Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006.

<p><p>I denna undersökning behandlas kreditprövning vid svensk mirkrolångivning. Undersökningen är om ALMI:s mikrolångivning som är statsfinansierad och vissa av Nordeas krediter, exempelvis krediter till nystart av företag, som per definition är jämförbar med svensk mikrolångivning. Syftet är att undersöka och förstå eventuella skillnader och likheter i de nämnda kreditgivarnas kreditprövning vid mikrolångivning.</p><p>Empirin baserades på material från Nordeas och ALMI:s Webbsidor samt de intervjuer som genomfördes med respondenterna på respektive företag. Sedan sammanställdes materialet som tillsammans med teorier om kreditprövning, lade grunden för en undersökningsmodell som fungerat som stöd i analysen.</p><p>Det finns många likheter i Nordeas och ALMI:s hantering av kreditansökan. Det kan förklaras av att kreditgivning innebär risktagande och för att minimera riskerna följer båda kreditgivarna vissa principer som är grundläggande för kreditprövning. Den tydligaste skillnaden är att ALMI inte behöver ställa krav på säkerheter och därför inte behöver ta hänsyn till det vid kreditprövning. Nordea måste däremot ta säkerheter i beaktande då lagen kräver det. Dessutom har ALMI större riskbenägenhet än Nordea som kan förklaras av att de har krav på sig att lyckas med ett visst antal företagsstarter medan Nordea främst har lönsamhetskrav.</p><p>Slutsatsen från studien är att Nordea och ALMI har snarlikt tillvägagångssätt vid kreditprövning med den skillnaden att ALMI inte ställer krav på reala säkerheter samt att kunderna får mer hjälp för utformningen av affärsidé och finansiering.</p></p>

<p>I denna uppsats undersöks hur moral hazard påverkas i grupplån vid frånvaro av sociala band, övervakning, och kontinuerliga krediter. Undersökningen förklarar grupplån i teori men presenterar även empiriskt material från andra författares artiklar. Undersökningen visar att de sociala banden inte har den avgörande betydelsen som teorin förutsätter. Vidare konstateras att nära övervakning och låntagarens behov av framtida lån har stor betydelse för att reducera moral hazard.</p>

I denna undersökning behandlas kreditprövning vid svensk mirkrolångivning. Undersökningen är om ALMI:s mikrolångivning som är statsfinansierad och vissa av Nordeas krediter, exempelvis krediter till nystart av företag, som per definition är jämförbar med svensk mikrolångivning. Syftet är att undersöka och förstå eventuella skillnader och likheter i de nämnda kreditgivarnas kreditprövning vid mikrolångivning. Empirin baserades på material från Nordeas och ALMI:s Webbsidor samt de intervjuer som genomfördes med respondenterna på respektive företag. Sedan sammanställdes materialet som tillsammans med teorier om kreditprövning, lade grunden för en undersökningsmodell som fungerat som stöd i analysen. Det finns många likheter i Nordeas och ALMI:s hantering av kreditansökan. Det kan förklaras av att kreditgivning innebär risktagande och för att minimera riskerna följer båda kreditgivarna vissa principer som är grundläggande för kreditprövning. Den tydligaste skillnaden är att ALMI inte behöver ställa krav på säkerheter och därför inte behöver ta hänsyn till det vid kreditprövning. Nordea måste däremot ta säkerheter i beaktande då lagen kräver det. Dessutom har ALMI större riskbenägenhet än Nordea som kan förklaras av att de har krav på sig att lyckas med ett visst antal företagsstarter medan Nordea främst har lönsamhetskrav. Slutsatsen från studien är att Nordea och ALMI har snarlikt tillvägagångssätt vid kreditprövning med den skillnaden att ALMI inte ställer krav på reala säkerheter samt att kunderna får mer hjälp för utformningen av affärsidé och finansiering.

I denna uppsats undersöks hur moral hazard påverkas i grupplån vid frånvaro av sociala band, övervakning, och kontinuerliga krediter. Undersökningen förklarar grupplån i teori men presenterar även empiriskt material från andra författares artiklar. Undersökningen visar att de sociala banden inte har den avgörande betydelsen som teorin förutsätter. Vidare konstateras att nära övervakning och låntagarens behov av framtida lån har stor betydelse för att reducera moral hazard.

Over the last decades the topic of microfinance as a method to alleviate poverty has been debated to a large extent in the academic literature. In India, the method of Self-Help Groups (SHGs) is today widespread among Non-Governmental Organizations (NGOs) and has been proven to empower women economically and socially. Alongside, NGOs have increasingly directed their efforts towards more long-term development strategies, in which knowledge has gained a larger attention as a component to sustainable development. Even though literature from different research streams has confirmed that there is a need for effective knowledge transfer between NGOs to reach and empower the female end beneficiaries in the NGO-sector, few theoretical attempts have been made to understand the organizational dynamics behind knowledge transfer in an NGO-context. That is why we wished to further understand knowledge transfer in an NGO-context. Our purpose is to explore what it is that makes knowledge become transferred throughout an NGO-chain in order to reach the end beneficiaries. To answer the research question of what variables affect knowledge transfer throughout the actors in an NGO-chain and what factors determine these variables, a case study was conducted on an NGO-chain working towards SHGs in Uttarakhand, Northern India. Interviews have been conducted with leaders and staff of one foreign and one local NGO and two focus groups have been held with participants of SHGs. The findings show that several of the variables that research within knowledge management previously have found, including trust, communication, organizational culture and absorptive capacity, do have an influence on the transfer of knowledge throughout the NGO-chain. Furthermore, the variables networks, relationships, and organizational strategy were also shown to impact the outcome of the knowledge transfer. Moreover there are several factors in the intra-organizational and inter-organizational dynamics of the NGO-chain that determine whether each variable has an inhibiting or enabling effect on knowledge transfer.