No description available.

This thesis investigated the effects of eyewitnesses retellings and discussions with non-witnesses on the eyewitness memory and meta-memory judgments. In Study I, the effect of eyewitness discussions with non-witnesses (persons who had not experienced the event) on eyewitness memory and meta-memory realism for the overall information about an event was investigated. The results suggest that discussions of an experienced event may reduce some of the beneficial memory and meta-memory effects caused by mere retellings, but may not have great negative effects compared to a control condition. Analysis of the type of questions asked suggests listeners ask more about the peripheral details as compared with the central details. In a follow-up study to study I conducted a year later participants in the Retell condition no longer showed evidence of the memory and meta-memory benefits evident at the original final test after about 24 days. However, participants in the Retell condition recalled a higher number of correct items than participants in the Control condition. In Study II, the effect of eyewitness discussions with non-witnesses on eyewitness memory and meta-memory realism for different types of information was investigated. The different types of information were Forensically central, Forensically peripheral, and Non-forensic information. These are types of information that the police may ask at the beginning of a crime investigation. The results from the two experiments showed that participants had better memory and meta-memory realism for Forensically central and Non-forensic information than for Forensically peripheral information. Moreover, participants in the four conditions were equally capable of distinguishing between correct and incorrect items. Further, in Experiment 1 participants in conditions involving retelling and discussing the event reported more total number and number of correct Forensically central items as compared to the Control condition. Study III investigated if retellings and discussions would cause more reminiscence and hypermnesia than mere retellings. The results showed that discussions indeed cause more reminiscence and hypermnesia over the five sessions as compared to mere retellings. The results also showed that the number of times a piece of in- formation was repeated over the sessions was associated with a higher probability for that piece of information being retrieved at the final recall. Interestingly, if the information was retold or discussed in an earlier or later session did not predict if this information would be reported in the testing session or not. Last, the results showed that the forensically peripheral information, but not forensically central information was affected by the reiteration effect (i.e., the effect that confidence tends to increase when a person asserts the same statement many times). This may be due to the fact that the peripheral information was less integrated than the central information. / Det är vanligt att ögonvittnen återger och diskuterar en upplevd brottshändelse med sin familj och vänner. Syftet med dessa diskussioner är att uppdatera familj och vänner om vad som är nytt. Dessa diskussioner har konsekvenser för ögonvittnets senare minnesrapportering och meta-minnesbedömningar. Med minnesrapportering menas här vad ett ögonvittne kan återerinra sig om den bevittnade händelsen och med meta-minnesbedömningar menas ögonvittnets känslor av säkerhet på att hans/hennes minnen av händelsen är korrekta. Vittnens meta-minnesbedömningar kallas nedan konfidensbedömningar. Med uttrycket ”god realism” i meta-minnesbedömningarna menas att nivån på vittnets konfidensbedömningar matchar nivån på korrektheten i vittnets minnesrapportering av den upplevda händelsen. Vittnets minnesrapportering och konfidensbedömningar av sina rapporterade minnen är viktig information i kriminaltekniska sammanhang. Minnet hjälper oss att förstå detaljerna i brottshändelsen och vittnets konfidensbedömningar ger hjälp att förstå korrektheten av dessa minnen. Denna avhandling har undersökt effekterna av att ögonvittnen återberättar och diskuterar (en filminspelning av) en upplevd brottshändelse med icke-vittnen (personer som inte upplevt händelsen) på ögonvittnens minnesrapportering och på deras konfidensbedömningar av de rapporterade minnena. I Studie I fick deltagarna först se en kort film (c:a 4 minuter) och därefter fem gånger över en tre-veckorsperiod uppdelade i tre betingelser antingen enbart fick återberätta händelsen eller