I föreliggande uppsats undersöks hur tre individers livsåskådning och verklighetsbild påverkats av deras repetitionsarbete med en teaterföreställning som handlar om Bibelns berättelser. Metoden som använts är kvalitativ forskningsintervju, narrativ metod, bestående av djupintervjuer och analys av dessa. Analysen har gjorts med utgångspunkt från följande teoretiska begrepp: självbild, gudsbild, personlig myt och livsberättelse. Studien visar att informanternas livsåskådning och verklighetsbild har påverkats i så mån att de har börjat reflektera mer kring existentiella frågor, sig själva och sin roll utifrån dessa. Teaterprojektet öppnade upp för existentiella samtal, internt och för viss publik. Dagen då de medverkande talade öppet om tro och tvivel gav upphov till nya tankar hos informanterna, till exempel menade informanterna att människor kretsar kring samma livsfrågor oavsett ålder (ensemblens medlemmar var från 25 till 75 år). Informanterna menade också att människor inte alltid får möjligheten att tala om sig själva på riktigt, men när de gör det, skapas det ett band dem emellan, och detta kan bidra till en större ödmjukhet inför medmänniskan, och den som står en nära. Tre gudsbilder har framträtt: Gud som eventualitet (paradoxen), gud skapad av människan och gud som energi. Påverkan av gudsbild har skett i så mån att funderingar om gud har bekräftats och stärkts. Den personliga myt som representeras av samtliga medverkade är konstnären, där två imagos dominerar: göraren (som skapar) och tänkaren (som strävar efter ny kunskap).