I dagens samhälle är narkotikamissbruk ett omdiskuterat ämne, likaså LARO-programmet. Den första läkemedelsassisterade underhållsbehandlingen för opiatmissbrukare kom till Sverige år 1966 och bestod då av drickmetadon kombinerat med psykosocialt stöd inklusive sociala rehabiliteringsinsatser. Syftet med denna studie är att undersöka enskilda individers upplevelser av LARO-programmet samt vilken inverkan LARO-programmet har i deras liv.   Denna studie har baserats på fyra stycken kvalitativa intervjuer med fyra individer som deltar i LARO-programmet i två olika kommuner. Studien baserar sig på individernas egna upplevelser, studien kommer inte att ta hänsyn till personalens åsikter eller vilken kommun intervjupersonerna kommer ifrån.   I studien framkom det att LARO-programmet, i det stora hela har hjälpt intervjupersonerna. Trots att de ansett att LARO-programmet har hjälpt, anser de att en stor del av programmet är medicinen och de anser att det finns brister i programmet. Det de flesta intervjupersonerna saknar, är det psykosociala stödet. Något som även framkom var personalens brist i bemötandet, det förklaras i maktförhållanden. En av de komponenter som intervjupersonerna ansåg var viktigt för att lyckas var att ha en fungerande vardag med någon form av meningsfull sysselsättning.

Studiens syfte är att undersöka hur behandlingspersonal vid en opiatmottagning i en stor stad i Sverige ser på substitutionsbehandling och vilken betydelse behandlingsformen har för klientgruppen. Studien baseras på fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer med personal som har olika professioner (kurator, sjuksköterska, läkare samt psykolog) vid en för studien relevant behandlingsenhet. För att analysera det inkomna materialet har följande fem teorier använts: biologiska teorier, systemteorier, stämplingsteori, behavioristiska teorier samt psykodynamiska teorier/anknytningsteori. Resultaten visar att personalen överlag har en liknande syn på bakgrunden till ett drogmissbruk då samtliga anser att orsaken beror på både genetiska och sociala faktorer. Personalen anser även att behandlingsenhetens klienter är i behov av kemiskt framställda opiater (buprenorfin eller metadon) för att kunna bryta med sitt drogmissbruk, detta då det bidrar till att klienterna kan börja fokusera på andra livsområden utöver droganvändandet. Vidare visar resultaten att personalen anser att behandlingens längd varierar från individ till individ. Gruppen opiatberoende anses vara en resurskrävande grupp och önskemål finns gällande bättre samarbete med – för klienten – relevanta myndigheter. Sammanfattningsvis anser personalen att klienterna – genom behandlingen – får hjälp att uppnå ett drogfritt liv, bli en del av samhället, känna sig tillfreds med sig själva; genom detta får klienterna ett bättre och mer stabilt liv. / The purpose of this study is to examine how personnel working at a opiate substitution treatment clinic in a large city in Sweden view the treatment method and how important they reckon that the treatment is for the clientele. The study is based on four qualitative semi-structured interviews with a professional team that consists of counsellor, nurse, doctor and psychologist. To analyze the data the following five theories have been used: biological theories, system theories, labeling theory, behavioristic theories and psychodynamic theories/attachment theory. The results show that the professional team generally have a similar view on the background variables of drug addiction as they generally believe it depends on genetic and social factors. The main consensus of the team is that the clients are in need of chemically manufactured opiates (buprenorphine or methadone) to end their drug addiction because it helps the clients to focus on other areas, besides drugs, in their lives. The results also show that the team believe that the length of the treatment varies from individual to individual. Opiate addicts are considered to be a resource-demanding group and the team would like a better co-operation with relevant authorities. In conclusion the personnel believe that the clients – with help from the treatment method – can reach a life without drugs, become a part of the society and feel satisfied with themselves; with this the clients get a better and more stabile life.

