No description available.

Under sin livstid genomför en konsument normalt få större investeringar. Köp av tjänst beträffande småhusentreprenad får anses utgöra en sådan investering. Att investera i uppbyggnad eller tillbyggnad av en- eller tvåfamiljshus är inte bara en stor ekonomisk investering för den enskilda konsumenten, utan också en investering för livet. Under de senare årtiondena har lagregleringen inom konsumenttjänsteområdet utvecklats och år 2005 infördes särskilda regler beträffande småhusentreprenader, i konsumenttjänstlagen (1985:716). Vanligt förekommande är även tillämpning av standardavtal som ska fungera som tillägg och komplement till konsumenttjänstlagen. ABS 09 är det standardavtal som tillämpas mellan näringsidkare och konsument beträffande avtal om småhusentreprenader. För att standardavtalet ska bli tillämpligt måste det dock åberopas av någon av parterna. Eftersom konsumenttjänstlagen är tvingande till konsumentens förmån får inte standardavtalsvillkoren strida mot lagen. Förekommer villkor i standardavtalet som anses strida mot lagen är dessa utan verkan. Standardavtal innehåller, till skillnad från konsumenttjänstlagen, rättigheter för näringsidkaren och det förekommer avtalsvillkor som i visst hänseende kan anses strida mot lagen. I analysen har vi kommit fram till att konsumentskyddet gällande småhusentreprenader har utvecklats och gett konsumenten ett starkare skydd. Det starka skyddet är till stor fördel för konsumenten, eftersom denne ofta är den svagare parten. I konsumenttjänstlagen stadgas att tjänsten ska utföras fackmässigt. Vad som är fackmässigt är ett begrepp som inte har en generell betydelse, utan innehållet i begreppet varierar från fall till fall. Det är inte bara konsumenttjänstlagen som reglerar fackmässighet utan även olika standardavtal. Efter att ha undersökt begreppet fackmässighet har vi kommit fram till att det inte är någon som egentligen vet vad begreppet egentligen betyder. I praktiken uppstår det sällan problem trots ovissheten kring begreppet i sig.

Överskuldsättning är ett samhällsproblem som kostar samhället stora summor pengar. Skuldsättning på individnivå leder till att den fysiska och psykiska hälsan försämras. Orsaken till att människor blir överskuldsatta är flera, däribland långvarig sjukdom, ändrade anställningsförhållanden men också på grund av den ofta lättillgängliga kreditmarknaden. Förhållandena på kreditmarknaderna kan dock vara problematiska när det kommer till att fatta lyckade beslut. Lagen som reglerar konsumentkrediter är Konsumentkreditlagen, KkrL. I KkrL har det införts ett krav om att kreditgivare måste pröva konsumenters återbetalningsförmåga, i syfte att motverka överskuldsättning genom att krediter inte ges till människor som inte har ekonomiska förutsättningar för att klara ett sådant åtagande. Emellertid har det i en granskning från Konsumentverket framkommit att samtliga 10 snabblåneföretag som granskades företog bristfälliga kreditprövningar. Enligt 57 § KkrL sanktioneras kreditgivare genom att erhålla en varning, varning förenad med en sanktionsavgift eller föreläggande om att upphöra med verksamheten. Därtill är Finansinspektionen tillsynsmyndighet över kreditgivare i vissa fall och kan sanktionera kreditgivare vid bristande kreditprövning. Trots att inga civilrättsliga sanktioner föreskrivs i KkrL har Högsta domstolen i vissa fall jämkat återbetalningsförmågan för konsumenter och borgenärer enligt 36 § AvtL. Regleringen av konsumentkrediter i KkrL grundas på ett direktiv från Europeiska unionen. Direktivet föreskriver att medlemsstaterna får välja vilka sanktioner som ska utgå vid bristfälliga kreditprövningar, men att sanktionerna måste vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Med anledning av att svenska lagstiftaren har beslutat om att införa ett näringsrättsligt sanktionssystem med anledning av bristfälliga kreditprövningar väcker det frågor om vilket skydd en konsument och dess eventuella borgensmän egentligen har, och om regleringen uppfyller EU-rättens krav på sanktioner.

