Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur dagens blockflöjtspedagoger arbetar med Tidig Musik med sina elever, och hur dessa elever mottar den repertoaren. Jag har också ställt mig frågande till den ”popifiering” som jag tycker pågår i blockflöjtsundervisningen, där man i allt större utsträckning rör sig bort från blockflöjtens ursprungsrepertoar. Jag har djupintervjuat tre erfarna blockflöjtspedagoger, och utifrån dessa intervjuer kunnat dra slutsatsen att det visst spelas mycket Tidig Musik med blockflöjtseleverna, och att pedagogerna själva inte upplever någon egentlig motsättning mellan Tidig Musik och den populärmusikaliska repertoaren. Dessutom verkar det som att eleverna själva instinktivt uppskattar och accepterar den Tidiga Musiken, eftersom den fungerar bra och låter fint på instrumentet. Därmed finns det ett egenvärde i att spela just Tidig Musik på just blockflöjt.

<p>Konsertprogram: JS Bach, Sonat för Flöjt och Basso continuo, BWV 1034.</p><p>Medverkande: Kristine West, blockflöjt, Marcus Mohlin, cembalo, Stina Petersson, barockcello</p>

Detta arbete grundar sig på tanken om att kontrapunktsstudier i renässansstil skulle kunna levandegöras genom historiskt grundade improvisationsövningar. Ett studium av musikhistorisk litteratur tillsammans med analyser och praktisk övning har resulterat i ett pedagogiskt och konstnärligt material, som kan användas för att översiktligt visa de historiska förhållandena kring improviserad musik, men som också kan fungera som ett verktyg för instudering och konstnärligt framförande. / <p>Bilaga: 1 CD.</p>

Under barocken var ornamentering en viktig del i framförandet av musik. Det publicerades en mängd skrifter i ämnet och vad gäller sång är P.F. Tosis Opinioni de’ cantori antichi e moderni och J.F. Agricolas Anleitung zur Singkunst de viktigaste verken från barockens senare hälft. Studiens syfte var att jämföra Tosis och Agricolas sångskolor, för att ta reda på vilka skillnader och likheter som finns i hur man ornamenterade under 1600-talets senare del, respektive 1700-talets första hälft. I studien appliceras Tosis och Agricolas metoder på två samtida stycken: kantaten Poi che riseppe Orfeo av A. Scarlatti, samt kantaten Orfeo av G.B. Pergolesi. De fokusområden som har valts ut är: förslag, drillar, passaggi, variation av arior och recitativ samt cadenze. Studien visar att i stort sett samma ornament användes under hela senare delen av barocken, men att utförandet kunde skilja sig åt, samt att utvecklingen av improviserade cadenze skedde först under 1700-talet. Studiens resultat visar att historisk uppförandepraxis är en givande metod att använda vid instudering för att nå en djupare förståelse om hur verket framfördes under den tidsperiod då det komponerades. / <p>Alessandro Scarlatti (1660-1725) ”Poi che riseppe Orfeo” <em>Kantat för sopran och basso continou</em></p><p>Luigi Rossi (1597-1653) ”Mio ben”, aria ur operan ”Orfeo”</p><p>Barbara Strozzi (1619-1677) ”Non mi dite”, ur op. 2</p><p>Sigismondo d’India (1582-1629) ”Piangono al pianger mio”</p><p>Claudio Monteverdi (1567-1643) ”Quel sguardo sdegnosetto”, ur "Scherzi musicali"</p><p>Claudio Monteverdi (1567-1643) Prologen ur operan ”L’Orfeo”</p><p>Giovanni Battista Pergolesi (1710-1736) ”Orfeo” <em>Kantat för sopran, stråkensemble och basso continou</em></p><p>Medverkande:</p><p>Elisabeth Hellström, sopran</p><p>Sofia Winiarski, cembalo</p><p>Hanna Dahlkvist, barockcello</p><p>Torun Fredberg, barockviolin</p><p>Sofia Kolupov, barockviolin</p><p>Sofia Hanson, barockviola</p>

Denna uppsats undersöker på vilka sätt fyra professionella blockflöjtister lärde sig att ornamentera inom tidig musik. Fokus ligger på deras utbildningsväg före högskolestudier. Det undersöks vilka olika metoder deras lärare använder sig av och på vilka sätt källstudier från 1500- till 1700-talet spelar en roll inom ramen för deras undervisning.

