Bakgrund: När en akutsituation uppstår och en person blir medvetandesänkt sker mötet oftast tillsammans med närstående. Sjukhusmiljön för närstående kan upplevas skrämmande och obehaglig. Situationen för närstående kan bli energikrävande och mötet med sjuksköterskan blir centralt. Syfte: Syftet var att beskriva vad närstående till en medvetandesänkt person i en akutsituation önskade i mötet med sjuksköterskan. Metod: En litteraturstudie baserad på 17 kvalitativa vetenskapliga artiklar genomfördes. Artiklarna lästes noggrant igenom och granskades utifrån Röda Korsets Högskola granskningsmall. Resultat: Resultatet analyserades och sammanställdes utifrån innehållet och tre kategorier bildades: Information. Närstående önskade få skriftlig, muntlig och kontinuerlig information från sjuksköterskan för att delaktighet skulle uppfyllas. Stöd. Närstående önskade stöd av sjuksköterskan för att finna styrka och mod att hantera akutsituationen. Förtroende. Närstående eftertraktade ett möte med sjuksköterskan som innebar närvaro, visat intresse samt någon som lyssnade. Slutsats: Sjuksköterskan måste utveckla sin förmåga att göra alla möten positiva för närstående. Närståendes önskemål i vården måste uppfyllas och göras till ett naturligt inslag i omvårdnaden runtomkring patienten. / Background: When an emergency arises and a person consciousness becomes reduced the initial meeting will often be with the patients relatives. The hospital environment can seem hostile and frightening and the situation can be energy-consuming for the relatives and the meeting with the nurse then becomes central. Aim: The aim of this study was to describe what the relatives of a person with a reduced consciousness wanted from the meeting with the nurse in an emergency. Method: A literature review based on 17 qualitative scientific articles was performed. The articles were studied carefully and the reviews were made in accordance with Röda-Korsets-Högskola-granskningsmall. Result: The different wants of the relatives became clear and could be categorized: Information. Relatives wanted continuous information, both written and spoken, from the nurse in order to establish involvement. Support. Relatives wanted support from the nurse in order to find strength and courage to deal with emergency-situation. Trustworthiness. Relatives wished from the meeting with the nurse that gave them presence, an interest shown and someone who listened. Conclusion: The nurse must develop their ability at making every interaction positive for relatives. The wants of relatives must be fulfilled and be made a natural element in patient care.

People who have undergone laryngectomy have described experiences with healthcare professionals who have knowledge gaps regarding their altered airways. This can be life-threatening in an emergency, for example, if nurses or physicians do not know how to provide oxygen or how to ventilate when performing cardiopulmonary resuscitation (CPR). These types of knowledge deficits have been confirmed in formal studies in several countries. The purpose of this study was to examine the level of knowledge among healthcare professionals regarding emergency care of laryngectomees, and how confident the staff feel, working with this group of patients. A survey was conducted at two university hospitals and two county hospitals, including departments of otorhinolaryngology (clinic, surgery, ward), emergency wards, ambulance services, intensive care units, and post anesthesia care units. A total of 160 responses were included from 11 physicians, 90 registered nurses, and 59 assistant nurses. Knowledge gaps were found regarding anatomy, appropriate positioning of oxygen apparatus, and what to do in a tracheoesophageal prosthesis crisis. For example, 50% (17 of 34) of the registered nurses and 26% (7 of 27) of the assistant nurses within emergency and intensive care units at the county hospitals knew that a laryngectomee’s only airway is via the tracheostoma. Many of the responders reported poor self-confidence when working with this group of patients. Although there were large variations, the highest levels of knowledge and self-confidence were found among the otorhinolaryngology staff. In general, the results tended to be better in university hospitals compared with county hospitals. Participants requested information and education. Suggestions for how to increase knowledge and the patient safety are discussed in the article. / Vid behandling av cancer i struphuvudet krävs ibland total laryngektomi, dvs att man opererar bort hela struphuvudet. Vid operationen leds luftstrupen ut till ett hål i halsgropen, vilket således blir den enda andningsvägen. Oftast görs också en trakeoesofagal fistel, ett litet hål mellan luftstrupen och matstrupen, i vilken man sätter en s.k. röstventil. Genom den kan luft ledas till matstrupen, vars översta del sätts i vibration och patienten får en ny röst. Ventilen förhindrar läckage av mat och dryck till luftstrupen. Patienter som har genomgått en laryngektomi rapporterar dock återkommande om tillfällen då sjukvårdspersonal uppvisat kunskapsbrister gällande deras ändrade andningsvägar. I en akutsituation kan detta bli livshotande, om till exempel sjuksköterskor eller läkare inte vet var man ska ge syrgas eller var man gör inblåsningar vid hjärt-lungräddning. Denna typ av kunskapsbrister har bekräftats i formella studier i flera andra länder. Syftet med denna studie var att undersöka kunskapsnivån bland sjukvårdspersonal i Sverige gällande omhändertagande av laryngektomerade patienter, samt hur deras tilltro är till sin förmåga att arbeta med den här patientgruppen. En enkät genomfördes vid två universitetssjukhus och två länssjukhus inom verksamheter för öron-näsa-hals (ÖNH) (mottagningar, vårdavdelningar, operation) och inom akutmottagningar, ambulansvård, intensivvårds- och uppvakningsavdelningar. Totalt 160 svar inkluderades i studien från 11 läkare, 90 sjuksköterskor och 59 undersköterskor. Kunskapsluckor hittades gällande anatomi, var man administrerar syrgas, och vad man ska göra om en röstventil trillat ur. Exempelvis visste bara 50 % (17 av 34) av sjuksköterskorna och 26 % (7 av 27) av undersköterskorna inom akut- och intensivvårdsverksamheter på länssjukhusen att laryngektomerade personers enda andningsväg är genom hålet på halsen. Många av deltagarna kände sig osäkra gällande arbetet med patientgruppen. Variationerna var stora, men störst kunskap och starkast tilltro till sin förmåga fanns bland personal inom ÖNH-verksamheter. Resultaten var i allmänhet starkare vid universitetssjukhusen än vid länssjukhusen. Information och utbildning efterfrågades av deltagarna. Förslag på hur kunskaperna och patientsäkerheten kan förbättras diskuteras.

