People who have undergone laryngectomy have described experiences with healthcare professionals who have knowledge gaps regarding their altered airways. This can be life-threatening in an emergency, for example, if nurses or physicians do not know how to provide oxygen or how to ventilate when performing cardiopulmonary resuscitation (CPR). These types of knowledge deficits have been confirmed in formal studies in several countries. The purpose of this study was to examine the level of knowledge among healthcare professionals regarding emergency care of laryngectomees, and how confident the staff feel, working with this group of patients. A survey was conducted at two university hospitals and two county hospitals, including departments of otorhinolaryngology (clinic, surgery, ward), emergency wards, ambulance services, intensive care units, and post anesthesia care units. A total of 160 responses were included from 11 physicians, 90 registered nurses, and 59 assistant nurses. Knowledge gaps were found regarding anatomy, appropriate positioning of oxygen apparatus, and what to do in a tracheoesophageal prosthesis crisis. For example, 50% (17 of 34) of the registered nurses and 26% (7 of 27) of the assistant nurses within emergency and intensive care units at the county hospitals knew that a laryngectomee’s only airway is via the tracheostoma. Many of the responders reported poor self-confidence when working with this group of patients. Although there were large variations, the highest levels of knowledge and self-confidence were found among the otorhinolaryngology staff. In general, the results tended to be better in university hospitals compared with county hospitals. Participants requested information and education. Suggestions for how to increase knowledge and the patient safety are discussed in the article. / Vid behandling av cancer i struphuvudet krävs ibland total laryngektomi, dvs att man opererar bort hela struphuvudet. Vid operationen leds luftstrupen ut till ett hål i halsgropen, vilket således blir den enda andningsvägen. Oftast görs också en trakeoesofagal fistel, ett litet hål mellan luftstrupen och matstrupen, i vilken man sätter en s.k. röstventil. Genom den kan luft ledas till matstrupen, vars översta del sätts i vibration och patienten får en ny röst. Ventilen förhindrar läckage av mat och dryck till luftstrupen. Patienter som har genomgått en laryngektomi rapporterar dock återkommande om tillfällen då sjukvårdspersonal uppvisat kunskapsbrister gällande deras ändrade andningsvägar. I en akutsituation kan detta bli livshotande, om till exempel sjuksköterskor eller läkare inte vet var man ska ge syrgas eller var man gör inblåsningar vid hjärt-lungräddning. Denna typ av kunskapsbrister har bekräftats i formella studier i flera andra länder. Syftet med denna studie var att undersöka kunskapsnivån bland sjukvårdspersonal i Sverige gällande omhändertagande av laryngektomerade patienter, samt hur deras tilltro är till sin förmåga att arbeta med den här patientgruppen. En enkät genomfördes vid två universitetssjukhus och två länssjukhus inom verksamheter för öron-näsa-hals (ÖNH) (mottagningar, vårdavdelningar, operation) och inom akutmottagningar, ambulansvård, intensivvårds- och uppvakningsavdelningar. Totalt 160 svar inkluderades i studien från 11 läkare, 90 sjuksköterskor och 59 undersköterskor. Kunskapsluckor hittades gällande anatomi, var man administrerar syrgas, och vad man ska göra om en röstventil trillat ur. Exempelvis visste bara 50 % (17 av 34) av sjuksköterskorna och 26 % (7 av 27) av undersköterskorna inom akut- och intensivvårdsverksamheter på länssjukhusen att laryngektomerade personers enda andningsväg är genom hålet på halsen. Många av deltagarna kände sig osäkra gällande arbetet med patientgruppen. Variationerna var stora, men störst kunskap och starkast tilltro till sin förmåga fanns bland personal inom ÖNH-verksamheter. Resultaten var i allmänhet starkare vid universitetssjukhusen än vid länssjukhusen. Information och utbildning efterfrågades av deltagarna. Förslag på hur kunskaperna och patientsäkerheten kan förbättras diskuteras.

