Trots att kulturens roll för hållbar utveckling erkänts av många inom såväl akademien som planeringsbranschen, är planeringen av praktiska förutsättningar för konst och kultur - kulturell infrastruktur – bristfällig och ibland helt utebliven i Sverige idag. Syftet med studien är därför att utforska vilka förutsättningar som kan skapas för kulturell infrastruktur genom stads- och samhällsplanering i Sverige. Kulturell infrastruktur innefattar såväl hårda (såsom fysiska lokaler) som mjuka strukturer (såsom ekonomiskt stöd). Studien inriktar sig på offentliga verksamheter (främst kommunalt och regionalt) men behandlar även hur privata konsultfirmor kan skapa förutsättningar för kulturell infrastruktur.   Resultaten bygger på kvalitativa intervjuer med såväl konstnärer, konst- och kultursamarbetsorganisationer, arkitekter som tjänstepersoner på kommunal och regional nivå, samt på två enkätundersökningar med såväl konst- och kulturaktörer som planerare. Inom ramen för studien har även två exempelfall studerats – Fyrklövern i Upplands Väsby, samt Gatukonstfestivalen No Limit i Borås. Studien undersöker tre forskningsfrågor: 1) Vad för kulturell infrastruktur behövs i Sverige idag? 2) Vad hindrar etableringen av kulturell infrastruktur idag? 3) Vilken potential finns inom stads- och samhällsplanering att skapa förutsättningar för kulturell infrastruktur?   Studiens resultat visar att de former av kulturell infrastruktur som främst behövs i Sverige idag är Tillgängliga mötesplatser, Information och kunskap, samt Nätverk och Finansieringsformer. De tre största hindren som studien identifierar är Brist på värdering och ansvar för konst- och kultur, Finansiering och Struktur och organisation. Samverkan visar sig vara den viktigaste potentialen inom stads- och samhällsplanering, såväl över nivåerna kommun-region-stat, som med konst- och kulturaktörer, övriga civilsamhället och näringslivet. Två andra stora potentialer visar sig vara Strategisk planering och Krav och investering. Här ingår användningen av planeringsverktyg såsom Cultural planning och kulturkonsekvensanalyser. Studien visar på vikten att kommuner våga ställa högre krav och använda sin position som långsiktig samhällsutvecklare med planmonopol för att möjliggöra för konst och kultur - exempelvis genom att tillämpa ett poängsystem likt det i Fyrklövern vid markprissättning. Samtidigt understryks värdet av att inta en möjliggörande roll genom att stötta gräsrotsinitiativ och ge dem långsiktiga förutsättningar att driva kulturell infrastruktur. För att även göra kulturella infrastrukturer tillgängliga och inkluderande krävs ett kritiskt förhållningssätt som uppmärksammar dolda normer.   Resultaten av studien talar för komplexitetsteorins relevans för att förstå och beskriva kulturell utveckling. Teorin stöttar studiens resultat såsom vikten av att samarbeta över politikområden såsom bostäder och kollektivtrafik, samt vikten av att inte planera allt i detalj, utan att lämna rum för organisk vidareutveckling. Den förklarar också att det inte går att avkräva direkta och exakt mätbara effekter av konst- och kultursatsningar.     Studiens resultat har slutligen sammanfattats i form av rekommendationer för såväl stads- och samhällsplanerare som politiska och privata beslutsfattare. / Although the role of culture for sustainable development is recognized by many in the academy as well as in the urban and regional planning sector, the planning of practical conditions for arts and culture - cultural infrastructure - is inadequate and sometimes completely absent in Sweden today. The aim of this study is therefore to explore what conditions can be created for cultural infrastructure through urban and regional planning in Sweden. Cultural infrastructure includes both hard (such as physical premises) and soft structures (such as financial support). The study focuses on public activities (mainly municipal and regional) but also deals with how private consultancy firms can enable cultural infrastructure.   The results are based on qualitative interviews with artists, arts and culture associations, architects as well as municipal and regional planners. Moreover, the study comprises of two questionnaires aimed at art and culture actors and planners and architects from the municipal, regional and private sector. Within the study, two sample cases have been studied - Fyrklöven in Upplands Väsby, and the Street art festival No Limit in Borås. The study explores three research questions: 1) What kind of cultural infrastructure that is needed in Sweden today? 2) What prevents the development of Cultural Infrastructure? 3) What potential lies in urban and regional planning?   The results of the study show that the types of cultural infrastructure that are primarily needed in Sweden today are Available meeting places, Information and knowledge, as well as Networks and Funding. The three biggest obstacles identified is Lack of value and responsibility for art and culture, Funding and Structure and organization. Collaboration proves to be the most important potential in planning, both over the levels of municipal-region-state, as with art and culture actors and other civil society actors and businesses. Two other main potentials lie in Strategic planning, and Demands and investments. This includes application of planning tools such as Cultural Planning and Culture Impact Assessments. The study also highlights the importance that municipalities set higher demands and use their positions as long-term societal developers with monopoly in order to give room for art and culture – e.g. by applying a scoring system similar to that in Fyrklövern when pricing land. Moreover, the study points to the benefits and importance of supporting grassroots initiatives and providing them long-term conditions for driving cultural infrastructure. In order to make cultural infrastructures available and inclusive, a critical approach is also required that draws attention to hidden norms.   The results of the study speak for the relevance of the complexity theory in understanding and describing cultural development. This theory support results of the study such as the importance of collaborating over policy areas, e.g. housing and public transport, the importance of not planning everything in detail and instead leave room for organic development. It also explains that one cannot directly or precisely quantify the effects of art and culture efforts. The results of the study are finally summarized as recommendations for urban and regional planners as well as political and private decision-makers.