både återberätta och diskutera händelsen med icke-vittnen (antingen i en laboratoriemiljö eller med familjemedlemmar och vänner). Lyssnarna var nya personer i var och en av de fem sessionerna. Dessa tre försöksbetingelser jämfördes mot en kontrollbetingelse där dessa aktiviteter inte skedde. Alla deltagarna genomförde en avslutande sjätte testsession där vittnena fick instruktionen att återberätta allt vad de kan minnas av den upplevda händelsen (dvs öppen fri framtagning) och tre dagar senare ge konfidensbedömningar av de olika ingående elementära minneutsagorna i de rapporterade minnena. Av intresse i studien var alltså effekten av upprepat återberättande och diskussioner av en upplevd händelse på ögonvittnens minnesrapportering och på realismen i vittnenas konfidensbedömningar i den avslutande sjätte testsessionen. Resultaten tyder på att diskussioner om en upplevd händelse kan minska några av de positiva effekterna på kvalitén i minnesrapporteringen och på realismen i meta-minne som orsakas av enbart återberättande, men att diskussionerna inte får stora negativa effekter jämfört med en kontrollbetingelse där återberättande och diskussioner av händelsen inte skett. Analys av vilken typ av frågor lyssnarna ställde visade att man frågade mer om de perifera detaljerna i händelsen, jämfört med händelsens centrala detaljer (i första hand handlingar). En uppföljande studie till studie I genomfördes ett år senare. Denna studie visade inga kvarstående tecken på de fördelar på minnesrapportering och meta-minne som deltagarna i den betingelse som enbart återberättat händelsen fem gånger uppvisade i slutsessionen i Studie I efter c:a 24 dagar. Däremot hade deltagarna, i den betingelse som enbart återberättat händelsen, efter ett år ett högre antal korrekta minnesrapporterade utsagor jämfört med deltagarna i kontrollbetingelsen. Studie II utgick delvis från samma data som i Studie I. Här undersöktes effekten av ögonvittnens diskussioner med icke-vittnen på ögonvittnens minne och meta-minne realism för olika typer av information. De olika typer av information som analyserades var Forensiskt central, Forensiskt perifer och Icke-forensiskt relevant information. De två Forensiskt relevanta informationstyperna är sådan information som det är troligt att polisen kan vilja ha i början av en brottsutredning. Resultaten från de två experimenten i Studie II visade att deltagarna hade bättre minne och meta-minne realism för Forensiskt central och för Icke-forensiskt relevant information än för Forensiskt perifer information. Dessutom var deltagarna i de fyra betingelserna i Experiment I (samma fyra betingelser som i Studie I) lika kapabla att skilja mellan korrekt och inkorrekt objekt med hjälp av nivån på sina konfidensbedömningar för alla tre informationstyperna. Experiment 1 i Studie II visade också att deltagarna i de betingelser där deltagarna återberättade och diskuterade händelsen rapporterade ett högre antal korrekta Forensiskt centrala minnesutsagor jämfört med kontrollbetingelsen. Studie III gällde data från två av betingelserna i Studie I, närmare bestämt inspelade data från de fem återgivningsomgångarna i den betingelse där deltagarna enbart återberättat händelsen och inspelade data från den betingelse där deltagarna både återberättade och diskuterade händelsen i laboratoriet. Studien visade att deltagarna i den betingelse där deltagarna både återgav och diskuterade händelsen uppvisade mer reminiscens (fler minnesutsagor, både korrekta och inkorrekta över de fem sessionerna) och mer hypermnesi (tillskott av mer korrekta minnesutsagor över de fem sessionerna) än deltagarna i den betingelse där de bara återberättade händelsen fem gånger över tre veckor. Resultaten visade också att antalet gånger en minnesutsaga upprepades under sessionerna var förenat med en högre sannolikhet för att minnesutsagan skulle återges vid den slutliga återgivningen. Däremot hade det, intressant nog, ingen effekt om minnesutsagorna hade återberättats eller diskuterats i en tidigare eller senare session (av de 5 sessionerna) på om minnesutsagan skulle redovisas i den sjätte testsession eller inte. Slutligen visade resultatet i Studie III att de Forensiskt perifera minnesutsagorna, men inte de Forensiskt centrala utsagorna, uppvisade en så kallad reitereringseffekt vilken innebär att säkerhetskänslan (dvs upplevd konfidens att utsagan är korrekt) höjs som en effekt av att utsagan upprepas fler gånger. Detta kan bero på att den Forensiskt perifera informationen är mindre välintegrerad än den Forensiskt centrala informationen.

