Bakgrund: Trakeotomi är ett kirurgiskt ingrepp för att skapa en fri luftväg, varefter en trakeostomi placeras. Indikationer för trakeostomi kan bero på sjukdom eller allvarligt trauma. Fysiologiska och psykologiska aspekter hos personer med trakeostomi kan påverkas. Omvårdnad hos personer med trakeostomi är omfattande och kräver bred kunskap både inom utrustning och åtgärder. Syfte: Att belysa personers upplevelser av att leva med trakeostomi. Metod: En kvalitativ litteraturöversikt med induktiv ansats grundades på åtta vetenskapliga artiklar som svarade mot syftet. Artikelsökning gjordes i Cinahl, Medline och Primo. Resultat: Resultatet genererade i tolv subteman som presenteras i fyra huvudteman; Förändrad livssituation, Förändrad kommunikativ förmåga, Att vara fången i sin egen kropp och Upplevelser av omvårdnad. Personer med trakeostomi förstod behovet av trakeostomin, trots att det genererade i en annorlunda tillvaro. Frustration, sorg, isolering, och förlust av kontroll var känslor som framkom. En bra relation till omvårdnadspersonal och ändamålsenliga copingstrategier var faktorer som minskade dessa känslor. Konklusion: Behov av stöd, känsla av kontroll, att vara välinformerad och delaktighet var faktorer som påverkade upplevelsen av att leva med trakeostomi. Detta möjliggjordes genom användning av copingstrategier och att sjuksköterskan arbetar utifrån kompetensbeskrivningen.

Under de senaste decennierna har intensivvården utvecklats och blivit mer specialiserad, med flera olika inriktningar och specialområden. Dock är respirationssvikt fortfarande en vanlig och allvarlig komplikation. Patienter som förväntas behöva lång respiratorvård blir ofta trakeotomerade. Motivet är att minska tiden för respiratorbehandling, effektivisera urträningsprocessen samt minska risken för komplikationer. Syftet med denna systematiskt integrativa litteraturöversikt var att kritiskt granska och sammanställa forskningsresultat vilka beskriver hur intensivvårdssjuksköterskans omvårdnadsåtgärder kan stärka den trakeostomerade patientens hälsoprocesser, under urträningsfasen från respiratorbehandling. Ett delsyfte var även att sammanställa kunskap för att på så sätt underlätta urträningsprocessen och förhindra rekanalysering. Litteratursökningar gjordes via databaserna CINAHL, MEDLINE, PubMed samt Scopus. I examensarbetet framkom det att patienter i urträningsprocess från respiratorbehandling upplevde brist på verbal kommunikation som mycket ångestframkallande. De intensivvårdssjuksköterskor som vårdar dessa patienter ska genom sina omvårdnadsåtgärder erbjuda patienten lindring av ångest och skapa trygghet. Denna lindring och trygghetsskapande kan intensivvårdssjuksköterskan erbjuda bland annat genom att visa förståelse, informera patienten fortlöpande, integrera dag- och nattrutiner för att främja sömnen samt respektera patientens autonomi. Examensarbetets resultat visar att det tycks finnas ett behov av ökad kunskap och förståelse för hur patienter i urträningsprocessen från respiratorbehandling upplever intensivvårdssjuksköterskans omvårdnadsåtgärder. Intensivvårdssjuksköterskan ska kunna vårda patienten enligt patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659), som uttrycker att patienterna ska vårdas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Bakgrund: Trakeostomi erhålls av patienter som behöver en fri luftväg, både i akut skede och under en längre tid. Trots att trakeostomin är en viktig livsuppehållande åtgärd, medföljer risker. Kommunikation ligger till grund för god personcentrerad omvårdnad, som är en av sjuksköterskans kärnkompetenser. Personcentrerad omvårdnad lyfter fram patientens styrkor, tillgångar och involverar personen i sin omvårdnad. Syfte: Syftet var att undersöka patientens upplevelse av omvårdnad kring sin trakeostomi. Metod: En allmän litteraturstudie genomfördes i databaserna CINAHL, PubMed och Psycinfo. Resultat: Att ha en trakeostomi uppfattades som en känslomässigt påfrestande upplevelse. Trakeostomin påverkade patientens förmåga att kunna tala, vilket uppfattades som fysiskt och psykiskt påfrestande. Behovet av innehållsrik information, tålamod och närvaro från sjuksköterskan var viktiga delar för att skapa trygghet och lugn hos patienten. Att involvera patienten i sin omvårdnad medförde gynnsamma förutsättningar för den personcentrerade omvårdnaden och skapade tillit i vårdrelationen. Slutsats: Föreliggande studie visar att trakeostomerade patienter upplevde obehag som kunde förebyggas genom personcentrerad omvårdnad. Personcentrerad vård uppnåddes när patienten involverades, fick innehållsrik information och gavs tålamod i den icke-verbala kommunikationen. / Background: The tracheostomy enables a clear airway for those who need it, both in emergent situations and when needed for a longer time. Although this is a lifeprolonging intervention, tracheostomy is accompanied with risks. Communication has a pivotal role for person centered care, which is one of the nurse’s core competence. Person centered care highlight the patient’s strengths, assets and involves the patient in their care. Aim: Hence the aim of this study was to analyze the patient’s experience of their nursing care around the tracheostomy. Method: A general literature study was conducted in the databases CINAHL, PubMed and Psycinfo. Results: The tracheostomy was perceived as emotionally challenging. The tracheostomy affected the patient’s ability to speak, which was physically and mentally challenging for the patient. The need for comprehensive information and patience from the nurse was important to create a sense of security and calmness in the patients. To involve the patient in their care brought favorable conditions for the person centered care and created trust in the nurse. Conclusions: This study shows that tracheostomized patients experience discomfort that can be prevented by person-centered care, comprehensive information and having patience during the non-verbal communication with the patient.