Det har i studier, av bland annat kriminologen Trevor Bennett (2005), visats att kriminalitet interagerar med droger, vilket även har en ömsesidig effekt. Man har dessutom sett att underhållsbehandling gett positiva resultat vid behandling av heroin- och opiatberoende. Syftet med denna studie är att undersöka vilken effekt underhållsbehandling vid opiatmissbruk har på kriminaliteten. Med hjälp av Willman och Stoltz (2002) sju-stegs-metod har data samlats in genom en systematisk litteraturstudie för randomiserade kontrollerade studier. Tio vetenskapliga artiklar erhölls från databasen PubMed. Resultatet av artiklarna visade att underhållsbehandling vid opiatmissbruk leder till en minskning av kriminaliteten. Det visade sig även att buprenorfin är ett preparat som, oftare än metadon, leder till fortsatt behandling efter frisläppning ur fängelse. Med dessa slutsatser ställer vi bland annat frågan; varför används inte andra preparat än metadon i större utsträckning? / It is well known through research that crime correlates with drug abuse, a relationship that is reciprocal. Such information has been found in studies made by criminologists like Trevor Bennett (2005). Vital conclusions by researchers have made maintenance treatment for opioid-addiction well renowned for its effectiveness. This is the background for this thesis; to explore the effectiveness of maintenance treatment in crime reduction. With the methodological guidance of Willman and Stoltz (2002) research-data has been obtained, mainly through their seven-step-model. This systematic review contains ten articles that are all randomized controlled trials that were derived from the database PubMed. Results from these studies showed a decrease in crime during and after maintenance treatment. It is also presented, that using buprenorphine in the treatment increased the retention grade of patients in comparison to methadone. With this in mind we ask the question, why do not other substances than methadone have a more frequent usage in the aspects of maintenance treatment?

Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning lider av långvarig icke malign smärta som även är den främsta anledningen till sjukskrivning i landet. Tillståndet medför ofta omfattande fysiska, psykiska och sociala påfrestningar och utgör en barriär för att klara av dagliga aktiviteter. Forskning har visat att opiatterapi är mer effektivt vid lindring av icke-malign långvarig smärta än alternativa analgetikum och placebo. Trots att behandlingsmetoden är allmänt accepterad vid långvarig cancersmärta råder ännu oenigheter avseende långvarig icke-malign smärta. Ett av de primära målen för hälso- och sjukvård är att hantera oförmåga och lidande och förutom symtomreduktion är det viktigt att undersöka hur den hälsorelaterade livskvaliteten påverkas av en viss terapi. En individs fysiska, psykiska och sociala hälsa utgör en resurs för att uppnå högre livskvalitet. Syftet med aktuell litteraturöversikt var därför att kartlägga hur hälsan påverkas av långvarig opiatbehandling hos individer med icke malign långvarig smärta. De elektroniska databaserna PubMed och PsykInfo användes för att finna kvantitativa studier som besvarade syftet. Efter bedömning enligt inklusionskriterier och kvalitetsgranskningsmall analyserades och kategoriserades materialet. En naturlig indelning av resultatet följde en pluralistisk hälsoteori som innefattar två dimensioner: Förmåga och oförmåga samt välbefinnande och lidande. Resultatet visade på en dominerande positiv effekt av opiater med generell förbättring av hälsoparametrar som påverkar förmågor i det dagliga livet samt välbefinnande. Enligt ett pluralistiskt hälsoperspektiv leder ökad förmåga och ökat välbefinnande till en förhöjning av hälsonivån. Sammanfattningsvis så kan en opiatbehandling även anses ge ökad möjlighet till förbättring av livskvaliteten, då hälsan utgör ett verktyg för att uppnå målet. / More than a third of the Swedish population is suffering from chronic non-malignant pain which also constitutes the main reason for sickness leave in the country. The condition often causes extensive physical, psychological and social strains and constitutes a barrier to cope with daily activities. Research has shown that opioid therapy is more effective in relieving chronic non-malignant pain than alternative analgesic and placebo. Although the method of treatment is widely accepted for chronic cancer pain there is still disagreement regarding chronic non-malignant pain. One of the primary goals of health care is to manage disability and suffering. In addition to symptom reduction, it is important to consider how the health-related quality of life is affected by a particular therapy. An individual's physical, mental and social health is a resource to achieve increased quality of life. The purpose of the current literature review was to identify the health impacts of chronic opioid therapy in individuals with chronic non-malignant pain. The electronic databases PubMed and Psych Info were used to identify quantitative studies that answered the purpose. After assessment of inclusion criteria and quality of studies, the material was analyzed and categorized. A natural classification of the results followed a pluralistic health theory that encompasses two dimensions: ability and disability as well as well-being and suffering. The results showed a dominant positive effect of opioids with general improvements of the health parameters that affect abilities in daily life and well-being. In a pluralistic health perspective an improvement in ability and well-being leads to an increase of the health status. In summary, an opioid treatment also provides greater opportunity for improved quality of life, considering health is a tool to achieve the goal.