There is a debate among scholars on whether meantone temperament is historically authentic or not for performances of early music today. The debate is in some ways a continuation of an already five hundred years ongoing debate on temperaments and their effects on music. On one side there are those who claim that meantone temperament was the only used temperament during the renaissance and that it was very prevalent during the baroque period too. It should therefore be the obvious choice for early music. On the other side the perception is that meantone temperament was always seen as the lesser of evils and that equal temperament not only is superior in its abilities, but also would have been preferred by most early composers and musicians. This ongoing debate is seldom heard of outside of its spheres, but as this essay shows it is very much a contributor to the views on historical temperaments most period performers hold today.

Syftet med studien var att ur ett uppförandepraxisperspektiv med fokus på tidig musik utföra en fördjupning av barockens cellomusik. Det implementerades genom instudering och analys av Salvatore Lanzettis Sonat nr. 5 i a-moll, op. 1. Lanzettis cellosonat komparerades metodiskt med sonater skrivna av kompositörer som inte var cellister för att påvisa på vad som var nyskapande med Lanzettis sätt att skriva. I studien undersöktes litteratur om läroböcker för cello som finns tillgängliga från 1700-talet. Vidare undersöktes musiker och kompositörer som funnits i Lanzettis närhet. I och med djupare kunskaper under arbetets gång framstår Lanzetti relativt välkänd utomlands främst i kretsar kring barockcello, med inspelningar av hans musik och tanken med det här arbetet har varit att uppmärksamma honom i en svensk kontext. Anledningen till Lanzettis betydelse är främst att han reste runt i Europa och spred kunskaper som tidigare mest hade funnits i Neapel. Hans framförande på Concert Spirituel i Paris 1736 följdes kort därefter av en publikation cellosonater av fransmannen Jean Baptiste Barrière. Dessa sonater innehåller många tekniska svårigheter, mycket dubbelgrepp i obekväma lägen och tumläge. Studien jämför samtida virtuoser och att Lanzetti inte var den som ”uppfann” tumläge på cello. I musik av andra cellister från den här tiden ser man att de också använder det i viss mån. I studien diskuterades det naturliga i att man som duktig musiker nyfiket undersöker de möjligheter som finns på instrumentet, som vi nuförtiden även gör med olika utökade tekniker och specialeffekter. Trots många väldigt virtuosa cellister i Italien under 1700-talet verkar Lanzetti varit den som verkligen exporterade dessa tekniker utomlands och inspirerade andra kompositörer att använda sig av detta. / <p>Salvatore Lanzetti (1710–1780), Sonat nr. 5 för violoncello och basso continuo op. 1 (1736) </p><p>Medverkande: </p><p>Anna Paradiso Laurin, cembalo  </p>

No description available.

The purpose of this research paper has been to understand the medieval and renaissance tablature of Robert ap Huw through a comparison between Paul Dooley’s and William Taylor’s recordings of the piece Kaniad y Gwyn Bibydd from the manuscript.  My text contains a short history of Robert ap Huw’s manuscript and a description of the medieval Welsh culture, in which the music was born. It is then followed by a musical analysis of the chosen piece. My work has led me to delve deep into different versions of how the tablature could be interpreted and made me understand how vast and complex this subject is. / <p>Inspelning och mixning av stycket Kaniad y Gwyn Bibydd (arr. Peter Greenhill) av Fabian Rosenberg.</p>