No description available.

No description available.

<p>I maj 2005 sändes en TV-dokumentär om kvinnojourerna i Sverige, som orsakade en stundtals hetsig debatt och en intensiv mediegranskning. Här syntes många stereotypa bilder av kvinnor som är aktiva i kvinnojourrörelsen. Syftet med vår uppsats är att undersöka vilka konsekvenser stereotypa bilder får för kollektiv identitet hos aktiva i kvinnojourer, baserat på vilka bilder som de upplever att andra har av dem. Vår teoretiska ram bygger på teorier om kvinnojourrörelsen i Sverige och det motstånd de tidigare har mött, teorier om kollektiv identitet samt teorier om stereotyper. Vår metod består av kvalitativa intervjuer. Vi har genomfört fem intervjuer med kvinnor som är aktiva i lokala kvinnojourer i Stockholms län. Materialet analyserades genom meningskoncentration till centrala teman, som sedan tolkats utifrån vår teoretiska ram. De karakteristiska dragen i stereotyperna av kvinnojoursaktiva som vi identifierat kan delas in i två delar, det första rör inställningen till män och det andra rör det politiska engagemanget. Vi har funnit att dessa stereotyper får allvarliga konsekvenser för förutsättningarna för kollektiv handling och för den kollektiva identiteten, även om de aktiva i kvinnojourrörelsen också lyckades stå emot andras negativa bilder och finna stöd och kraft hos den egna gruppen. Det som började som en uppsats om motstånd utvecklades i mångt och mycket till en uppsats om systerskap och styrka.</p>

Våld mot kvinnor i nära relationer är ett av våra största samhällsproblem. För den utsatta finns det olika vägar att gå för att få hjälp. En stark aktör som direkt hjälper de våldsutsatta är kvinnojourerna. Detta är en kvalitativ studie som har syftet att ta reda på hur kvinnojourers verksamhet ser ut, utifrån resurser samt hur deras relation till andra samhällsaktörer fungerar. Dessa frågor har sedan speglats mot den nyinstitutionella teorins isomorfism för att se på hur verksamheten kan styras och likriktas och hur det påverkar verksamheten. Utifrån förväntningar på kvinnojourernas arbete samt regleringar för bidragen kan en likriktning anas, samt att kvinnojourerna därmed inte är fria i sitt utförande på liknande sätt som tidigare.

I maj 2005 sändes en TV-dokumentär om kvinnojourerna i Sverige, som orsakade en stundtals hetsig debatt och en intensiv mediegranskning. Här syntes många stereotypa bilder av kvinnor som är aktiva i kvinnojourrörelsen. Syftet med vår uppsats är att undersöka vilka konsekvenser stereotypa bilder får för kollektiv identitet hos aktiva i kvinnojourer, baserat på vilka bilder som de upplever att andra har av dem. Vår teoretiska ram bygger på teorier om kvinnojourrörelsen i Sverige och det motstånd de tidigare har mött, teorier om kollektiv identitet samt teorier om stereotyper. Vår metod består av kvalitativa intervjuer. Vi har genomfört fem intervjuer med kvinnor som är aktiva i lokala kvinnojourer i Stockholms län. Materialet analyserades genom meningskoncentration till centrala teman, som sedan tolkats utifrån vår teoretiska ram. De karakteristiska dragen i stereotyperna av kvinnojoursaktiva som vi identifierat kan delas in i två delar, det första rör inställningen till män och det andra rör det politiska engagemanget. Vi har funnit att dessa stereotyper får allvarliga konsekvenser för förutsättningarna för kollektiv handling och för den kollektiva identiteten, även om de aktiva i kvinnojourrörelsen också lyckades stå emot andras negativa bilder och finna stöd och kraft hos den egna gruppen. Det som började som en uppsats om motstånd utvecklades i mångt och mycket till en uppsats om systerskap och styrka.

<p>Studiens syfte var att undersöka hur fyra socialsekreterare på Kvinnofridsteamet i Rinkeby uppfattade sitt arbete. Kvinnofridsteamet är en särskild enhet för misshandlade kvinnor, de arbetade från början utan myndighetsutövning, men är numera unika i sitt slag i Sverige, eftersom de har delegerats myndighetsutövning. Viktiga frågor var: hur upplevde Kvinnofridsteamet att eventuell samverkan med andra organisationer fungerade och hur upplevde Kvinnofridsteamet att deras handlingsutrymme påverkats efter att de tilldelats myndighetsutövning? Vi använde oss av en kvalitativ metod med en fenomenologisk ansats. För att kunna besvara våra frågeställningar intervjuades samtliga fyra kvinnliga socialsekreterare i Kvinnofridsteamet. Resultaten visade bland annat att socialsekreterarna upplevde att deras handlingsutrymme förbättrats sedan de tilldelats myndighetsutövning och att de upplevt samarbetet med olika organisationer som problematiskt i vissa fall. Vi använde oss av ett upplevelseperspektiv samt av organisationsteori för att analysera våra resultat. Tidigare forskning visade att det fanns en efterfrågan hos våldsutsatta kvinnor efter mer kunskap och erfarenhet hos myndigheter som har i uppgift att hjälpa dem. Kvinnofridsteamet kunde tillgodogöra sig den kunskapen och erfarenheten i arbetet med de misshandlade kvinnorna.</p>