Uppsatsen avhandlar konsumentens rättigheter vid köp av digitala produkter. Den enda tillämpliga lagen vid digitala köp för tillfället är Distansavtalslagen, vilken i sig inte ger konsumenten något skydd eftersom ångerrätten inte är tillämpbar på digitala produkter. Vid fel och dröjsmål av digitala produkter är det snarare en analog tillämpning av Konsumentköplagen som blir aktuell. En sådan tillämpning innehåller dock problem såsom att lagen i sig inte är anpassad efter immateriella produkter. Digitala produkter har utöver detta en internationell karaktär vilket inte kan bortses från. Tack vare det starka skyddet i Rom I - förordningen kan ofta en konsument räkna med att erhålla samma skydd som i hemlandet. Det förutsätter dock att produkten omfattas av något skydd, vilket för tillfället avseende digitala produkter är osäkert. Även om en analog tillämpning är aktuell är snarare den bättre lösningen att stifta en ny lag. Det är upp till lagstiftaren att inse att en sådan lag bör införas proaktivt istället för responsivt.

<p>I förarbetena till Konsumenttjänstlagen (1985:716) framförs att det är nödvändigt med lagstiftad reglering inom transporttjänster, däribland persontransporter. Det nämns även att att KtjL senare skulle kunna utökas till att gälla fler typer av tjänster än de i början avsedda. Lagstiftat konsumentskydd finns angående persontransporter i sjöfart, järnvägstrafik och luftfart samt paketresor. I dessa trafikslag samt i sjöfart har transportören ett lagstiftat ansvar gentemot passageraren vid förseningar, medan ett sådant ansvar saknas vid järnvägsbefordringar. Det saknas vidare i dagens läge lagstiftning som ger resenärer konsumentskydd vid vägtransporter. Reglering har istället utformats i form av resevillkor uppställda av de olika transportörer som finns inom persontransportområdet, det vill säga av motparten till resenären i avtalet om personbefordran. För att ett förtroende för, och ökning av, resor i kollektivtrafik skall finnas är det viktigt att resenärerna vet att de har vissa grundläggande rättigheter när de reser och att hänsyn tas till dessa rättigheter.</p><p>Syftet med denna magisteruppsats är att utreda om KtjL kan vara analogiskt tillämplig på avtal om personbefordran vad gäller kollektivtrafik på väg och järnväg. Förutsättningarna för en analogitillämpning av KtjL utreds för att kunna bedöma om en sådan tillämpning är tillämpbar på avtal om personbefordran på väg och järnväg. Uppsatsen avslutas med en bedömning av huruvida en analogitillämpning av KtjL är mer fördelaktig för resenärerna i jämförelse med det skydd som transportörernas resevillkor gör.</p>

I förarbetena till Konsumenttjänstlagen (1985:716) framförs att det är nödvändigt med lagstiftad reglering inom transporttjänster, däribland persontransporter. Det nämns även att att KtjL senare skulle kunna utökas till att gälla fler typer av tjänster än de i början avsedda. Lagstiftat konsumentskydd finns angående persontransporter i sjöfart, järnvägstrafik och luftfart samt paketresor. I dessa trafikslag samt i sjöfart har transportören ett lagstiftat ansvar gentemot passageraren vid förseningar, medan ett sådant ansvar saknas vid järnvägsbefordringar. Det saknas vidare i dagens läge lagstiftning som ger resenärer konsumentskydd vid vägtransporter. Reglering har istället utformats i form av resevillkor uppställda av de olika transportörer som finns inom persontransportområdet, det vill säga av motparten till resenären i avtalet om personbefordran. För att ett förtroende för, och ökning av, resor i kollektivtrafik skall finnas är det viktigt att resenärerna vet att de har vissa grundläggande rättigheter när de reser och att hänsyn tas till dessa rättigheter. Syftet med denna magisteruppsats är att utreda om KtjL kan vara analogiskt tillämplig på avtal om personbefordran vad gäller kollektivtrafik på väg och järnväg. Förutsättningarna för en analogitillämpning av KtjL utreds för att kunna bedöma om en sådan tillämpning är tillämpbar på avtal om personbefordran på väg och järnväg. Uppsatsen avslutas med en bedömning av huruvida en analogitillämpning av KtjL är mer fördelaktig för resenärerna i jämförelse med det skydd som transportörernas resevillkor gör.