Made available in DSpace on 2016-04-28T19:59:21Z (GMT). No. of bitstreams: 1 Glaucy Cristina do Amaral.pdf: 384474 bytes, checksum: 6de3cc77b9a6a2c3914f53e4d09d199c (MD5) Previous issue date: 2010-05-10 / The objective of this thesis is the reading of the memorialistic narrative in Zélia Gattai in A Casa do Rio Vermelho (1999), recognizing the hybrid autobiographical gender inventive and procedures of ME, narrators of their own biography as the object of his storytelling, a biographical memoir of the Other. Considering the remembering as a perceptual memory, impressions, emotions and affections, his writing requires the past memories to revive it in this between two voices: the first and third person, in which the narrator merges oral speech to writing, rearranging, simultaneously, the personal history and historical reality. The narrator exercises autobiographical method by two speeches, the testimonial and the confessional ones. Both images in the personal and the surrounding geographical and historical material are fictional invention, a work of rebuilding the meta-memory. In Chapter I, it is presented the autobiographical method in the transformation of gender memorialistic, in contrast to the copyright discourses, the generating biographies dialogical imaginary worlds without dates and dating. In Section II, the focus is on practical memorial of the author Zelia Gattai, between two narrators: the author and the author-narrator-character, interweaving their speeches to the truth and verisimilitude in the work of self-representation and the natural unfolding of identities . In Chapter III, The House of the Red River is treated as the House of Memory of the Other and his characters, the scenarios described in third person, the narrator observer to cross two times in two stages, confirming the fusion of the outer within the memory allocated to meta-memory. The conclusion shows the memorialistic fictional working of Gattai and reveals the outcome of the autobiographical outside the boundaries of time on the genre, now in the theater of the imagination of his own author-narrator / O objetivo desta dissertação é a leitura da narrativa memorialística de Zélia Gattai em A CASA DO RIO VERMELHO (1999), reconhecendo o gênero híbrido autobiográfico e os procedimentos inventivos do EU, tanto daquele que narra a sua própria biografia quanto a do objeto de sua contação, a memória biográfica dos Outros. Considerando a lembrança como uma memória perceptiva, impressões, emoções e afetos, sua escritura necessita de memória do passado para revivê-la no presente entre duas vozes: a primeira e a terceira pessoa, nas quais o narrador funde a fala oral à escrita, recompondo, em simultâneo, a história pessoal e a realidade histórica. A narradora exercita o método autobiográfico por meio de dois discursos, o testemunhal e o confessional. Tanto as imagens da memória pessoal quanto as do entorno geográfico e histórico são material ficcional de sua invenção, num trabalho de recomposição da metamemória. No capítulo I, tratamos do método autobiográfico na transformação do gênero memorialístico, no contraponto com o discurso autoral, a gerar biografias dialógicas entre mundos imaginários sem datas e datados. No capítulo II, o foco é a prática memorialística da autora Zélia Gattai, entre dois narradores: o autornarrador e o autor-personagem, entrelaçando seus discursos, o da veracidade e o da verossimilhança em trabalho de auto-representação singular e no desdobramento de identidades. No capítulo III, A casa do Rio Vermelho é tratada como a Casa da memória do Outro e suas personagens-cenários descritos em terceira pessoa, pelo narrador observador, ao cruzar dois tempos, em duas fases, os quais confirmam a fusão do exterior com o interior da memória, atribuído a meta-memória. A conclusão expõe o fazer ficcional da obra memorialística de Gattai e revela o resultado do método autobiográfico fora dos limites do tempo sobre o gênero, agora no teatro da imaginação da própria autora-narradora