No description available.

Bakgrund: Trakeostomi är ett kirurgiskt ingrepp där en öppning skapas i patientens luftstrupe vilket ofta medför att patienten förlorar sin förmåga till verbal kommunikation. För att skapa en väl fungerande kommunikation mellan patient och sjuksköterska behöver alternativa kommunikationsmetoder användas.   Syfte: Syftet var att undersöka patienters upplevelse av kommunikation vid trakeostomi samt att undersöka vilka metoder som kan användas för att etablera en välfungerande kommunikation mellan patient med trakeostomi och sjuksköterska när tal inte är en möjlig kommunikationsmetod. Metod: Litteraturstudie av 14 vetenskapliga artiklar varav sju kvalitativa studier och en kombinerad kvalitativ och kvantitativ studie av patientens upplevelse av att kommunicera vid trakeostomi och sju kvantitativa studier av olika kommunikationsmetoder.  Resultat: Att kommunicera med trakeostomi upplevs av patienter som frustrerande och fysiskt påfrestande. Att inte kunna förmedla sina känslor och behov leder till att patienter upplever sociala svårigheter och känner rädsla, oro och isolering från omvärlden vilket har en stor påverkan på patientens välmående. Metoder för icke verbal kommunikation som studerades var datoriserad tolkning av läpprörelser samt olika former av kommunikationstavlor som styrdes antingen genom ögonrörelser eller via en pekskärm. Samtliga metoder som studerades visade på möjligheter till en ökad förmåga att uttrycka sig och kommunicera sina behov för patienten  Slutsats: Patienter med trakeostomi som inte kan kommunicera verbalt befinner sig i en utsatt situation där sjuksköterskan spelar en betydelsefull roll för patientens välmående genom att uppmärksamma patientens åsikter och behov. Det är en nödvändighet att etablera en välfungerande kommunikation genom användning av icke-verbala kommunikationsmetoder för att kunna ge patienten en vård av god kvalitet. För att kommunikationen ska bli välfungerande krävs att kommunikationsmetoderna anpassas utefter varje enskild patients behov och fysiska förmåga vilket i sin tur kräver att sjuksköterskan har kunskap om olika icke-verbala kommunikationsmetoder och är medveten om betydelsen av en välfungerande kommunikation. / Background: Tracheostomy is a surgical procedure where an opening is made in the trachea. As a result, the patient often loses his or her ability to communicate verbally. To establish a well-functioning communication between the patient and the nurse there is a need for using non-verbal methods for communication.   Aim: The aim of this study was to examine patient experiences of communicating with tracheostomy and also to examine available methods for non-verbal communication between patients with tracheostomy and nurses. Study design: A review based on 14 studies was conducted. Seven were qualitative studies and one combined qualitative and quantitative describing patient experiences of communicating with tracheostomy. Seven studies had a quantitative design exploring nonverbal communication methods.  Results: Patients experienced frustration, physical exhaustion and mental stress while communicating with tracheostomy. Not being able to communicate feelings and needs leads to feelings of fear, anxiety and isolation, which has a great impact on the patient's well-being.  Methods for non-verbal communication which were examined was computerized reading of lip movements and different types of communication boards managed by eye tracking or with touch screen. All of the methods appeared to give the patient´s an increased possibility to express themselves and communicate their needs.   Conclusion:  Patients with tracheostomy are put in an exposed situation when they aren´t able to communicate verbally. The nurse has a great impact on the patient´s well-being by paying attention to his or her needs. Establishing a well-functioning communication by using nonverbal communication methods is essential to provide the patient with a good quality care. The methods for communication has to be individually adjusted to each patient’s needs and physical condition. This requires knowledge by the nurse about different non-verbal methods for communication and the importance of a well-functioning communication.

