Detta arbete grundar sig på tanken om att kontrapunktsstudier i renässansstil skulle kunna levandegöras genom historiskt grundade improvisationsövningar. Ett studium av musikhistorisk litteratur tillsammans med analyser och praktisk övning har resulterat i ett pedagogiskt och konstnärligt material, som kan användas för att översiktligt visa de historiska förhållandena kring improviserad musik, men som också kan fungera som ett verktyg för instudering och konstnärligt framförande. / <p>Bilaga: 1 CD.</p>

Improvisation är den vanligaste och mest spridda musikaliska formen. Lärare väljer själva hur mycket av undervisningen som kommer att handla om improvisation och vilket syfte den fyller, och för att lära sig improvisera i ny genre kan man använda plankning och transkribering som metod. I den här studien undersöks vilka improvisationsmetoder countrymusikerna använder sig av i de stycken jag valt att studera samt vilka likheter och olikheter det finns mellan instrumentens improvisationer. Genom att planka, spela och transkribera improvisationer ur tre olika låtar har materialet analyserats. Analysen har utgått från litteratur i improvisationsmetodik och har hjälpt till att svara på den ställda syftesformuleringen. Resultaten visar att tonmaterialet går att härleda till vedertagna improvisationsmetoder och att countrymusiker ser varje ackord för sig, likt hur en jazzmusiker förhåller sig till harmonik. Jag har lärt mig att se samband mellan instrumentspecifika improvisationsmetoder utöver kartläggningen av toner, och för att lära sig spela en ny genre är det effektivt att använda sig av transkribering och plankning som metod för att lära sig countryns idiom.

Arbetet handlar om improvisationens förekomst i dagens undervisning på klassiska instrument. I den klassiska musiken har improvisation inte haft någon större roll de senaste 150 åren. Jag ville framförallt få reda på om dagens klassiska instrumentallärare på musik och kulturskolor använder sig av improvisation i sin undervisning och vilka tillvägagångssätt de i så fall har. Men även vad de anser att improvisation är för en klassisk musiker, därav min titel på arbetet. Jag har intervjuat fem lärare som har olika ålder, arbetslivserfarenhet och undervisar på olika instrument. Det visade sig att alla lärarna, i varierande utsträckning, använder sig av improvisation i sin undervisning och anser att improvisation är bra för en klassisk musiker. Jag önskar att mitt arbete kan inspirera klassiska instrumentallärare och musiker till att låta improvisationen ta ett kliv tillbaka in i den klassiska musiken, för jag är övertygad om att den hör hemma där. / This work intends to show improvisations presence in classical instrument teaching. Improvisation has not been an obvious part of classical music in the past 150 years. I wanted to find out if teachers with classical instruments use improvisation with their students and if they do, what course of action they use. But also what they think improvisation is to a classical musician. I have interviewed five teachers with different instruments, ages and professional experience. It turned out that all teachers, to some extent, use improvisation with their students and they consider that it is good for classical musicians to be able to improvise. I hope my work will inspire teachers and musicians to let improvisation return to classical music, because I am convinced that it belongs there.

Inom musikalisk improvisation finns mycket litteratur som tar upp metoder för att utveckla sig som improvisatör. Jag upplever att det i ämnet finns en tvetydig diskurs i huruvida musikern ska bygga sin egen röst gentemot att influeras av andra. I denna studie vill jag hämta inspiration från tre solister vars spel jag ser upp till, genom att lyssna på och lära mig solona (planka), samt skriva ner (transkribera) och analysera vilket språk och vilka improvisationsmetoder solisterna använder i sitt spel. Med hjälp av både litteratur inom improvisationsmetodik och intervjuer med musiker och pedagoger inom jazz hoppas jag få djupare förståelse och komma närmare ett svar på frågan: Är plankning och transkription bra metoder för att bli en bättre improvisatör? I denna studie har jag kommit fram till att plankning och transkription bidrar till nya influenser och tvingar en utanför sin bekvämlighetszon. Dessa metoder är bra komplement till att öva upp sin egen röst. Genom analys och inövning utvecklas nya verktyg att använda i sitt musicerande. Jag anser att man måste få influenser utifrån för att få idéer i sitt eget skapande. Att endast blicka in i sig själv för att hitta inspiration hämmar förståelsen för andra musiker, och förmågan att musicera och improvisera med andra musiker påverkas därefter. Att planka och transkribera för mycket kan dock hämma ens egna musikaliska idéer. Ju mer välutvecklad ens inre röst och instrumentala kunskaper är, desto mer receptiv är man för att hämta inspiration från andra musiker.

Syftet med denna studie är att undersöka en metod för att vidareutveckla förmågan att improvisera inom jazzgenren. Den metod som undersöktes framtogs utifrån en historisk reflektion över hur jazzmusiker genom tiderna lärde sig att improvisera och hur genren samt improvisationen utvecklades till det den är idag. Utifrån den historiska reflektionen drogs slutsatsen att gehörsbaserade, praktiska och teoretiska inlärningsmetoder har varit bidragande till jazzens uppkomst och utveckling. Därav grundar sig metoden som undersöktes i att likvärdigt framhäva dessa beståndsdelar. För att framställa ett resultat utfördes fyra inspelningar på egna improvisationer över två jazzlåtar. Metoden applicerades efter det två första inspelningarna, en inspelning över respektive låt. Därefter spelades de resterande två in över samma låtar. Dessa inspelningar analyserades och jämfördes utifrån parmetrarna tonmaterial, tajming och rytmisering med introspektion som analysmetod. Resultatet visade på att det var i tonmaterialet och rytmiseringen som den största skillnaden uppstod. Diskussionen tar upp introspektion som analysmetod och hur den gav nya insikter som för mig anses intressanta att studera vidare på; däribland hur förtrogenhet till den egna förmågan att improvisera harmoniskt indirekt påverkar rytmiseringen. Bristerna i analysmetoden uppmärksammas också, vilket bidrog till insikten att introspektionen eventuellt kunnat kompletterats med loggbok för att säkerställa att ingen empiri gått förlorad. Metoden som undersökts diskuteras ur ett pedagogiskt perspektiv med fokus på hur metoden påverkat min motivation gentemot att öva på jazzimprovisation. Utifrån en introspektiv analys drogs slutsatsen att metoden inte enbart visat förändring i min improvisation, det har även uppstått en positiv förändring i mitt förhållningssätt till att öva på jazzimprovisation.

