I dagens samhälle är narkotikamissbruk ett omdiskuterat ämne, likaså LARO-programmet. Den första läkemedelsassisterade underhållsbehandlingen för opiatmissbrukare kom till Sverige år 1966 och bestod då av drickmetadon kombinerat med psykosocialt stöd inklusive sociala rehabiliteringsinsatser. Syftet med denna studie är att undersöka enskilda individers upplevelser av LARO-programmet samt vilken inverkan LARO-programmet har i deras liv.   Denna studie har baserats på fyra stycken kvalitativa intervjuer med fyra individer som deltar i LARO-programmet i två olika kommuner. Studien baserar sig på individernas egna upplevelser, studien kommer inte att ta hänsyn till personalens åsikter eller vilken kommun intervjupersonerna kommer ifrån.   I studien framkom det att LARO-programmet, i det stora hela har hjälpt intervjupersonerna. Trots att de ansett att LARO-programmet har hjälpt, anser de att en stor del av programmet är medicinen och de anser att det finns brister i programmet. Det de flesta intervjupersonerna saknar, är det psykosociala stödet. Något som även framkom var personalens brist i bemötandet, det förklaras i maktförhållanden. En av de komponenter som intervjupersonerna ansåg var viktigt för att lyckas var att ha en fungerande vardag med någon form av meningsfull sysselsättning.

Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende, förkortat till LARO, innebär att personer som är beroende av opioider blir behandlade med läkemedel för att minska suget efter andra opioider. Socialtjänsten, LARO-programmet samt polisen har alla en roll i denna typ av behandling. Socialtjänsten hjälper patienten att ansöka. Socialtjänstrepresentanter, personalgruppen från LARO-programmet samt enhetschefer träffas i en så kallad beslutskonferens, där de beslutar om den ansökande patienten ska få börja på programmet eller inte. I början av behandlingen kontrolleras patienten hårdare, kontrollen blir mindre ju längre patienten har varit i behandlingen och om patienten har följt behandlingens regler. Polisen hjälper till att kontrollera samt meddela LARO-personalen om patienter påträffas med andra droger. Patienter väljer programmet främst för att de anser att de är klara med droger, att de har förlorat vårdnaden om sina barn eller att de har träffat en ny partner. Några fördelar med programmet ansågs vara att patienterna får en chans till ett liv utan kriminalitet. De får en chans att få jobb, få en fast bostad och laga trasiga relationer. Några nackdelar ansågs vara bland annat svårigheten att prata om eventuella återfall med personalen på grund av rädslan för att bli utskriven. Även stigmatiseringen och den eviga missbrukarrollen ansågs vara en nackdel.

Bakgrund: LARO i Sverige är omgärdat av strikta regler. Läkemedlen som används, däribland buprenorfin, intas dagligen övervakat av sjuksköterska de tre första månaderna och vidare till dess att patienten bedöms kunna ta läkemedlet på egen hand. Sedan 2018 finns buprenorfin som depotinjektion veckovis eller månadsvis, vilket innebär en ny omvårdnadssituation. Syfte: Att utforska sjuksköterskans perspektiv på införandet av buprenorfin som depotinjektion i LARO. Metod: Tolv semistrukturerade intervjuer av sjuksköterskor med erfarenhet av depotinjektioner buprenorfin i LARO. Resultat: Införandet av depotinjektioner innebar ett fokusskifte i behandling och omvårdnad med bland annat minskad kontroll och ökad tillit mellan sjuksköterska och patient. Behandlingen med depotinjektioner ansågs kunna öppna för ökad egenmakt för patienterna. LARO-enheternas organisatoriska förutsättningar påverkade hur de tagit sig an den nya behandlingsformen. Kunskap och samsyn efterfrågades. Slutsats: Depotinjektioner buprenorfin kan öppna upp för nya sätt att främja egenmakt i LARO. Det finns ett behov av forskning på området. / Background: Opioid substitution treatment in Sweden is strictly regulated. Medications like Buprenorphine are taken daily supervised by a nurse during the initial three months and thereafter until the patient is assessed to be trusted with self-administration. Prolonged-release injectable Buprenorphine has beenavailable since 2018 for weekly or monthly use. This has implications for nursing care and practices. Purpose: To explore the nurse’s perspective on introducing prolonged-release injectable buprenorphine in opioid substitution treatment. Method: Twelve semi-structured interviews were conducted with nurses experienced in treatment with prolonged-release injectable buprenorphine. Results: The introduction of injection treatment entailed a shift in focus regarding restrains, trust and patient empowerment. The care units’ approaches to the new treatment differed and was influenced by organisational conditions. Nurses requested more knowledge and consensus about the new treatment. Conclusion:Prolonged-release injectable formulations may enable new approaches to patientempowerment in opioid substitution treatment. Research in this field is required.