Inledning Alltsedan psykiatrins avinstitutionalisering tog fart under 1980- och 1990-talen har en utveckling av samhällsbaserade psykosociala insatser förespråkats för att erbjuda vård och stöd till personer med psykisk funktionsnedsättning. Insatserna förväntas bidra till att brukarna får tillgång till effektiv vård och stöd, samtidigt som de inkluderas i samhället. Vidare förutsätts insatserna baseras på kunskap och evidens, samt bygga på brukarens delaktighet och stödja dennes återhämtning. En annan målsättning är att vissa insatser ges i form av integrerade modeller, så att personer ur målgruppen får tillgång till sammanhållet stöd från inblandade myndigheter. Även om Sverige räknas som ett resursstarkt land som har kommit långt på området, så förekommer kritik mot utvecklingen. Kritiken har berört både planering och styrning på politisk nivå, men även utförandet av de insatser som erbjuds till brukarna. Kritiken har bland annat handlat om bristande samverkan mellan landsting och kommuner, och om stora lokala variationer i den erbjudna servicens kvalitet. I den här avhandlingen studeras dels utformningen av policy på området, dels implementering av specifika insatser. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur svenska policymakare på nationell nivå har hanterat utvecklingen av psykosociala insatser för personer med psykisk funktionsnedsättning, samt att analysera möjligheter och svårigheter för organisationer och personal när det gäller att implementera de insatser som förespråkas av beslutsfattare. De frågeställningar som avhandlingen söker besvara är följande: Hur formuleras policy som syftar till att införa samhällsbaserade psykosociala insatser, och vad kan policyns egenskaper innebära för genomförandet av den? Vilka styrstrategier uttrycks i statliga policydokument? Vad hämmar respektive underlättar implementeringen av föreslagna integrerade psykosociala insatser? Hur kan vi förstå vad som påverkar möjligheten att erbjuda integrerade psykosociala insatser, i termer av lokala förutsättningar och strategier för implementering? Metod Policy på området studerades genom en studie av tre av de övergripande dokument som beslutats på regeringsnivå de senaste 20 åren. Riktade kvalitativa innehållsanalyser baserade på relevant litteratur genomfördes. Implementering av insatser studerades genom att 15 program följdes under 3 års tid. 14 av dessa arbetade med att implementera arbetsrehabiliteringsprogram utifrån modellen Individual Placement and Support (IPS). Under samma tidsperiod följdes ett team som implementerade den intensiva samordnings-, vård- och stödmodellen Assertive Community Treatment (ACT). För att bedöma verksamheternas följsamhet till modellerna genomfördes programtrohetsskattningar av samtliga program. Data avseende programmens målgrupp samlades också in. Tre IPS-program deltog i en fördjupningsstudie där kvalitativa intervjuer genomfördes med ledare, personal och samverkanspartners. Implementeringen av dessa program analyserades utifrån implementeringsramverket the Consolidated Framework for Implementation Research. Implementeringen av samtliga 14 IPS-program studerades med hjälp av skattningsskalan the Sustainable Implementation Scale (SIS). När det gäller ACT-teamet genomfördes dels kvalitativa innehållsanalyser av djupintervjuer, och dels skattningar av implementeringskomponenter med hjälp av SIS. Resultat Policy på området har innehållit stora mått av otydlighet och konflikt, både gällande de mål och medel som har formulerats. Regeringen har främst förespråkat så kallade mjuka styrstrategier, vanligen i form av statliga stimulansbidrag. Vissa förtydliganden och konkretioner har skett under tid, vilka ibland går i linje med de internationella rörelserna New Public Management och evidensbaserad praktik. Exempel på försök att strama upp styrningen är målformuleringar som förespråkar riktade och prestationsbaserade stimulansbidrag, samt nationella riktlinjer för att styra utvecklingen mot utvalda specificerade insatser. Trots detta är det fortfarande de berörda myndigheterna som är ansvariga för att välja ut, utforma och implementera psykosociala insatser. På verksamhetsnivå leder detta till att många otydligheter består, vilka ibland är relaterade till svårigheter att avgränsa ansvarsområden och att förändra hindrande regelverk och traditioner. Dessutom förekommer konflikter, exempelvis i form av konkurrerande målsättningar och ojämn resurstilldelning. Studierna av de integrerade modellerna IPS och ACT visar att