I konsumenträttsliga förhållanden är det inte ovanligt att ett flertal människor påverkas negativt på samma sätt, genom att de t.ex. har köpt samma bristfälliga produkt eller tillhandahållits samma felaktiga tjänst av en och samma näringsidkare.   Dock kan det finnas en rad olika skäl till att de rättigheter en konsument är garanterad genom lagstiftning inte kan tas tillvara genom enskilda rättsliga initiativ. Tänkbara fall är då den enskilda skadan är så liten att en process inte är befogad ur ekonomisk synpunkt, det är svårt att få hjälp av ombud med processen, konsumenten känner inte till sina rättigheter eller då det i något avseende råder bristande balans mellan näringsidkaren och konsumenten.    I sådana situationer kan en s.k. grupptalan vara lämplig. Med grupptalan avses de fall där talan förs av ett ombud till förmån för en särskild grupp, vars medlemmar påverkas av domen trots att de inte är parter i målet. Allmänna reklamationsnämnden, en statlig myndighet som i huvudsak prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör varor eller tjänster, inledde under tidigt 90-tal försöksverksamhet med grupptalan. Möjligheten för konsumenter att föra grupptalan vid nämnden permanentades år 1999. Denna studie avser att klarlägga hur grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden handläggs med Konsumentombudsmannen som kärande samt parallellt granska hur möjligheten till grupptalan vid nämnden utnyttjats sedan den första försöksverksamheten inleddes. Slutsatsen är, vad gäller handläggningen av grupptalanärenden vid Allmänna reklamationsnämnden, att såväl konsumenten som näringsidkaren är tillförsäkrade en säker och objektiv prövning. Vad gäller ärendetillströmningen av grupptalanärenden vid nämnden kan det inte påstås att antalet ärenden är ansenligt. Detta kan bero på att institutet grupptalan är relativt nytt i Sverige. En annan förklaring kan vara att förutsättningarna för att en grupptalan ska kunna ske inte är helt enkla att uppfylla. Vad som dock säkert kan sägas är att grupptalan bör stå kvar då den fyller en preventiv funktion och sparar resurser för varje ärende som kanske annars skulle prövats individuellt.

No description available.

Kroppsbehandlingar vilka utförs i syfte att förändra utseendet är i dagsläget inte reglerat i någon konsumentlagstiftning. Tvisterna prövas vanligtvis hos Allmänna reklamationsnämnden, som då tillämpar konsumenttjänstlagen analogt i den mån det är möjligt. Nämnden är dock begränsade att pröva ärenden som kräver medicinsk kompetens, vilket gör att de ärenden avvisas. I det fall den enskilde klassificeras som patient, finns det möjlighet att vända sig till Patientskadenämnden. Dock finns det personer som inte kan vända sig till varken Allmänna reklamationsnämnden eller Patientskadenämnden, då de inte anses vara patienter men deras ärende kräver medicinsk kompetens. Personen blir då istället hänvisad till allmän domstol. Det är en växande marknad med många aktörer och spridda regelverk. Inte sällan uppstår komplikationer, vilket en undersökning av Konsumentverket visade där cirka en tiondel av de tillfrågade hade upplevt komplikationer med sin kroppsbehandling. Ett antal utredningar har gjorts på området om hur en eventuell konsumentlagstiftning skulle kunna implementeras och vad som ska anses utgöra konsumenttjänster respektive hälso- och sjukvård. Vem som helst kan utföra kroppsbehandlingar, då det saknas krav på utbildning och kompetens. Denna uppsats har till syfte att utreda gällande rätt för en konsument som låter utföra en kroppsbehandling i syfte att förändra utseendet, vilken nivå av utbildnings- och kompetenskrav som kan förväntas av en näringsidkare samt huruvida ett införande av en konsumentlagstiftning är nödvändigt.

No description available.