I föreliggande uppsats undersöks hur tre individers livsåskådning och verklighetsbild påverkats av deras repetitionsarbete med en teaterföreställning som handlar om Bibelns berättelser. Metoden som använts är kvalitativ forskningsintervju, narrativ metod, bestående av djupintervjuer och analys av dessa. Analysen har gjorts med utgångspunkt från följande teoretiska begrepp: självbild, gudsbild, personlig myt och livsberättelse. Studien visar att informanternas livsåskådning och verklighetsbild har påverkats i så mån att de har börjat reflektera mer kring existentiella frågor, sig själva och sin roll utifrån dessa. Teaterprojektet öppnade upp för existentiella samtal, internt och för viss publik. Dagen då de medverkande talade öppet om tro och tvivel gav upphov till nya tankar hos informanterna, till exempel menade informanterna att människor kretsar kring samma livsfrågor oavsett ålder (ensemblens medlemmar var från 25 till 75 år). Informanterna menade också att människor inte alltid får möjligheten att tala om sig själva på riktigt, men när de gör det, skapas det ett band dem emellan, och detta kan bidra till en större ödmjukhet inför medmänniskan, och den som står en nära. Tre gudsbilder har framträtt: Gud som eventualitet (paradoxen), gud skapad av människan och gud som energi. Påverkan av gudsbild har skett i så mån att funderingar om gud har bekräftats och stärkts. Den personliga myt som representeras av samtliga medverkade är konstnären, där två imagos dominerar: göraren (som skapar) och tänkaren (som strävar efter ny kunskap).

Att presentera sig själv med en berättelse är i vårt samhälle ett integrerat sätt att formulera och förmedla erfarenheter och kunskaper till andra vi möter. Genom berättelser artikulerar vi våra erfarenheter och tankar, samt skapar mening åt vår tillvaro. Men hur berättar vi om intima livshändelser som berör delvis tabubelagda ämnen? Var och hur talar människor om det som inte får talas om? Varför söker sig människor till digitala mötesplatser för att delge andra sina erfarenheter? Detta är funderingar som ligger till grund för denna etnografiska studie av livsberättelser i en digital miljö, inom ämnet medie- och kommunikationsvetenskap. Utifrån metoder som virtuell etnografi och narrativ analys är syftet med denna studie att undersöka hur erfarenhetsbaserade berättelser om uppväxten med en psykiskt sjuk förälder, som delas på ett internetforum, kan förstås som meningsskapande för individen. Uppsatsens centrala problemställning utgår från att förstå hur individer genom berättandet som handling, konstruerar identitet samt skapar ordning i sin omvärld. En annan viktig problemställning är också att förstå hur den kontext, inom vilken berättandet sker är medskapande av detta meningsskapande. Genom att analysera sju livsberättelser ur en narrativ teoretisk ansats, visar studien framförallt att individers tolkningar av händelser från barndomen kan, då de ordnas i livsberättelsens narrativa form, förstås som ett sätt för individen att förstå sin omvärld- och sig själva, så som de är idag. Med utgångspunkt i de anteckningar som förts under observationerna på webbplatsen och med Bruno Latours aktör-nätverks teori som analytiskt redskap, beskrivs också hur webbplatsens form och struktur samt regelverk kan betraktas som medskapande av berättelserna.