implementering av dessa är möjlig, även i en sektoriserad välfärdskontext som den svenska. Det finns dock en rad faktorer på såväl organisationsnivå som teamnivå, som försvårar implementeringen. Exempel på dessa är de involverade organisationernas varierande målsättningar och traditioner, regelverkens utformning, samt svårigheter att erhålla långsiktig finansiering. I en del fall beskrivs de arbetssätt som modellerna förespråkar som försvårande, då de upplevs som annorlunda och utmanande för existerande rutiner och uppfattningar om stöd till målgruppen. Ett stort hinder för effektiv implementering är svårigheter att samverka, främst mellan, men även inom inblandade organisationer. De flesta program som lyckades genomföra en hållbar implementering hade personal som var duktiga på att navigera förbi de hinder som orsakades av ogynnsamma regler, och de lyckades även hitta vägar för att etablera samverkan, både horisontellt (med samarbetspartners på samma hierarkiska nivå) och vertikalt (mellan ledning och personal). En verksamhetsledare som har möjlighet att påverka samverkansrelationer i både horisontell och vertikal riktning är gynnande för implementeringen. Andra betydelsefulla komponenter som underlättar implementering är en noggrann planering innan ett program startas, medveten rekrytering av personal, formering av ändamålsenliga styrgrupper, samt att tidigt i processen arbeta strategiskt för att lösa finansieringsfrågan. Även programtrohetsskattningar var betydelsefulla, då de både fungerade som instrument för att identifiera förbättringsområden för programmen, men också hade en legitimerande funktion vid återkoppling till ledningen. Slutsatser Det råder en samstämmighet i övergripande målsättningar som syftar till att utveckla området integrerade psykosociala insatser. På en mer konkret nivå är läget betydligt oklarare, både gällande målsättningar i policy och av vem och hur insatserna ska implementeras. Även om vissa förändringar skett, står regeringen fortsatt för en mjuk styrning vilken lämnar ett stort ansvar till de myndigheter som ska implementera valda insatser. Detta innebär en rad svårigheter för frontlinjepersonalen, vilket leder till att de ofta behöver lägga mycket tid och energi på att hitta vägar för att överkomma dessa svårigheter. I många fall har ledare och personal goda möjligheter att uppnå en hög programtrohet på teamnivå, men för en hållbar implementering krävs det att ett program är väl förankrat både vertikalt och horisontellt. Därför finns ett behov av att forskare och beslutsfattare tar ett tydligare helhetsgrepp, både på området policy och implementering av specifika insatser. Skattningar av programtrohet och implementering kan vara ett stöd i att identifiera vad som fungerar samt vad som behöver förändras i och mellan organisationer. Men för att programmen ska lyckas med en effektiv implementering på organisationsnivå behöver deras legitimitet stärkas vertikalt, och planering för långsiktig lokal finansiering behöver göras i ett tidigt skede. / Introduction Since the deinstitutionalization of psychiatry started in the 1980’s, the field of psychiatry has moved in the direction of community-based psychosocial interventions for people with mental illnesses. The interventions selected should be based on knowledge and evidence, and support the users’ empowerment and recovery. In addition, some of the services should be provided in forms of integrated models, meaning that all agencies involved should provide cohesive care and support. Two examples of such interventions are the occupational rehabilitation program Individual Placement and Support (IPS) and the intensive case management model Assertive Community Treatment (ACT). Although Sweden is considered a high-resource country, the availability of psychosocial services has been criticized. This criticism has been related to policymaking as well as the quality of the services provided. Examples of areas considered problematic include collaboration deficiencies among disparate human service organizations and substantial local variations in available types of services. This thesis aims to examine how national-level policymakers in Sweden have handled the development of psychosocial support and to analyze facilitators and barriers experienced by these organizations in their implementation of community-based and integrated models. The research questions are as follows: -       How have policies concerning community-based psychosocial interventions been formulated and how