<p>Gärningsmän till grova våldsbrott uppvisar inte sällan minnesförluster (Christianson, Freij & von Vogelsang 2007). Cirka 20 till 30 procent av gärningsmännen hävdar minnesförlust (Christiansson, Merckelbach & Kopelman 2006; Jelicic & Merckelbach, 2007). Syftet med föreliggande undersökning var att studera hur stor del av gärningsmännen som begått instrumentella (planerade) och reaktiva (impulsiva) våldsbrott (mord respektive mordförsök) som hävdade minnesförlust samt undersöka minnesförlustens utseende. 44 utredningar studerades. Analysen visade en signifikant skillnad mellan typ av våld med avseende på hävdad minnesförlust (χ2 = 4.85, p = .028). Gärningsmän som hade begått reaktivt våld hävdade i större utsträckning minnesförlust. Det fanns trendsignifikanta skillnader för typ av brott (χ2 = 3.85, p = .060). Vid mordförsök hävdade gärningsmannen i mindre utsträckning minnesförlust. Resultatet var ej signifikant vid typ av brott med avseende på minnesförlustens utseende (p = .330). Det var vanligare med skarpa gränser vid mord. Resultatet var ej heller signifikant vid typ av våld med avseende på minnesförlustens utseende (p = .182). Reaktiva gärningsmän har oftare skarpa gränser jämfört med instrumentella gärningsmän. Skarpa gränser är ett tecken på simulerad minnesförlust. Det kan med andra ord sägas att reaktiva gärningsmän i högre utsträckning simulerar sin minnesförlust.</p>

Gärningsmän till grova våldsbrott uppvisar inte sällan minnesförluster (Christianson, Freij &amp; von Vogelsang 2007). Cirka 20 till 30 procent av gärningsmännen hävdar minnesförlust (Christiansson, Merckelbach &amp; Kopelman 2006; Jelicic &amp; Merckelbach, 2007). Syftet med föreliggande undersökning var att studera hur stor del av gärningsmännen som begått instrumentella (planerade) och reaktiva (impulsiva) våldsbrott (mord respektive mordförsök) som hävdade minnesförlust samt undersöka minnesförlustens utseende. 44 utredningar studerades. Analysen visade en signifikant skillnad mellan typ av våld med avseende på hävdad minnesförlust (χ2 = 4.85, p = .028). Gärningsmän som hade begått reaktivt våld hävdade i större utsträckning minnesförlust. Det fanns trendsignifikanta skillnader för typ av brott (χ2 = 3.85, p = .060). Vid mordförsök hävdade gärningsmannen i mindre utsträckning minnesförlust. Resultatet var ej signifikant vid typ av brott med avseende på minnesförlustens utseende (p = .330). Det var vanligare med skarpa gränser vid mord. Resultatet var ej heller signifikant vid typ av våld med avseende på minnesförlustens utseende (p = .182). Reaktiva gärningsmän har oftare skarpa gränser jämfört med instrumentella gärningsmän. Skarpa gränser är ett tecken på simulerad minnesförlust. Det kan med andra ord sägas att reaktiva gärningsmän i högre utsträckning simulerar sin minnesförlust.

<p>ECT har länge använts som behandlingsmetod inom psykiatrin och är verksam vid psykiska sjukdomar som till exempel depression. För att patienten ska kunna ta ställning till behandlingen utifrån så korrekt information som möjligt, ligger det i sjuksköterskans ansvar att se till att patienten är välinformerad. Därför var syftet med litteraturöversikten att ur ett patientperspektiv beskriva positiva och negativa effekter med behandlingsmetoden ECT vid depression. Litteraturen har sökts i databaser och har resulterat i tretton artiklar som ansågs hålla medel eller hög kvalitet som sedan analyserats enligt innehållsanalys. Resultatet visade att ECT gav en ökad livskvalitet för patienter som svarade på behandlingen. Minnesförlust var den vanligaste biverkningen men drabbade inte alla patienter. Samt visade det sig att minnesproblem kunde vara ett symtom av depressionen och behövde inte bero på ECT-behandlingen. För att minska återfall efter ECT var det viktigt med utvärdering och stödjande behandling. Resultatet har betydelse för att öka kunskapen inom området så att sjuksköterskan kan ge rätt information till patienten. Med denna kunskap kan även omvårdnaden utvecklas för ECT-behandlade patienter.</p>

ECT har länge använts som behandlingsmetod inom psykiatrin och är verksam vid psykiska sjukdomar som till exempel depression. För att patienten ska kunna ta ställning till behandlingen utifrån så korrekt information som möjligt, ligger det i sjuksköterskans ansvar att se till att patienten är välinformerad. Därför var syftet med litteraturöversikten att ur ett patientperspektiv beskriva positiva och negativa effekter med behandlingsmetoden ECT vid depression. Litteraturen har sökts i databaser och har resulterat i tretton artiklar som ansågs hålla medel eller hög kvalitet som sedan analyserats enligt innehållsanalys. Resultatet visade att ECT gav en ökad livskvalitet för patienter som svarade på behandlingen. Minnesförlust var den vanligaste biverkningen men drabbade inte alla patienter. Samt visade det sig att minnesproblem kunde vara ett symtom av depressionen och behövde inte bero på ECT-behandlingen. För att minska återfall efter ECT var det viktigt med utvärdering och stödjande behandling. Resultatet har betydelse för att öka kunskapen inom området så att sjuksköterskan kan ge rätt information till patienten. Med denna kunskap kan även omvårdnaden utvecklas för ECT-behandlade patienter.

<p>Validerat; 20101217 (root)</p>