<p>Konsertprogram: JS Bach, Sonat för Flöjt och Basso continuo, BWV 1034.</p><p>Medverkande: Kristine West, blockflöjt, Marcus Mohlin, cembalo, Stina Petersson, barockcello</p>

Diss.--Göttingen, 1995. / Contient le catalogue thématique des oeuvres p. 243-343 (t.1). Bibliogr. p. 223-239 (t.1).

Thesis (M.M.)--University of North Texas, 2001. / Includes bibliographical references (p. 101-104).

I detta självständiga arbete gör jag en omfattande analys av första satsen i Carl Philipp Emanuel Bachs verk Flöjtkonsert i d-moll. I mitt arbete har jag studerat kompositörens liv och samtid, gjort en teoretisk analys av Allegrot i flöjtkonserten samt analyserat min övningsteknik och med hjälp av relevant litteratur fått nya verktyg till själva instuderingsprocessen av detta stycke.

Wolfgang Amadeus Mozart föddes 1756 och skulle blir en av de allra största kompositörerna av klassisk musik i sekler framöver. Han skrev musik som har tilltalat och berört mängder av människor, allt från små sonater för piano skrivna vid 8-års ålder, till otaliga kammarmusikverk och stora, praktfulla operor. I den här arbetet redogörs för ett kammarmusikaliskt verk skrivet av Mozart år 1778: flöjtkvartett i C-dur K285b, första satsen. Arbetet fokuserar framförallt på musiken och innehåller en utförlig analys av satsen, men behandlar också Mozarts liv, tiden då han levde, flöjten som instrument på slutet av 1700-talet samt flöjtens roll i det valda stycket. Genom att lyssna på olika inspelningar av stycket, studera in det själv samt läsa om och studera tiden då denne kompositör levde, har material samlats för att kunna ge en bild av Mozart och hans relation till flöjten. I analysen finns hela första satsen redovisad med harmonisk analys, utmärkande teman och motiv och de fyra instrumentens olika stämmor och funktioner i stycket. Här är satsen beskriven utan synpunkter på möjliga musikaliska tolkningar. I sammanfattningen av resultatet diskuteras de tre använda inspelningarna och här ger jag min egen uppfattning om inspelningarna och hänvisar till dem när jag uttrycker min åsikt om interpretation. Här besvaras frågeställningarna som efterfrågas i syftet. Reflektionsdelen tar upp varför Mozarts musik tilltalar så många människor. Där står också om Quantz som i sin bok, skriven 1752, talar om för sina läsare vad som är det essentiella med musik: uttryck för känslor och beröring av sinnena. Detta kopplas till nutiden och faktumet att Quantz ståndpunkt fortfarande är gällande.

Diss.--Philosophie--Durham, N.C.--Duke Univ., 1998. / Bibliogr. p. 702-726.

No description available.

No description available.

Unter den annähernd 300 Flötenkonzerten von Johann Joachim Quantz (1697-1773) reihen sich auch einige Doppelkonzerte für zwei Flöten bzw. Flöte und Violine ein, aber nur wenige, in denen mehrere Instrumente wirklich miteinander konzertieren. Die hier vorgelegten Erstausgabe des Konzerts G-Dur für Solovioline, zwei Solo-Flöten, zwei Solo-Oboen, Solo-Fagott, Streicher und Basso continuo, QV/ /6: 6 entspricht dem Typ des Gruppenkonzerts als die Auseinandersetzung von Quantz mit dem neuen, von Vivaldi geschaffenen großbesetzten Konzerttypus mit dominierender Solo-Violine, den er während seines Aufenthaltes in Italien (1724-1726) oder kurz danach, vielleicht noch vor seiner Reise nach London im März bis Juni 1727kennengelernt hatte. Das Konzert war sicherlich für Aufführungen mit der königlichen Hofkapelle komponiert worden, als deren Konzertmeister um diese Zeit Johann Georg Pisendel (1687-1755) fungierte. Klaus Burmeister, ausgewiesener Kenner der Quantz-Konzerte, hat dieses Werk nach den Quellen der SLUB erstmals herausgegeben.

Unter den annähernd 300 Flötenkonzerten von Johann Joachim Quantz (1697-1773) reihen sich auch einige Doppelkonzerte für zwei Flöten bzw. Flöte und Violine ein, aber nur wenige, in denen mehrere Instrumente wirklich miteinander konzertieren. Die hier vorgelegten Erstausgabe des Konzerts G-Dur für Solovioline, zwei Solo-Flöten, zwei Solo-Oboen, Solo-Fagott, Streicher und Basso continuo, QV/ /6: 6 entspricht dem Typ des Gruppenkonzerts als die Auseinandersetzung von Quantz mit dem neuen, von Vivaldi geschaffenen großbesetzten Konzerttypus mit dominierender Solo-Violine, den er während seines Aufenthaltes in Italien (1724-1726) oder kurz danach, vielleicht noch vor seiner Reise nach London im März bis Juni 1727kennengelernt hatte. Das Konzert war sicherlich für Aufführungen mit der königlichen Hofkapelle komponiert worden, als deren Konzertmeister um diese Zeit Johann Georg Pisendel (1687-1755) fungierte. Klaus Burmeister, ausgewiesener Kenner der Quantz-Konzerte, hat dieses Werk nach den Quellen der SLUB erstmals herausgegeben.