do the characteristics of these policies affect the implementation of its goals? -       How do different types of steering strategies influence national-level policy implementation proposals? -       Which facilitators and barriers to effective implementation of proposed integrated interventions can be identified? -       How can the ability to provide integrated psychosocial interventions be explained in terms of local conditions and strategies used for implementation? Methods A study of community mental health policy covering three of the major documents published at the national level from the last 20 years was performed. Directed content analysis based on literature relevant for the research area was used. In order to study the implementation of the selected interventions, 15 programs were followed for a three-year period. 14 of these programs were implementing IPS and the other one implemented ACT. In order to monitor the programs’ adherence to the selected models, program fidelity assessments were performed. Data on the programs’ target groups were collected. Three of the IPS-programs participated in an in-depth study where qualitative interviews with leaders, staff, and collaboration partners were performed. The implementation of the three programs were analyzed utilizing the Consolidated Framework for Implementation Research. All of the 14 IPS programs were included in an implementation study where the Sustainable Implementation Scale (SIS) was used to identify facilitators and barriers to implementation. In the study of the ACT team, qualitative directed content analysis of in-depth interviews and SIS-assessments were performed. After three years, the sustainability of all programs was assessed. Results Mental health policies have involved high levels of ambiguity and conflict in relation to both the goals and the means. The government has prioritized soft steering strategies, usually in the form of financial stimulus grants. Over time, these policies have (at least to some degree) been clearer when psychosocial interventions are being described. In addition, the development of policy has led to harder steering strategies, illustrated by targeted and performance-based grants and the advocacy of national guidelines to steer agencies towards preferred interventions. Despite these changes, independent agencies are still responsible for selection, framing, and implementation of the interventions. Implementation of the integrated models IPS and ACT is possible, even in the context of a sectored welfare system such as Sweden.  However, there are a number of implementation barriers at the organizational and team levels. Obstructive factions include involved agencies disparate traditions and regulations, as well as the programs’ difficulties in securing long-term funding. Some of the staff interviewed considered the characteristics of the interventions as problematic since they challenged existing routines and views about support of the target group. Another critical component was the ability to establish collaboration, both horizontally (with partners at the same hierarchical level), and vertically (between management and staff). A team leader with the mandate to influence interactions horizontally and vertically is therefore a facilitating factor. In most of the programs that managed to perform a sustainable implementation of the models, a critical success factor was found to be staffs’ ability to navigate around a variety of barriers. Additional facilitators to successful implementation was careful planning before the start-up of a program, effective staff recruitment, the formation of a dedicated steering group, and a plan for local funding early in the implementation process. Regularly-performed program fidelity assessments were also noted as an important means to identify improvement opportunities for the programs. Collectively, these components served as tools to increase the programs’ legitimacy since the team leaders used them to provide feedback to the local decision makers. Conclusions At an abstract level, there is general agreement of the overarching needs in the area of integrated psychosocial interventions, but there are discrepancies when it comes to how to best convert this shared definition of need into concrete psychosocial interventions. The majority of steering strategies used are still considered ‘soft’, which leaves much of the responsibility to the implementing agencies.  