En upphandlande myndighet har en skyldighet att följa upphandlingslagstiftningen när myndigheten upphandlar varor eller tjänster. Vid rena lagöverträdelser eller vid otillåtna direktupphandlingar kan myndigheten bli skadeståndsskyldig. Skadeståndet har både ett reparativt och ett preventivt syfte och rättsmedlet skadestånd syftar till att säkerställa en effektiv tillämpning av upphandlingsdirektiven så att EU-rätten får fullt genomslag i nationell rätt. En leverantör som har lidit skada vid en upphandling kan tillerkännas skadestånd, om leverantören i allmän domstol kan bevisa att den upphandlande myndigheten har överträtt upphandlingslagstiftningen. Dessutom måste leverantören visa att denne har lidit en skada samt att det föreligger ett kausalsamband mellan överträdelsen och skadan. Leverantören har en skyldighet att begränsa sin skada genom att begära överprövning av en upphandling om den upphandlande myndigheten har överträtt upphandlingslagstiftningen. Om leverantören försummar att göra detta riskerar leverantören att inte bli ersatt för sina skador. Ansvaret är alltid strikt när en överträdelse av LOU har konstaterats, men olika typfall av överträdelser innebär olika beviskrav och ersättningsbestämmande. För att leverantören ska få ersättning med positiva kontraktsintresset krävs det att den upphandlande myndigheten har tecknat ett kontrakt med en leverantör. Ett ogiltigt upphandlingskontrakt kan ogiltigförklaras av förvaltningsdomstol, vilket innebär att den leverantör som fått sitt avtal ogiltigförklarat kan tillerkännas skadestånd. Innan något upphandlingskontrakt är slutet kan de skador som uppstått ersättas i enlighet med det negativa kontraktsintresset för den eller de leverantörer som lidit skada. Praxis har även visat att överprövningskostnader kan ersättas inom ramen för skadeståndet. Den upphandlande myndigheten har dock ingen skyldighet att slutföra en påbörjad upphandling, och det står myndigheten tämligen fritt att avbryta en upphandling utan att riskera att bli skadeståndsskyldig. Utöver den EU-rättsliga upphandlingslagstiftningen kan en upphandlande myndighet bli skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagens regler, om myndigheten har gett felaktig information till en leverantör under upphandlingen. Skadestånd är endast ett av många rättsmedel som kan nyttjas för att reparera den skada som uppstått.

Uppsatsen sammanställer och analyserar de praktiska följderna av bevisbördans placering avseende skakrav inom ramen för offentlig upphandling. I ett större perspektiv syftar uppsatsen till att kunna användas som ett inlägg i debatten avseende skakravens användning vid offentlig upphandling i Sverige. Användingen av skakrav är vanligt förekommande vid offentlig upphandling i Sverige. Begreppet "skakrav" avser ett absolut krav avseende en viss egenskap hos anbudsgivaren och/eller föremålet för upphandlingen. Den egenskap som skakravet avser är avgörande för att säkerställa leveransen av föremålet för upphandlingen. Frågan om bevisbördans placering får extra stor vikt i en situation där det, till följd av oklara faktiska förhållanden, finns en osäkerhet avseende hur gällande rätt ska tillämpas. Om en part i ett mål har bevisbördan innebär detta att om parten inte kan visa på omständigheter som uppfyller de beviskrav som uppställs, anses inte heller det tvistiga faktumet föreligga. Risken för att en omständighet inte har bevisats tillskrivs med andra ord av den part som har bevisbördan. En leverantör som lämnar anbud vid en offentlig upphandling anger att samtliga skakrav är uppfyllda. I normalfallet är också detta meddelande tillräcklig bevisning för att bevisbördan avseende anbudsgivarens skakravsuppfyllelse ska övergå till beställaren. Detta faktum får ett flertal praktiska konsekvenser. Uppsatsens frågeställning syftar till att identifiera och analysera följderna av angivet faktum. När skakravsuppfyllelse bevisas genom ett enkelt meddelande i avlämnat anbud föreligger det en risk för att anbud från anbudsgivare som inte uppfyller alla skakrav ändå tilldelas upphandlingskontrakt. Detta är möjligt eftersom en beställare i normalfallet varken har skyldighet eller möjlighet att kontrollera en anbudsgivares faktiska skakravsuppfyllnad. En undersökning av den faktiska skakravsuppfyllnaden eller omfattande krav på att särskilda bevis avseende skakravsuppfyllnaden ska bifogas anbudet kan strida mot de grundläggande principerna för offentlig upphandling. En ytterligare följd av rådande rättsläge är att beställaren är till viss del utelämnad till anbudsgivarnas "goda omdöme". Med gott omdöme menas att en leverantör antas avstå från att lämna anbud när denne vet med sig att han inte uppfyller samtliga uppställda skakrav. En annan möjlig följd av att ett vinnande anbud inte i praktiken uppfyller samtliga skakrav är att tilldelningsbeslutet kan bli föremål för överprövning och/eller att syftet med upphandlingen inte uppnås till sin helhet. Uppsatsförfattarens anger vissa förslag på lösningar för att minska de friktioner som användingen av skakrav kan ge. Beställaren skulle bland annat kunna ges större möjligheter att begära bevis avseende anbudsgivarnas skakravsuppfyllnad. Ett annat förslag är helt enkelt att minska användningen av skakrav vid offentlig upphandling.

Upphandlingsprocessen kan ses som en form av beslutsprocess. Inom beslutsteori har det under flera år forskats om psykologiska fällor och misstag vid beslutsfattande. Det finns en hel del teorier om hur dessa fällor och misstag kan undvikas. Syftet med denna studie är att jämföra fallgropar vid beslutsfattande med fallgropar vid offentlig upphandling samt analysera hur resultaten från den beslutsteoretiska forskningen kan användas som stöd i upphandlingsarbetet. Resultatet visar att likheterna är många och att resultatet från den beslutsteorietiska forskningen på ett enkelt sätt kan konkretiseras och användas i upphandlingsarbetet.

No description available.

The principle of proportionality is considered one of the most important contemporary legal principles on which it intends to protect individual citizens against disproportionate action by the authorities. This aroused our interest prior to this study. The essay reveals how such behavior might look like and how courts have chosen to adjudicate in cases where the individual has been discriminated against or subjected to unreasonable demands in public procurement. That section of the law that were current throughout all court cases are Public Procurement Act (2007:1097) LOU. That which we have seen in every court case is that the applicant has not received a proper fair chance when the requirements of the contract often been asked in a way that either exclude the smaller applicant company or rule out various potential applicants parties due to excessive and sometimes unnecessary requirements. The consistently demonstrated in the study of court cases is that the authorities in all ten cases have had problems with necessity assessment of the claims shall be made, however, no authority in these cases had any confusions about whether it was appropriate for attaining the objective pursued. Another important discovery along the way has been assessed according to the constituent elements of the Public Procurement Act has been interpreted somewhat differently by different courts. Which may give a distorted picture of the courts positions in just the proportionality assessment. It could even be seen as a lack of legal certainty, the principle of proportionality is not firmly established through the codification of the current Administration Act but instead occurs scattered over different regions of justice. Study also showed that courts only rely on European law in a few cases despite principle of proportionality strong roots in Europe.

Diss. (sammanfattning) Umeå : Umeå universitet, 2008. / Härtill 4 uppsatser.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.