Varje suverän stat bestämmer sin beskattningsrätt, de subjekt och objekt som staten ålägger skatt. Om två skilda staters beskattning träffar samma person och transaktion, uppstår in-ternationell juridisk dubbelbeskattning. Eftersom dubbelbeskattning kan leda till en mycket hög beskattning av en enskild, och därmed verka som ett hinder för internationell handel, ingår stater skatteavtal i vilka rätten att beskatta fördelas mellan staterna. Skatteavtalen skapar därmed en inskränkning av den rätt staten tar sig i den interna lagstiftningen. Sverige har ett 90-tal skatteavtal med olika länder; en majoritet av dessa följer den avtalsmodell som arbetats fram inom OECD. När Sverige ingår ett skatteavtal ska avtalet införlivas med svensk rätt för att bli gällande lag. Det sker genom en särskild inkorporeringslag. I den interna skatterätten finns regler som förhindrar skatteflykt. Ett exempel på sådana regler är CFC-lagstiftning, genom vilken staten utökar sitt skatteanspråk till att omfatta vis-sa utländska bolag som ägs av personer med hemvist i staten. Vid CFC-beskattning beskattas ägaren för den vinst som sker i bolaget. Det har länge pågått en debatt om huruvida CFC-lagstiftning är förenlig med skatteavtalen, och då främst artiklarna 7 (inkomst av rörelse) och 10 (utdelning) i OECD:s modellavtal. Under 2008 avgjorde Regeringsrätten frågan om förenlighet mellan CFC-beskattning och skatteavtalen. I RÅ 2008 not. 61 hade Skatterättsnämnden funnit att det svensk-schweiziska skatteavtalet inte förhindrade den svenska CFC-beskattningen. Nämnden hade tolkat avtalets artiklar och funnit att den svenska beskattningen var möjligt. Regeringsrätten fastställde nämndens beslut, men resonerade på ett annat sätt. Domstolen fann att inkorporeringsla-gen och den interna CFC-lagstiftningen var likställda. Skatteavtalet skulle alltså ej ha ett fö-reträde. Då lika lagar motsäger varandra uppstår en regelkonkurrens. Denna konkurrens kan lösas genom att tillämpa principerna om speciallags respektive senare lags företräde. Regeringsrätten fann att CFC-reglerna ska ha företräde eftersom de tillkommit senare än skatteavtalet och är riktade mot just den situation fallet gällde. Domen blev kritiserad för att den frångår den folkrättsliga förpliktelsen att tillämpa avtalet. I uppsatsen analyseras RÅ 2008 not. 61. Analysen utgår ifrån fyra delsyften: varför och hur tillämpar domstolen regelkonkurrens; finns det en grund för ett företräde för skatteavtal framför intern rätt; utgör domen ett tax treaty override; och vad hade en tolkning av avtalet kunnat ge för resultat? Slutsatsen innefattar kritik av Regeringsrätten dom, särskilt gällande tillämpning av principerna för regelkonkurrens, men ger även visst stöd för domstolens resonemang kring när regelkonkurrens uppstår.

<p>Varje suverän stat bestämmer sin beskattningsrätt, de subjekt och objekt som staten ålägger skatt. Om två skilda staters beskattning träffar samma person och transaktion, uppstår in-ternationell juridisk dubbelbeskattning. Eftersom dubbelbeskattning kan leda till en mycket hög beskattning av en enskild, och därmed verka som ett hinder för internationell handel, ingår stater skatteavtal i vilka rätten att beskatta fördelas mellan staterna. Skatteavtalen skapar därmed en inskränkning av den rätt staten tar sig i den interna lagstiftningen. Sverige har ett 90-tal skatteavtal med olika länder; en majoritet av dessa följer den avtalsmodell som arbetats fram inom OECD. När Sverige ingår ett skatteavtal ska avtalet införlivas med svensk rätt för att bli gällande lag. Det sker genom en särskild inkorporeringslag.</p><p>I den interna skatterätten finns regler som förhindrar skatteflykt. Ett exempel på sådana regler är CFC-lagstiftning, genom vilken staten utökar sitt skatteanspråk till att omfatta vis-sa utländska bolag som ägs av personer med hemvist i staten. Vid CFC-beskattning beskattas ägaren för den vinst som sker i bolaget. Det har länge pågått en debatt om huruvida CFC-lagstiftning är förenlig med skatteavtalen, och då främst artiklarna 7 (inkomst av rörelse) och 10 (utdelning) i OECD:s modellavtal.