Syftet med uppsatsen är att belysa brukares syn på en framgångsrik underhållsbehandling utifrån deras egna betraktelsesätt, uppfattningar och berättelser. Vi har utifrån ett brukarperspektiv undersökt anledningarna till varför en del opiatmissbrukare som erhåller underhållsbehandling lyckas bibehålla sin drogfrihet. I vår analys har vi valt att använda Aaron Antonovskys teori om känsla av sammanhang (KASAM) som teoretisk bas. KASAM omfattar termerna begriplighet, hanterbarhet samt meningsfullhet och som i kombination med erhållandet av underhållsbehandling tros ha inverkan på resultaten att hålla sig drogfri. Arbetet redogör för vad underhållbehandling innebär samt dess historiska drag då underhållsbehandling som metod i Sverige anses kontroversiell. Arbetet redogör för vad heroin, heroinmissbruk, Metadon, Subutex och Suboxone är och vad dessa har för farmakologiska egenskaper. Metoden vi använt oss av är kvalitativa intervjuer för att på ett mer djupgående sätt komma åt de framgångsfaktorer som kan ligga till grund för bibehållande av drogfrihet. Resultatet tyder på att upplevelsen av livet som meningsfullt samt förmågan att hantera de problem man ställs inför i drogfriheten har varit central för intervjupersonernas bibehållande av drogfrihet.

Det har i studier, av bland annat kriminologen Trevor Bennett (2005), visats att kriminalitet interagerar med droger, vilket även har en ömsesidig effekt. Man har dessutom sett att underhållsbehandling gett positiva resultat vid behandling av heroin- och opiatberoende. Syftet med denna studie är att undersöka vilken effekt underhållsbehandling vid opiatmissbruk har på kriminaliteten. Med hjälp av Willman och Stoltz (2002) sju-stegs-metod har data samlats in genom en systematisk litteraturstudie för randomiserade kontrollerade studier. Tio vetenskapliga artiklar erhölls från databasen PubMed. Resultatet av artiklarna visade att underhållsbehandling vid opiatmissbruk leder till en minskning av kriminaliteten. Det visade sig även att buprenorfin är ett preparat som, oftare än metadon, leder till fortsatt behandling efter frisläppning ur fängelse. Med dessa slutsatser ställer vi bland annat frågan; varför används inte andra preparat än metadon i större utsträckning? / It is well known through research that crime correlates with drug abuse, a relationship that is reciprocal. Such information has been found in studies made by criminologists like Trevor Bennett (2005). Vital conclusions by researchers have made maintenance treatment for opioid-addiction well renowned for its effectiveness. This is the background for this thesis; to explore the effectiveness of maintenance treatment in crime reduction. With the methodological guidance of Willman and Stoltz (2002) research-data has been obtained, mainly through their seven-step-model. This systematic review contains ten articles that are all randomized controlled trials that were derived from the database PubMed. Results from these studies showed a decrease in crime during and after maintenance treatment. It is also presented, that using buprenorphine in the treatment increased the retention grade of patients in comparison to methadone. With this in mind we ask the question, why do not other substances than methadone have a more frequent usage in the aspects of maintenance treatment?

