No description available.

No description available.

Bakgrund Förmaksflimmer är den vanligaste typen av arytmi. Vid förmaksflimmer försämras de elektriska signaler som genereras från sinusknutan och det leder till att elektriska signaler uppstår från andra lokalisationer än sinusknutan. Detta gör att hjärtats pumparbete försämras och hjärtat börjar slå snabbare och oregelbundet vilket leder till att blodet inte pumpas på ett effektivt sätt och att blodet ansamlas i förmaken istället. Detta ökar risken för bildning av blodproppar i förmaken som kan lossna och föras med blodet och fastna någon annanstans i kroppen vilket gör att patienter med förmaksflimmer har fem gånger högre risk att drabbas av stroke. Därför behandlas patienter med förmaksflimmer med antikoagulantia i syfte att minska risken för stroke och andra allvarliga komplikationer. Läkemedlet dabigatran är en ny oral antikoagulantia. Den är en potent, kompetitiv, reversibel, direkt trombinhämmare som hämmar spjälkning av fibrinogen till fibrin som är viktigt vid koagulation. Warfarin är den mest använda orala antikoagulantian och verkar genom att hämma leverns syntes av vitamin K-beroende koagulationsfaktorer genom att hämma enzymet vitamin K-reduktas. Syfte Syftet med detta arbete var att undersöka och jämföra läkemedlen dabigatran och warfarin avseende effektivitet och blödningsrisk när dessa används som förbyggande behandling av stroke och embolier hos patienter med förmaksflimmer. Metod Detta arbete utfördes som en litteraturstudie där fyra kliniska studier analyserades. Artiklarna söktes i databasen PubMed med sökorden warfarin, dabigatran och atrial fibrillation. Resultat Dosen 150 mg dabigatran var mer effektiv än warfarin när det användes som antikoagulantia för att förebygga stroke och emboli vid förmaksflimmer. Dosen 110 mg dabigatran gav mindre antal blödningar jämfört med warfarin. Dabigatran var likvärdig warfarin avseende risken för intrakraniell blödning. Det var också fler som dog vid behandling med warfarin jämfört med dabigatran. Slutsats Behandling med dabigatran var både mer effektiv och mer säker vid behandling av stroke hos patienter med förmaksflimmer jämfört med warfarin.

No description available.

No description available.

No description available.

Background: Physical exercise in cardiac rehabilitation provides increased physical health and quality of life. The National Board of Health recommends physiotherapy-led cardiac rehabilitation training due to reduced heart-related mortality and shorter care time. Previous research has shown a link between psychosocial factors and myocardial infarction. Problem: The perceived bio- psycho- and social effects at the individual level measured over time during participation in cardiac rehabilitation training, is a relatively unexplored area at a time when increasingly shorter care times are being sought. Objective: To investigate individually experienced bio- psycho- and social effects during ongoing cardiac rehabilitation training for patients with short hospitalization. Method: A single subject AB design in which 5 patients with diagnosed myocardial infarction participated. Assessment form users to evaluate the effectiveness of a 6-week intervention with organized exercise group conducted aerobic and muscle strengthening twice a week. Results: Regarding to mental health, four out of five participants estimate self-efficacy in following the training advice and the expectation of completing the physical exercise on their own with no or little estimated difference between baseline and intervention phase. For physical health, it can be learned that three out of five participants estimate their physical health unchanged during ongoing intervention in relation to baseline. For social health, two of the outcome measures (perceived social support and perceived obstacles from the environment) describes that the intervention has no impact for the majority of the individuals. Existing experience of training councils, three participants estimate no difference between baseline and intervention for both outcome measures. Conclusion: Four out of five participants estimate good or relatively good physical, mental and social health in general during the baseline and intervention phases. The results for the majority of participants for social health (two of the outcome measures) and physical health, as well as the experience of exercise advice, show no effect of the intervention. Regarding to the outcome measures for mental health, the results have shown great dissemination, which makes it difficult to draw any conclusions about the effect of the intervention. Interpretation of the study results should be done with caution due to limitations in method and further studies are recommended.

No description available.

No description available.

No description available.