Sammanfattning Markägande har länge setts som en värdefull resurs, både för den offentliga och den privata sektorn. I Sverige är det lagstadgat att det är kommunen som ska planlägga mark- och vattenanvändning genom det kommunala planmonopolet. För att kommunen ska kunna se till att det som planläggs realiseras bör markägande vara en central faktor. Privata aktörer har en tendens att ha intentioner med sina markägor som strider mot det kommuner vill uppnå. Ett av dessa områden där intressen ofta skiljer sig åt mellan dessa privata aktörer och kommuner är bostadsfrågan. Med utgångspunkten att kommunen vill bygga bort bostadsbristen och privata aktörer i större utsträckning vill göra ekonomiska vinster så borde bostadstypen samt antal producerade bostäder påverkas av vem som äger marken. Syftet med studien är således att bidra till kunskapsutvecklingen kring hur ägande av mark påverkar den kommunala planeringen i frågor om tillväxt och exploatering.  De tre fall som undersökts i arbetet är Kalmar kommun, Växjö kommun och Karlskrona kommun. För att ge ett djup i studien har även tätorterna Kalmar stad, Ljungbyholm, Växjö stad, Rottne, Karlskrona stad och Jämjö undersökts för att ge svar på frågan om: hur planeringsstrategin i dessa kommuner påverkas av det kommunala och privata markägoförhållandet? Markägoförhållanden i respektive kommun och ort, tillsammans med planeringsinriktning för exploatering av bostäder och verksamheter är sådant som studerats närmare i arbetet. Resultaten visade att all tre kommunerna endast ägde en liten del av den totala markytan i kommunerna. Trots det tycktes kommunerna inte vara särskilt begränsade i varken ambitioner att växa eller antal producerade bostäder. Resultaten visade även på att kommuner koncentrerat sitt markägande i och omkring befintliga tätorter, vilket tyder på att det är strategiskt fördelaktigt för kommuner att äga mark i områden som växer och där andra aktörer vill bygga. Genom att äga mark i strategiska lägen dras slutsatsen att kommunerna till en högre grad kan styra exploateringen av bostäder och till viss del även verksamhetsetablering i önskad riktning. Därav tycks den ägda markens lokalisering vara av större betydelse än vad som initialt antogs samtidigt som stora mängder kommunalägd mark inte tycks vara av största betydelse för en fungerande kommunal planering.

Denna multipla fallstudie behandlar hur kommuner implementerar de bostadssociala målen i sina markanvisningar. Sveriges befolkning växer och fler bostäder behöver byggas för att människor ska ha någonstans att bo. Bristen på bostäder får stora konsekvenser både på individnivå och för samhället i stort när bostadsbristen hämmar samhällsutvecklingen. De som drabbas hårdast av detta är de med låg inkomst, studenter, ungdomar, pensionärer, socialt utsatta och nyanlända. För att skapa rätt förutsättningar för alla invånare i kommunerna ska målen för bostadsförsörjningen beskrivas i bostadspolitiska program och kopplas till översiktsplanerna (SFS 2000:1383). Behovet av att bygga bostäder för låginkomsttagare är stort, bland andra studenter, ungdomar och äldre, kommunerna kan genom sina markanvisningar ställa krav på byggherrarna om att uppföra sådana bostäder. Syftet med detta arbete är att kartlägga hur två kommuner arbetar med markanvisning för att nå de sociala målen i bostadspolitiken och försöka besvara följande frågeställningar: • Hur kommer de bostadssociala målen gällande studenter, ungdomar samt bostäder för äldre och 55+ till uttryck i markanvisningar? • Hur skiljer sig de bostadssociala målen i markanvisningarna mellan Sundbybergs stad och Täby kommun? De i uppsatsen granskade markanvisningarna visar på att det i kommunerna byggs bostäder för den breda allmänheten men även i viss mån riktat mot grupper med lägre inkomster. Studien visar även att olika politisk styrning påverkar bostadsförsörjningen i olika riktning. Samt att vikten av att ha tydliga mål för bostadsförsörjningen leder till att bostadsbyggandet får en tydlig inriktning. Motsatsvis får avsaknaden av mål för bostadsförsörjningen negativa konsekvenser i form av uteblivna bostäder för ungdomar, studenter och äldre och 55+. / This multiple case study deals with how municipalities implement their housing supply objectives in their land allocations. Sweden’s population is growing and more housing needs to be built for people to have somewhere to live. The lack of housing has major consequences both at the individual level and for society at large when housing shortages hamper social and economic development. Those who are most affected by this are those with low incomes, for example adolescents, students and senior citizens. In order to create the right conditions for all residents in the municipalities, the housing supply objective should be described in housing policy programs and linked to the comprehensive plan (SFS 2000:1383). If there is a need to build residences for lower-income citizens, including adolescents, students and senior citizens, municipalities may, through their land allocations, induce the developers to construct such housing. The purpose of this study is to examine how two municipalities in the greater Stockholm region work with their land allocations to reach the objectives of their housing supply objectives and try to answer the following questions: • How will the housing supply objectives be expressed in land allocations regarding students, adolescents and senior citizens and 55+? • How does the housing supply objectives in the land allocation differ between Sundbybergs stad and Täby kommun? Conclusions from the study show that different political views, where basic principles on how to govern a municipality effectively, lead to, among other things, the housing supply objectives in different paths. One path does not favor those with low income, the other tries to do something. Different political views affect housing construction in Sweden, the question has therefore been raised that housing construction should be handled at the national level.