För att transition från sjukhusvård till vård i hemmet hos ett barn med nyanlagd trakeostomi ska bli effektiv och smidigast möjlig bör vården av dessa barn och familjer individanpassas. Varje familj bör i ett tidigt skede erbjudas ”förväntningssamtal” där parterna delger sina förväntningar på varandra. Familjerna bör även stöttas med andra samtal för att mötas i deras krisarbete samt erbjudas dialog och uppföljning under hela sjukhusvistelsen. Familjerna bör ges möjlighet att i ett tidigt skede ta del av den tänkta behandlingsplanen för barnet och därmed skapa en delaktighet och engagemang hos föräldrarna för att sjukhusvistelsen ska bli kortast möjlig. Detta i sin tur kan bidra till att skapa en naturlig förståelse för den vård i hemmet som i ett senare skede ska bedrivas av föräldrar och assistenter, därmed får föräldrarna dessutom möjlighet att i ett tidigt skede läras upp. Vidare bör kommunerna, som ansvarar för att tillhandahålla familjerna och barnet assistans i hemmet, i ett tidigt skede involvera familjen och sjuksköterskorna vid urval av tilltänkta assistenter till uppdraget. Genom att involvera föräldrarna i ett tidigt skede kan föräldrarna komma att känna ett större engagemang. Detta kan även bidra till att föräldrarna kan få ett större förtroende för assistenterna vilket kan ge goda förutsättningar för att korta ned upplärningsfasen och därmed sjukhusvistelsen. Relevant kompetens och erfarenhet hos sjuksköterskor är en förutsättning för att undvika utdragen sjukhusvistelse samt att kunna betrygga familjer och assistenter som barnets primära omsorgspersoner för att de i ett senare led ska kunna möta situationer och ta livsavgörande beslut i hemmet. Att vårda barn med nyanlagd trakeostomi inför transition till hemmet innebär ett stort ansvar. Riktig och likvärdig information ska ges vid upplärning till föräldrar och assistenter samtidigt som det ska möjliggöras för en bemästring inför ägarskap till att vara föräldrar och assistenter till ett barn med speciella behov.

People who have undergone laryngectomy have described experiences with healthcare professionals who have knowledge gaps regarding their altered airways. This can be life-threatening in an emergency, for example, if nurses or physicians do not know how to provide oxygen or how to ventilate when performing cardiopulmonary resuscitation (CPR). These types of knowledge deficits have been confirmed in formal studies in several countries. The purpose of this study was to examine the level of knowledge among healthcare professionals regarding emergency care of laryngectomees, and how confident the staff feel, working with this group of patients. A survey was conducted at two university hospitals and two county hospitals, including departments of otorhinolaryngology (clinic, surgery, ward), emergency wards, ambulance services, intensive care units, and post anesthesia care units. A total of 160 responses were included from 11 physicians, 90 registered nurses, and 59 assistant nurses. Knowledge gaps were found regarding anatomy, appropriate positioning of oxygen apparatus, and what to do in a tracheoesophageal prosthesis crisis. For example, 50% (17 of 34) of the registered nurses and 26% (7 of 27) of the assistant nurses within emergency and intensive care units at the county hospitals knew that a laryngectomee’s only airway is via the tracheostoma. Many of the responders reported poor self-confidence when working with this group of patients. Although there were large variations, the highest levels of knowledge and self-confidence were found among the otorhinolaryngology staff. In general, the results tended to be better in university hospitals compared with county hospitals. Participants requested information and education. Suggestions for how to increase knowledge and the patient safety are discussed in the article. / Vid behandling av cancer i struphuvudet krävs ibland total laryngektomi, dvs att man opererar bort hela struphuvudet. Vid operationen leds luftstrupen ut till ett hål i halsgropen, vilket således blir den enda andningsvägen. Oftast görs också en trakeoesofagal fistel, ett litet hål mellan luftstrupen och matstrupen, i vilken man sätter en s.k. röstventil. Genom den kan luft ledas till matstrupen, vars översta del sätts i vibration och patienten får en ny röst. Ventilen