Studiens syfte var att undersöka hur fyra socialsekreterare på Kvinnofridsteamet i Rinkeby uppfattade sitt arbete. Kvinnofridsteamet är en särskild enhet för misshandlade kvinnor, de arbetade från början utan myndighetsutövning, men är numera unika i sitt slag i Sverige, eftersom de har delegerats myndighetsutövning. Viktiga frågor var: hur upplevde Kvinnofridsteamet att eventuell samverkan med andra organisationer fungerade och hur upplevde Kvinnofridsteamet att deras handlingsutrymme påverkats efter att de tilldelats myndighetsutövning? Vi använde oss av en kvalitativ metod med en fenomenologisk ansats. För att kunna besvara våra frågeställningar intervjuades samtliga fyra kvinnliga socialsekreterare i Kvinnofridsteamet. Resultaten visade bland annat att socialsekreterarna upplevde att deras handlingsutrymme förbättrats sedan de tilldelats myndighetsutövning och att de upplevt samarbetet med olika organisationer som problematiskt i vissa fall. Vi använde oss av ett upplevelseperspektiv samt av organisationsteori för att analysera våra resultat. Tidigare forskning visade att det fanns en efterfrågan hos våldsutsatta kvinnor efter mer kunskap och erfarenhet hos myndigheter som har i uppgift att hjälpa dem. Kvinnofridsteamet kunde tillgodogöra sig den kunskapen och erfarenheten i arbetet med de misshandlade kvinnorna.

The purpose of this study is to find out how the non-governmental shelters for battered women identify themselves in context of their dependence and cooperation with the municipality. Their legitimacy is also investigated which is based on, along with identity, key concepts of the neoinstitutional organization theory. The mutual dependency between these two actors is problematized along with the question of who is responsible for assisting the battered women, and who takes on the responsibilities for them. The empirical result that is analyzed was gathered through three qualitative semi structured interviews with employed personnel at three different battered women’s shelters in three different municipalities in Sweden. Further, three qualitative semi structured interviews was held with a representative from the social services offices in those same municipalities. The results show that although the interaction between the battered women’s shelters and the municipalities vary a bit, all the battered women’s shelters are dependent on the municipalities in which they function for economic resources. It appears in the interviews that there is a mutual dependency whereas the social services rely on the knowledge and experiences the battered women’s shelters have gathered through the years, along with the low cost volunteer workers bring the organization.

I Sverige har personer som saknar tillstånd att vistas i landet, så kallade papperslösa, sedan den 1 juli 2013 laglig rätt till både skolgång och viss sjukvård. Men att som papperslös få tillgång till skydd undan våld förefaller däremot svårt. Detta slår särskilt hårt mot papperslösa kvinnor, som till följd av sitt kön, juridiska status och som invandrare löper särskilt hög risk att utsättas för olika former av våldsbrott.  Syftet med den här studien är därför att undersöka huruvida Svenska staten både utifrån internationella åtaganden och nationell lagstiftning kan anses ålagd att även tillhandahålla skydd för våldsutsatta papperslösa kvinnor. Parallellt ämnar studien undersöka lagens tillämpning och hur kvinnornas möjlighet till skydd ser ut i praktiken. En geografisk avgränsning har gjorts till Stockholm, Göteborg och Malmö samt till att främst studera möjlighet att tillgå skyddat boende. Studien antar ett genusrättsvetenskapligt perspektiv och undersökningens genomförande omfattar en rättsutredning, litteraturöversikt samt åtskilliga intervjuer med bland annat anställda på kvinnojourer och socialkontor. Vad som framkommit är att det rimligen kan hävdas att det föreligger ett ansvar för Svenska staten och landets kommuner att även skydda våldsutsatta papperslösa kvinnor. Detta genom att stödja sig på landets internationella åtaganden men också nationella jämställdspolitiska mål samt socialtjänstlagen med socialstyrelsens tillhörande riktlinjer. Samtidigt visar studien hur hanteringen av fall med våldsutsatta papperslösa kvinnor både skiljer sig mellan och inom kommuner och att ideella kvinnojourer till följd av saknad statlig finansiering har svårt att placera papperslösa på sina skyddade boenden. Kvinnojourernas osäkra finansiering leder också till att fler jourer endast tar emot ”säkra” placeringar, förmedlade och finansierade av kommunens socialtjänst. Detta innebär att våldsutsatta papperslösa kvinnor får det än svårare att tillgå skydd då de av rädsla för utvisning undviker kontakt med myndigheter.

No description available.