At a grass-root level this leads to several difficulties, including unclear responsibility definitions and collaboration challenges between agencies. Instead of prioritizing the work with their clients, the staff are forced to put a lot of time and energy into solving these problems. In most cases, team leaders and staff are able to reach high program fidelity at a team level. However, a sustainable implementation demands that a program has been anchored both vertically and horizontally. There is a need for a holistic approach by researchers and decision makers, both in the area of policymaking and implementation of selected psychosocial interventions. Assessments of program fidelity and implementation have the potential to help agencies identify strengths and opportunities for growth both within each entity and between involved organizations. In order to implement the selected models successfully at an organizational level, the programs´ vertical legitimacy has to increase, and plans for long-term local funding strategies have to be initiated early in the implementation process.

Background Mental health problems among older adults are a central public health problem. Depressive disorders are among the most prevalent mental disorders in later life. Maintaining good health and experiencing well-being in later life are important for the growing population of older adults, enabling them to enjoy life and participate in society for longer. Aims The overall aim of the thesis is to examine how mental health and mental well-being can be promoted and how the incidence and prevalence of depressive symptoms and disorders can be prevented among older adults. The specific aims of the included studies are to examine the associations between mental ill-health (depression and psychological distress) and social capital among older adults, as well as to collect and evaluate the effect of psychosocial interventions for the primary prevention of depressive disorders. Another specific aim is to provide a better understanding of how social capital influences the experienced mental well-being among older adults. Methods Population-based survey data collected in Finland and Sweden in 2008 and 2010 were used and logistic regression analyses were conducted to examine the associations between depression and psychological distress among older adults (65+) and various social capital components. A systematic review and meta-analysis were conducted to evaluate the effect of psychosocial interventions on depressive symptoms, functional level and quality of life. Furthermore, two independent sets of qualitative data material – collected through two focus group interviews and an open-ended question included in a Finnish population-based survey from 2008 – were used in order to identify views on the causal mechanisms between mental well-being and social capital in later life (60+). Results Restricted social networks with regard to both quantity and quality aspects were found to associate with depression and psychological distress in later life as defined in this thesis. Low structural and cognitive social capital are both significant depression covariates in older adults, although the findings were somewhat inconclusive from the association studies. Low frequency of social contacts with friends and neighbours and experienced mistrust in friends were all significantly related to depression, while no statistically significant connection was found between depression and experienced mistrust in neighbours. Further, restricted access to instrumental social support was statistically significantly associated with depression, while other cognitive components of social capital, such as experienced general mistrust, as well as having a limited number of people to count on or who are concerned about you were significantly associated with psychological distress. In addition, based on both quantitative and qualitative data the findings of this thesis highlight the effectiveness and subjective importance of social activities for the maintenance of mental health and well-being among older adults. The social activities are an important mental health resource among older adults because of the accompanied sense of belonging to a social group, as well as feelings of purpose with regard to everyday life and hope for the future. The social activities evaluated in the systematic review and meta-analysis significantly reduced depressive symptoms when compared to no-intervention controls. However, the systematic review also revealed the scarce