förhindrar läckage av mat och dryck till luftstrupen. Patienter som har genomgått en laryngektomi rapporterar dock återkommande om tillfällen då sjukvårdspersonal uppvisat kunskapsbrister gällande deras ändrade andningsvägar. I en akutsituation kan detta bli livshotande, om till exempel sjuksköterskor eller läkare inte vet var man ska ge syrgas eller var man gör inblåsningar vid hjärt-lungräddning. Denna typ av kunskapsbrister har bekräftats i formella studier i flera andra länder. Syftet med denna studie var att undersöka kunskapsnivån bland sjukvårdspersonal i Sverige gällande omhändertagande av laryngektomerade patienter, samt hur deras tilltro är till sin förmåga att arbeta med den här patientgruppen. En enkät genomfördes vid två universitetssjukhus och två länssjukhus inom verksamheter för öron-näsa-hals (ÖNH) (mottagningar, vårdavdelningar, operation) och inom akutmottagningar, ambulansvård, intensivvårds- och uppvakningsavdelningar. Totalt 160 svar inkluderades i studien från 11 läkare, 90 sjuksköterskor och 59 undersköterskor. Kunskapsluckor hittades gällande anatomi, var man administrerar syrgas, och vad man ska göra om en röstventil trillat ur. Exempelvis visste bara 50 % (17 av 34) av sjuksköterskorna och 26 % (7 av 27) av undersköterskorna inom akut- och intensivvårdsverksamheter på länssjukhusen att laryngektomerade personers enda andningsväg är genom hålet på halsen. Många av deltagarna kände sig osäkra gällande arbetet med patientgruppen. Variationerna var stora, men störst kunskap och starkast tilltro till sin förmåga fanns bland personal inom ÖNH-verksamheter. Resultaten var i allmänhet starkare vid universitetssjukhusen än vid länssjukhusen. Information och utbildning efterfrågades av deltagarna. Förslag på hur kunskaperna och patientsäkerheten kan förbättras diskuteras.

SAMMANFATTNING Trakeotomi är ett operativt ingrepp och innebär att man gör ett strupsnitt på halsens framsida för att skapa fri luftväg. Denna öppning, trakeostoma, som skapats på halsen hålls öppen av en trakealkanyl. Trakealkanylen sitter i luftstrupen och skapar patientens artificiella andningsväg. Trakeostomi är ett ingrepp som ökar i Sverige och görs när sjukdomar eller skador i luftvägarna eller i centrala nervsystemet försämrar eller hindrar patienten från att andas genom näsan och munnen. Ingreppet genomförs också på patienter som behöver långvarig respiratorbehandling. Komplikationer av olika allvarlighetsgrad förekommer hos trakeostomerade patienter. Vård av trakeostomerade patienter är komplext och kräver ibland fördjupad förståelse och specialistkunskap av varje enskilt aspekt och därför kan samverkan i team mellan olika professioner behövas för professionellt omhändertagande. Syftet med denna studie var att beskriva vilken effekt multidisciplinärt trakeostomiteam har på vården av trakeostomerade patienter. Studien är en litteraturöversikt och sökning av de 15 inkluderade artiklarna genomfördes i PubMed och CINAHL. Majoriteten av de inkluderade artiklarna är baserade på observationsstudier där data insamlades retrospektivt. Litteraturöversikten resulterade i följande beskrivna effekter av multidisciplinärt trakeostomiteam på vården av trakeostomerade patienter, minskade komplikationer av olika allvarlighetsgrad. De minskade vårdtiden, den totala längden på sjukhusvistelse, vistelsetid efter utskrivning från intensivvårdsavdelningen och den totala tiden på intensivvårdsavdelningen. Teamet bidrog även till snabbare handläggning och beslut om dekanylering, förbättrade kommunikationsmöjligheter för patienten men även bättre kommunikation inom teamet. Utöver detta utarbetade och implementerade teamet kliniska riktlinjer och ansvarade för utbildning av personal, patienter och anhöriga. Några få studier visade även på kostnadseffektivitet. Resultatet av denna litteraturöversikt visade att multidisciplinärt trakeostomiteam har positiva effekter i vården av trakeostomerade patienter framförallt i form av minskade komplikationer och reducerad vårdtid. Teamet bidrar även till effektivare dekanyleringsprocess och snabbare initiering av talventil. Men dessa effekter måste tolkas med stor försiktighet pga. de inkluderade studiernas metodologiska svaghet och för att resultaten inte rakt av går att generalisera och överföra till svenska förhållanden och sjukvård.