Sjuksköterskeutbildningen omfattar 180 högskolepoäng och leder till en sjuksköterskeexamen som ger studenten behörighet att söka legitimation som sjuksköterska. För att nå de kunskapskrav som krävs åligger det de enskilda lärosätena att sätta ihop utbildningsprogram som garanterar den kompetens som krävs. En viktig del i detta är den verksamhetsförlagda utbildning (VFU) som sammanflätar teoretiskt kunnande med praktisk förmåga. Dagens platsbrist vad gäller VFU riskerar att förvärras om nya krav på ökad VFU ställs. Alternativa utbildningsmetoder krävs därför och interprofessionell simulering kan utgöra en möjlig lösning. Syftet med denna studie är därför att beskriva sjuksköterskestudenters upplevelse av interprofessionell simulering med läkarstudenter. Åtta semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskestudenter har genomförts digitalt och pågått 45–60 minuter. Intervjuerna har analyserats med en innehållsanalys och resultaten presenteras i teman som beskriver olika aspekter av deras upplevelser. I resultatet återger deltagarna en övervägande positiv bild av sina upplevelser från den interprofessionella simuleringen och redogör för såväl personlig som professionell utveckling samt förbättrad interprofessionell samarbets- och kommunikationsförmåga. Studenterna bekräftar att verktyg som Bedömning enligt Airways, Breathing, Circulation, Disability och Exposure (ABCDE), Crew Resource Management (CRM) och Situation, Bakgrund, Aktuellt tillstånd och Rekommendation (SBAR) bidrar till ett strukturerat omhändertagande. I diskussion förankras deltagarnas upplevelser i vårdvetenskaplig teori och utifrån ett livsvärldsperspektiv presenteras den interprofessionella simuleringens pedagogiska värde i en fenomenografisk kontext.

Hjärtstopp är en kritisk situation och sjuksköterskan kan vara den första personen på plats att behöva agera och ta initiativ. Sjuksköterskan har ett ansvar att hålla sig uppdaterad och kunna följa de senaste riktlinjerna avseende livräddande åtgärder, samt leda omvårdnadsarbetet. Viktigt är att förstå hur denna akutsituation erfars utifrån sjuksköterskans perspektiv. Syftet är därför att belysa sjuksköterskans erfarenheter av att hantera hjärtstopp inom sjukhusvården. För möjlighet att besvara syftet användes en litteraturöversikt som metod för att kunna sammanställa redan befintlig forskning inom området. Både kvalitativ och kvantitativ forskning inkluderades från databaserna Cinahl och Medline för att skapa en helhetsbild. Denna studies resultat visar på sjuksköterskors erfarenheter av olika känslors påverkan samt betydelse av organisatoriska förutsättningar i händelse av ett hjärtstopp. Optimala organisatoriska förutsättningar, utbildning och debriefing har visat sig vara viktigt för sjuksköterskans möjlighet att bedriva en trygg och säker vård, samt för känslomässigt stöd och utveckling.