research base of psychosocial interventions, as only a small number of studies were included and many were characterised by a small or no effect. Conclusions The findings illustrate the need to actively maintain the social networks and interactions of older people in order to promote mental health and prevent mental ill-health. Older people experiencing low-level social capital are more likely to suffer from mental ill-health and this risk group should have access to initiatives that empower social networking and a maintained rich social life. In addition, the findings highlight the significant potential of psychosocial interventions as they support active and healthy ageing when appropriately implemented / Bakgrund Psykisk ohälsa hos äldre är ett viktigt folkhälsoproblem. Depressiva syndrom utgör ett av de vanligast förekommande psykiska funktionshindren. Det blir allt viktigare att hälsan och välbefinnandet upprätthålls i den växande äldre befolkningen, eftersom det möjliggör för de äldre att längre upp i åldrarna njuta av livet och att vara delaktiga i samhället. Syfte Avhandlingens övergripande syfteär att studera hur psykisk hälsa och psykiskt välbefinnande kan befrämjas och hur uppkomsten och förekomsten av depressiva symptom och sjukdomar kan förebyggas hos äldre. De specifika syftena för studierna inkluderade i avhandlingen är att undersöka sambanden mellan psykisk ohälsa (depression och psykisk belastning) och socialt kapital hos äldre personer, samt att samla in och utvärdera effekten av olika psykosociala interventioner för primärprevention av depressiva syndrom. Ett annat specifikt syfte är att ge en bättre förståelse för på vilket sätt socialt kapital påverkar det upplevda psykiska välbefinnandet hos äldre. Metod Befolkningsbaserade enkätdata insamlade i Finland och i Sverige år 2008 och 2010 användes och logistiska regressionsanalyser utfördes för att undersöka sambanden mellan depression och psykisk belastning hos äldre personer (65+) och olika komponenter av socialt kapital. En systematisk litteraturöversikt och meta-analys sammanställdes för att utvärdera effekten av olika psykosociala interventioner på depressiva symptom, funktionsförmåga och livskvalitet. För att identifiera kausala mekanismer mellan socialt kapital och psykiskt välbefinnande hos äldre (60+) användes dessutom två oberoende kvalitativa datamaterial – insamlade med hjälp av två fokusgruppintervjuer och en öppen fråga som ingick i den finländska befolkningsenkäten från 2008. Resultat Kvantitativt och kvalitativtbegränsadesociala nätverk står i samband med depression och psykisk belastning bland äldre så som dessa definieras i avhandlingen. Lågt strukturellt och kognitivt socialt kapital står båda signifikant i samband med depression hos äldre, även om forskningsresultaten från sambandsstudierna var något osamstämmiga. Låg frekvens av social kontakt med vänner och grannar och upplevd misstro till vänner hade alla ett statistiskt signifikant samband med depression, medan man inte kunde hitta något signifikant samband mellan depression och upplevd misstro till grannar. Dessutom hittades ett statistiskt signifikant samband mellan begränsad tillgång till instrumentellt socialt stöd och depression, medan andra komponenter av kognitivt social kapital – så som att uppleva generell misstro, att ha få personer man kan lita på, samt att uppleva ett begränsat intresse från omgivningen för vad man gör – kunde kopplas till psykisk belastning. I tillägg betonar avhandlingsresultaten, som är baserade på både kvantitativa och kvalitativa data, effekten och den subjektiva nyttan av sociala aktiviteter för upprätthållandet av den psykiska hälsan och välbefinnandet hos äldre personer. De sociala aktiviteterna är en viktig resurs för den psykiska hälsan bland äldre därför att de ger en känsla av tillhörighet till en social grupp, samtidigt som de ger mening till vardagslivet och en känsla av hopp för framtiden. De sociala aktiviteter som utvärderades i den sytematiska översikten och meta-analysen minskade signifikant de depressiva symptomen, jämfört med kontrollgrupperna. Den systematiska översikten pekar emellertid också på bristen på forskning om psykosociala interventioner, eftersom få studier kunde inkluderas och dessa kännetecknades dessutom av en liten eller av avsaknad av effekt. Slutsatser Avhandlingens resultat illustrerar behovet av att aktivt upprätthålla de äldres sociala nätverk och interaktion för att främja deras psykiska hälsa och förebygga psykisk ohälsa.