The purpose of this thesis is to find out how a hundred and its public healthcare system managed the 1918 flu pandemic, with Näs hundred as a case study. Relevant information is found using archived copies of the provincial physician's sent letters, editions of the local newspaper, and death-and-funeral books. Such information includes mortality statistics, which measures were taken, which role the private sector had, and if there was any change within the public healthcare system. The study finds that the Spanish flu stood out from other illnesses and the general state of health. At its culmination in October, hundreds were sick and private workplaces were short of staff. The mortality rate seems to have been around 0.49% of the population, which is a reasonable rate in comparison to other case studies. When the epidemic was at its height, the authorities closed schools and prohibited events that attracted larger masses of people. This was announced through the local newspaper, alongside urges for the people to avoid crowding. Within the public healthcare system, there were no extensive changes, except an increase in workdays, a higher salary and a decrease in the number of nurses. There was a discussion on who should be allowed to be cared for in the epidemic hospital, as this hospital, according to routine, did not care for people with influenza or people from outside the central locality. There is no evidence on how this turned out, but some information seems to suggest that the hospital, or at least the epidemic nurse, did get to care for people with influenza. Nonetheless, it is clear that the public healthcare system could not manage the epidemic, and that the majority of people had to be treated in their homes by a relative or an ambulating nurse. When it comes to actions taken by the private sector, charity funding for the victims is the sole provable action. In contrast to other case studies, there is no evidence of private healthcare or charity organizations that would have cooperated with the public healthcare system. This charity, as well as those measures taken by the authorities, can be seen as consequences of a so-called institutional weakening, which itself would be a consequence of the epidemic outbreak. The outbreak showed that the public healthcare system could not handle an epidemic of this size, which in turn made established routines obsolete, showed that there were holes in the system and legitimized interventions made by the authorities. As a consequence, the aforementioned measures were taken to inhibit the spread of the epidemic and to care for the sick. / Syftet med denna uppsats är att undersöka hur ett härad och dess sjukvårdsorganisation klarade av 1918 års influensapandemi, med Näs härad som fallstudie. Relevant information hittades genom att granska provinsialläkarens konceptböcker, nummer av Säffle-Tidningen och död- och begravningsböcker från tiden. Sådan information inkluderar hur sjukan utmärkte sig som bidragande faktor till det allmänna hälsoläget, vilka åtgärder som vidtogs som reaktion av epidemin och ifall någon förändring i sjukvårdens organisation skedde till följd av spanska sjukan. Uppsatsen kommer fram till att spanska sjukan stod ut från övriga sjukdomar och det allmänna hälsoläget. Vid kulmen i oktober var hundratals insjuknade och arbetsplatser hade brist på personal. Dödstalet låg på runt 0,49% av befolkningen, vilket är ett rimligt tal i jämförelse med tidigare forskning. När epidemin var som mest utbredd stängde myndigheterna skolor, biografer och liknande tillställningar som drog till sig större folkmassor. Detta utannonserades i Säffle-Tidningen, samtidigt som de uppmanade folk att hålla distans till sjuka och undvika trängsel. Inom sjukvården kom inga större förändringar, utan främst utökade arbetstider, höjd lön och en minskning i antal sköterskor. En diskussion fanns dock kring vilka som skulle få vårdas i epidemisjukhuset, som enligt rutin inte tog emot folk sjuka av influensa eller folk utanför den centrala köpingen. Det går inte att belägga hur detta kom att se ut, men en del tyder på att epidemisjukhuset, eller åtminstone epidemisjuksköterskan, trotts allt kom att vårda folk sjuka i influensa. Oavsett är det klart att sjukvården inte hade beredskap nog att hantera sjukan, och att majoriteten av de sjuka fick vårdas i hemmet av anhörig eller kringvandrande sjuksköterska. Av vad man kan belägga med det givna källmaterialet är en välgörenhetsfond åt de utsatta det närmsta man kommer vad gäller reaktioner från privat sektor. Till skillnad från fallstudier i tidigare forskning finns inget bevis på att privat vård eller välgörenhetsorganisationer kom att samarbeta med sjukvården. Oavsett kan detta, samt de åtgärder och förändringar som vidtogs av myndigheterna, ses som ha kommit till följd av en institutionell försvagning, som i sig var en följd av det epidemiska utbrottet. Epidemin påvisade nämligen att sjukvården och samhället inte kunde hantera en så stor mängd sjuka, vilket gjorde att rutiner blev obsoleta, att hål i systemet uppenbarades, och interventioner kunde legitimeras av myndigheterna. Som följd vidtogs ovannämnda åtgärder för att försöka hämma epidemins spridning och vårda de sjuka.

Det huvudsakliga syftet med projektet är att belysa utställningen och de strukturer som densamma innefattar. Specifikt för detta projekt är att jag har valt att titta på utställningarna på kulturcentret Astrid Lindgrens Näs. Metoden för projektet innebär att blanda empiri med teori vilket resulterat i att jag dels besökt Astrid Lindgrens Näs samt arbetat med teori som beskriver förhållandet mellan besökare och museum, författare och författarskap. Radioverkets syfte är ett ge en viss insikt i hur arbetet på museet genomförs, på ett praktiskt plan. Projektet visar att konventionerna i museet är närvarande och vad som bibehåller dem är rädslan för att besökarna skall missförstå. Jag upptäckte även att den författarroll som bland andra Michel Foucault beskriver är nödvändig för Astrid Lindgrens Näs. / The main purpose with the project is to put light on exhibitions and their inner structures. For this project I have specifically chosen to look at the exhibitions at Astrid Lindgrens Näs. The method for the project is to mix empiricism with theory which resulted in me visiting Astrid Lindgrens Näs and working with theory which describes the relationship between visitors and the museum, the author and the authorship. The radio piece’s purpose is to give an hint of how the museum works, in a practical way. The project shows that the conventions in the museum is present and what maintains the conventions is the fear of the visitors misunderstanding. I also discovered that the role of the author, who among others Foucault describes, is necessary for Astrid Lindgrens Näs.

This thesis focuses on Astrid Lindgren and film tourism in the Vimmerby region in Sweden. Lindgren introduced her imagined worlds in her books and films, which was inspired by her personal experience of growing up in Vimmerby. Film location sites and other film tourism places around Vimmerby indicate the relationship between the imagination of the author and the local region. This thesis draws on the concept of imagination and Stijn Reijnders research about Places of the Imagination, as well as Abby Waysdorf and Reijnders research on film tourism as an imaginative experience. By focusing on these sites and the advertisement, the main research question is what experience these sites offer for the film tourist and how they present the local identity and imagined world by Lindgren. This thesis introduces a new approach called imaginative archaeology. It describes film tourism as an archaeological reconstruction of imagination and the imagined world, that is presented on screen. As a result, the film tourism sites offer an archaeological reconstruction. The film sites can be seen as archaeological sites, the tourism sites in Vimmerby provide traces of Lindgren’s imagination, the theme park can be seen as an open-air museum and the film museum offers a museum experience for the film tourist.