in common with Satan. After doing this i will conclude my thesis with a discus-sion that reflects on how this fellowship has evolved in relation to the proposed politi-cal and emotional connections between the non-confomative transactivist and Satan.