Denna studies utgångspunkt är hur musikalisk utveckling inom jazzimprovisation kan uppstå med plankning, transkribering och analys som praktiska metoder. Tidigare forskning och uppsatser har framfört kritik mot den akademiskt vedertagna och musikteoretiskt präglade metodik som uppstått till en följd av institutionaliseringen av jazz och jazzimprovisation. Kritiken åsyftar att undervisning inom jazzimprovisation distanserat sig från genrens historia som präglades av att utveckla improvisatoriska förmågor genom imitation. Syftet med studien är att undersöka hur musikalisk utveckling inom jazzimprovisation påverkas av plankning, transkribering och analys. Metoden grundar sig i introspektiv analys av transkriberingar av två egna inspelningar och plankningar av tre tidigare gitarristers improvisationer över en och samma jazzstandard, samt reflektioner som förts i loggbok under studiens gång. Resultatet påvisar att tajming var den improvisatoriska beståndsdel som påverkats och utvecklats medan övriga beståndsdelar som rytmik, tonspråk och frasering visade marginella skillnader. Diskussionen tar upp resultatet i förhållande till tidigare forskning samt metodkritik och belyser noggrann tidsdisponering och planering som avgörande för ett mätbart resultat.

Uppsatsen handlar om förekomst av improvisation i tidig instrumentalundervisning på kultur- och musikskolor. Jag avsåg undersöka hur instrumentallärare beskriver sin undervisning, i vilken utsträckning de använder improvisation på lektionerna, genom att låta ett urval av lärare svara på frågor i en enkät. En annan del av arbetet bestod av att studera 25 pianoböcker som riktar sig till unga nybörjare. I dessa läromedel letade jag efter hur vanligt förekommande improvisationsmoment var. Det framgår av min enkät att användande av improvisation under lektionen varierar bland respondenterna. I min läromedelstudie visar det sig improvisationsmaterial vara relativt ovanligt och förekommer endast sporadiskt. Jag talar i uppsatsen också om hur improvisation kan integreras i instrumentalundervisningen med syfte att ge eleven rum för kreativitet och personlighet. Jag önskar att mitt arbete kan motivera lärare att låta sina elever improvisera på sina instrument för att öka spelglädjen och nå de positiva effekter improvisation kan ge. / This study aims to elucidate the presence of improvisation in early instrumental teaching in culture- and music schools. Two issues will be explored within this context. Firstly I intended to examine how instrumental teachers describe their teaching and the extent to which they use improvisation in class, by inviting a selection of teachers to answer a questionnaire. The second aspect of the work consisted of the study of 25 piano books for young beginners. In these teaching materials the presence and frequency of improvisational moments were examined. The results suggested that the use of improvisation during lessons varies between respondents. Furthermore, the findings from the study of piano books for young beginners demonstrate that improvising material is relatively rare and occurs only sporadically. Suggestions are made for how improvisation can be integrated into instrumental teaching to encourage students to develop creativity and personality in their music. It is hoped that this study can encourage teachers to support their students to improvise on their instruments. This would likely increase students’ creativity and achieve positive effects associated with improvisation.

Improvisation är ett ämne som teoretiserats och dissikerats inom jazzpedagogiken. Undervisningen utgår ofta från att lära sig rätt skalor och arpeggion över rätt ackord medan forskare och framstående jazzmusiker framhäver plankning och transkription som viktigt för att lära sig improvisera. Syftet med detta arbete var att undersöka hur plankning och transkription kan utveckla improvisationsförmågor. Metoden för detta arbete var att spela in mig själv när jag improviserar, planka fyra jazzsolon och sedan spela in mig själv igen för att analysera eventuella skillnader i mitt spel utifrån det jag plankat. Studien tyder på att plankning och transkription utvecklar improvisationsförmågor avseende fundamentala stildrag inom jazz såsom timing och frasering. I detta arbete har jag kommit fram till att plankning och transkribering är effektiva medel för att utveckla ett jazzspråk, men de bör kombineras med vedertagna metoder såsom Chord Scale Approach (CSA).

Improvisation är konsten att komponera, uttala, arrangera eller framställa någonting ej förberett. Hur gör man då för att lära sig musikalisk improvisation? Vanligen sker detta med hjälp av en musikteoretisk ingång. Detta arbete syftar därför till att ta reda på vad ett inlärningssätt på en gehörsbaserad grund kan ha för effekter. Metoden har varit att planka olika pianisters solon på samma låt och göra en egen inspelning, även den på samma låt både före och efter plankningen för att kunna jämföra dessa båda inspelningar och observera vilka resultat arbetet givit. Det har även gjorts en inspelning på en annan liknande låt både före och efter plankningen för att undersöka om utveckling som skett i den första låten även är överförbart till andra låtar. Resultatet tyder på att ett plankningsarbete leder till utveckling inom parametrarna timing och frasering, men att andra tillvägagångssätt är nödvändiga för att stärka sådant som rytm och tonmaterial.