Before the regulation of opium as a “narcotic” in Sweden in 1923, opium was not regulated for its intoxicating properties and was freely available. But not in any kind of shop. Opium was legally available only through the pharmacies. This thesis explores how this free availability of a narcotic was understood by its traders, the pharmacists. The title of this thesis – The Value of Poison – indicates how opium could be conceptualized both as a safe, everyday remedy essential to keep freely available and as a drug of intoxication. As a poison it could be articulated as a matter of primarily pharmacological, not moral or medical, concern. This also gave the pharmacists, with their special knowledge of pharmaka (drugs, poisons), an autonomous space of knowledge free from the ever more intruding “medical gaze”. But, in order to articulate this kind of understanding of opium, another kind of knowledge was needed to be acknowledged: that of the user. In this articulation a “sensus communis” was tied in with a broader cultural knowledge of drugs. Problems with opium were focused on the danger of acute poisoning, not recreational intoxication. Concepts that could have problematized this kind of use were rearticulated as problems either of illegitimate trade, unregulated markets and advertising or of draconian regulation by greedy or sloppy doctors. These rather opposite elements were made equivalent through the articulation of ignorance in both cases, thus further emphasizing the special knowledge of the pharmacist. The thesis locates a process of contradiction that contributes to the eventual diminishing of the discourse of poison towards the end of the period. The pharmaceutical knowledge that guaranteed the discourse was based on a “pharmaceutical gaze” on pharmaka. It pierced through the drug to identify its constituent parts. In this process it was promised that the different effects of opium would be separated. “Narcotic” could be a by-product, to be discarded or controlled, without dispensing of other therapeutic effects. With this ever deeper knowledge of opium, knowledge in the pharmacies was made insufficient for the full understanding or opium, and so too was that of the traditional user. The era of opium as a poison was over. / Före den första särlagstiftningen om narkotika i Sverige 1923 reglerades inte opiumets rusgivande egenskaper. Drogen var fritt tillgänglig i handeln. Men inte i vilken butik som helst. Opium kunde bara köpas lagligt på landets apotek. Den här avhandlingen undersöker hur denna fria tillgänglighet av narkotika förstods av droghandlarna själva, apotekarna. Titeln pekar på hur opium på en och samma gång kunde tänkas som en säker husmedicin vars tillgänglighet var avgörande för folkhälsan och som en rusgivande drog. Som ”gift” artikulerades det som en i första hand farmakologisk angelägenhet, inte en moralisk eller medicinsk. När de talade på detta sätt upprättade apotekarna, genom sin särskilda kunskap om farmaka, ett eget rum för sitt vetande, fritt från läkarnas allt mer genomträngande ”kliniska blick”. Men för att kunna artikulera denna förståelse av opium krävdes också att en annan typ av kunskap vidkändes: brukarens. Genom denna artikulation knöts brukarnas ”sensus communis” samman med en bredare kulturell kunskap om droger. De av opiumets problem som lyftes fram handlade om akut förgiftning, inte rekreationellt rusbruk. De begrepp som hade varit möjliga att användas för att problematisera denna senare form av bruk reartikulerades: antingen förpassades de till den olagliga handeln, de oreglerade marknaderna och reklamen, eller också till de drakoniska regleringarna som giriga och slarviga läkare stod bakom. Apotekarna artikulerade dessa båda helt motstående element som ekvivalenta genom en brist på kunskap, vilket i sin tur ytterligare stärkte deras egen kunskapsmakt. Avhandlingen lokaliserar även en processande motsägelse som sker när giftets diskurs tynar bort vid slutet av den undersökta perioden. Den farmaceutiska kunskap som underbyggde diskursen vilade på en ”farmaceutisk blick” på farmaka. Denna genomborrade drogämnet för att avslöja dess beståndsdelar. Genom denna process utlovades att opiumets olika effekter skulle kunna skiljas från varandra. ”Narkotikan” kunde ses som en bieffekt, som kunde kastas åt sidan eller kontrolleras separat, utan att opiumets kvarvarande terapeutiska effekter minskade. Denna allt djupare kunskap medförde att de enskilda apotekarnas eget vetande på apoteken inte räckte till för att fullt ut förstå opium, och därmed bröts även samartikulationen med brukarnas kunskap. Tidseran när opium var ett gift tog därmed slut under mellankrigsperioden.