Äldre som har ett begränsat socialt kapital löper större risk för att lida av psykisk ohälsa och därför bör denna riskgrupp ha tillgång till insatser som stöder uppbyggandet och upprätthållandet av sociala nätverk och ett rikt socialt liv. I tillägg visar avhandlingen på den stora potential som psykosociala interventioner har med tanke på att de kan stödja ett aktivt och hälsosamt åldrande om de används på rätt sätt / Tausta Ikäihmistenmielenterveysongelmat ovat keskeisiä kansanterveysongelmia. Masennus on iäkkäiden yleisimpiä mielenterveyden häiriöitä. Hyvän terveyden ja koetun hyvinvoinnin säilyttäminen myöhemmällä iällä ovat tärkeitä yhä suurenevalle ikääntyvälle väestölle, koska ne mahdollistavat elämästä nauttimisen ja yhteiskuntaelämään osallistumisen pidempään. Tavoitteet Tämän väitöskirjan päätavoitteena on tutkia miten mielenterveyttä ja psyykkistä hyvinvointia voidaan edistää ja miten ikäihmisten masennusoireiden ja -häiriöiden ilmenemistä ja esiintyvyyttä voidaan ehkäistä. Väitöskirjaan sisältyvän tutkimuksen erityinen tavoite on tarkastella iäkkäiden aikuisten mielenterveysongelmien (masennus ja psyykkinen kuormittuneisuus) ja sosiaalisen pääoman välistä suhdetta sekä kerätä ja arvioida psykososiaalisten interventioiden vaikutuksia ikääntyneiden masennushäiriöiden primaarissa ehkäisyssä. Toinen tutkimuksen erityinen tavoite on lisätä ymmärrystä siitä, miten sosiaalinen pääoma vaikuttaa ikäihmisten koettuun psyykkiseen hyvinvointiin. Menetelmät Tutkimuksessa käytettiin Suomessa ja Ruotsissa vuosina 2008 ja 2010 väestökyselyllä kerättyä aineistoa, johon tehtyjen logististen regressioanalyysien tarkoituksena oli tutkia yhteyksiä ikäihmisten (65+) masennuksen ja psyykkisen kuormittuneisuuden ja sosiaalisen pääoman eri komponenttien välillä. Systemaattisella kirjallisuuskatsauksella ja meta-analyysillä arvioitiin psykososiaalisten interventioiden vaikutusta masennusoireisiin, toimintakykyyn ja elämänlaatuun. Tämän lisäksi käytettiin kahta toisistaan riippumatonta laadullista aineistoa, joiden perusteella tunnistettiin sosiaalisen pääoman vaikutuksia psyykkiseen hyvinvointiin vanhuusiässä(60+). Nämä aineistot kerättiin kahdesta fokusryhmähaastattelusta ja Suomessa vuonna 2008 toteutuneen väestökyselyn avoimesta kysymyksestä. Tulokset Tutkimuksen mukaan myöhemmällä iällä niin määrällisesti kuin laadullisestikin rajalliset sosiaaliset verkostot ovat tässä väitöskirjassa käytetyn määritelmän mukaan voimakkaasti yhteydessä masennukseen ja psyykkiseen kuormittuneisuuteen. Matala rakenteellinen ja kognitiivinen sosiaalinen pääoma ovat molemmat merkittäviä ikäihmisten masennuksen ennustekijöitä, joskaannämä tulokset eivät ole täysin yhdenmukaisia tutkimuksessa käytettyjen aineistojen perusteella. Ikäihmisten vähäiset sosiaaliset kontaktiystäviin ja naapureihin sekä koettu epäluottamus ystäviä kohtaan liittyivät kaikki merkittävästi masennukseen, vaikkakaan tilastollisesti merkitsevää yhteyttä masennuksen ja naapureihin kohdistuvan epäluottamuksen välillä ei löytynyt. Sen sijaan vähäisen käytännössä saadun sosiaalisen tuen ja masennuksen välillä oli tilastollisesti merkitsevä yhteys. Samoin psyykkinen kuormittuneisuus oli merkitsevästi yhteydessä sosiaalisen pääoman kognitiivisiin komponentteihin, kuten koettuun yleiseen epäluottamukseen ja myös vain vähäiseen määrään sellaisia ihmisiä, joihin voi luottaa ja jotka välittävät. Tämän lisäksi väitöskirjan määrälliseen ja laadulliseen aineistoon perustuvat tulokset korostavat sitä, että ikäihmisten mielenterveyden ja psyykkisen hyvinvoinnin säilyttämiseksi sosiaaliset aktiviteetit ovat sekä yksilöllisesti merkittäviä että tehokkaita. Sosiaaliset aktiviteetit ovat tärkeä iäkkäiden mielenterveyden resurssi, koska ne luovat tunteen sosiaaliseen ryhmään kuulumisesta, jokapäiväisen elämän merkityksellisyydestä ja toivosta tulevaisuudessa. Systemaattisen kirjallisuuskatsauksen ja meta-analyysin perusteella sosiaaliset aktiviteetit vähensivät merkittävästi masennusoireilua vertailuryhmiin nähden. Systemaattinen katsaus kuitenkin osoittaa, että psykososiaalisista menetelmistä on olemassa vain niukasti näyttöön perustuvaa tutkimusta. Tästä syystä tämä aineisto jäi pieneksi myös tässä tutkimuksessa – lisäksi systemaattisen katsauksen aineisto osoitti psykososiaalisten interventioiden vaikuttavan ikääntyneiden mielenterveyteenvain vähän tai ei lainkaan. Johtopäätökset Väitöskirjan tulokset osoittavat, että mielenterveyden edistämiseksi ja mielenterveysongelmien ehkäisemiseksi on tarpeellista aktiivisesti ylläpitää ikäihmisten sosiaalisia verkostoja ja vuorovaikutusta. Ne iäkkäät, joilla on vähäinen sosiaalinen pääoma kärsivät muita todennäköisemmin mielenterveysongelmista. Tälle riskiryhmälle tulee löytää keinoja, joilla vahvistetaan sen sosiaalista verkostoitumista ja rikastutetaan sen sosiaalista elämää. Tämän lisäksi tulokset korostavat niitä merkittäviä mahdollisuuksia, joita oikealla tavalla toteutetuilla psykososiaalisilla interventioilla on tukea aktiivista ja tervettä ikääntymistä.

Les changements climatiques anthropogéniques posent des défis énormes pour toutes les sociétés humaines. Ces défis majeurs mettront à l’épreuve les capacités d’adaptation des États et de ses institutions et des communautés partout dans le monde et devront se résoudre par un élan de solidarité humaine afin d’en atténuer les conséquences. Le Canada connaît déjà un réchauffement climatique important. Le pays a d’ailleurs récemment été touché par des événements climatiques extrêmes : des canicules, des feux de forêt, une sécheresse anormale et des inondations dont l’intensité est prévue d’augmenter avec les changements climatiques anthropogéniques. La province du Québec a quant à elle été touchée par de fortes inondations entre 2017 et 2019. L’objectif principal de la présente étude vise à discuter la manière dont le paradigme écosocial peut faire évoluer le travail social en tant que champ de savoir et d’intervention dans un contexte de changements climatiques. Cette étude s’est appuyée sur des données issues de groupes focus réalisés avec des intervenants suite aux inondations survenues au Québec (2017-2019). Notre analyse vise les interventions réalisées en contexte d’inondations, dans le sud de la province, mise en œuvre par le système de santé. Les données ont été collectées lors d’entrevues de groupe réalisées avec des intervenants psychosociaux et des gestionnaires de CI(U)SSS au courant des mois d’octobre et de novembre 2019. Les thèmes suivants ont émergé des analyses: les caractéristiques des inondations de 2019, les divergences d’opinions vis-à-vis des changements climatiques, l’aide et le soutien apportés durant les inondations et la participation citoyenne. J’insisterai également sur l’exacerbation possible des inégalités sociales dans ce contexte. D’autres thèmes se sont également révélés importants : l’engagement des intervenants psychosociaux, la participation et la décentralisation des décisions politiques. Enfin, mes réflexions porteront sur les conséquences sociales qu’entrainent les inondations et sur les types de pratiques sociales qui s’avèrent pertinentes à l’ère des changements climatiques et dans un contexte d’urgence. / Anthropogenic climate change poses enormous challenges for all human societies. These major challenges will test the adaptive capacities of States and their institutions and communities around the world and will need to be resolved through a surge of human solidarity in order to mitigate the consequences. Canada is already experiencing significant global warming. The country has recently been affected by extreme weather events: heatwaves, forest fires, abnormal drought and floods which are expected to increase in intensity with anthropogenic climate change. The province of Quebec was affected by heavy flooding between 2017 and 2019. The main objective of this study is to discuss how the ecosocial paradigm can evolve social work as a field of knowledge and intervention in a context of climate change. This study was based on data from focus groups carried out with stakeholders following the floods in Quebec (2017-2019). Our analysis targets interventions carried out in the context of flooding, in the south of the province, implemented by the health system. The data were collected during group interviews carried out with psychosocial workers and CI(U)SSS managers during the months of October and November 2019. The following themes emerged from the analyzes: the characteristics of the floods in 2019, the differences of opinion on climate change, the help and support provided during the floods and citizen participation. I will also emphasize the possible exacerbation of social inequalities in this context. Other themes were also found to be important: the engagement of psychosocial workers, participation and the decentralization of political decisions. Finally, my reflections will focus on the social consequences of flooding and the types of social practices that are relevant in the era of climate change and in an emergency context.