</p><p>Under 2008 avgjorde Regeringsrätten frågan om förenlighet mellan CFC-beskattning och skatteavtalen. I RÅ 2008 not. 61 hade Skatterättsnämnden funnit att det svensk-schweiziska skatteavtalet inte förhindrade den svenska CFC-beskattningen. Nämnden hade tolkat avtalets artiklar och funnit att den svenska beskattningen var möjligt. Regeringsrätten fastställde nämndens beslut, men resonerade på ett annat sätt. Domstolen fann att inkorporeringsla-gen och den interna CFC-lagstiftningen var likställda. Skatteavtalet skulle alltså ej ha ett fö-reträde. Då lika lagar motsäger varandra uppstår en regelkonkurrens. Denna konkurrens kan lösas genom att tillämpa principerna om speciallags respektive senare lags företräde. Regeringsrätten fann att CFC-reglerna ska ha företräde eftersom de tillkommit senare än skatteavtalet och är riktade mot just den situation fallet gällde. Domen blev kritiserad för att den frångår den folkrättsliga förpliktelsen att tillämpa avtalet.</p><p>I uppsatsen analyseras RÅ 2008 not. 61. Analysen utgår ifrån fyra delsyften: varför och hur tillämpar domstolen regelkonkurrens; finns det en grund för ett företräde för skatteavtal framför intern rätt; utgör domen ett tax treaty override; och vad hade en tolkning av avtalet kunnat ge för resultat?</p><p>Slutsatsen innefattar kritik av Regeringsrätten dom, särskilt gällande tillämpning av principerna för regelkonkurrens, men ger även visst stöd för domstolens resonemang kring när regelkonkurrens uppstår.</p>

Syftet med uppsatsen är att undersöka företrädesrätten mellan CFC-lagstiftningen och skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz med utgångspunkt i RÅ 2008 ref. 24 och RÅ 2008 not. 61. I syftet ingår även att redogöra för vilka rättsliga effekter RÅ 2010 ref. 112 orsakar. Enligt gällande rätt ingås ett skatteavtal mellan två eller flera stater i syfte att undvika dubbelbeskattning, förhindra skatteundandragande och främja handeln över gränserna. Skatteavtal införlivas i svensk rätt genom införlivandelagen och därmed tillämpar Sverige ett dualistiskt rättssystem. När det gäller tolkningen av skatteavtal framförde HFD i RÅ 1996 ref. 84. att tolkningen av skatteavtal handlar om att försöka fastställa parternas gemensamma avsikt. Detta sker med hjälp av de metoder som finns i artiklarna 31–33 i 1969 års Wienkonvention. Utöver skatteavtalen har även CFC-regler behandlats. För att klassas som ett CFC-bolag krävs det att företaget går med överskott, är en utländsk juridisk person och har lågbeskattade inkomster. För att anses ha lågbeskattade inkomster krävs det att två rekvisit är uppfyllda - att personen inte alls beskattas eller beskattas lindrigt. I uppsatsen behandlas även huvudregeln och kompletteringsregeln som avgör om en inkomst är lågbeskattad. För att en delägare ska omfattas av CFC-reglerna ska hen vara en fysisk eller juridisk person som är skattskyldig, ingår i en intressegemenskap direkt eller indirekt genom andra utländska personer, och innehar eller kontrollerar minst 25% av den utländska juridiska delägarens röster. Företrädesrätten mellan CFC-lagstiftningen och skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz orsakar ett problem. Eftersom skatteavtal är folkrättsligt bindande förutsätter man att skatteavtal ska ha företräde, men detta tankesätt vände i RÅ 2008 ref. 24, RÅ 2008 not. 61, då CFC-lagstiftningen fick företräde framför skatteavtalet. HFD tillämpade principen lex posterior som innebär att en senare tillkommen lag har företräde framför äldre lag vilket bidrog till att CFC-lagstiftningen som tillkommit långt efter skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz skulle gälla. Detta medförde osäkerhet i tillämpningen och antalet förhandsbesked ökade hos SRN. Uppsatsen når slutsatsen med beaktande av gällande rätt att rättsläget fortfarande är oklart vad gäller företrädesrätten mellan CFC-lagstiftningen och skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz. HFD har i RÅ 2010 ref. 112 inte begränsat tillämpningen av derogationsprinciperna i förhållande till skatteavtal, men har uttryckt att skatteavtal som begränsar tillämpningen av intern rätt ska ges företräde. Detta orsakar förvirring och osäkerhet i tillämpningen av skatteavtal. Vilket leder till att rättsläget är oklart och kommer troligtvis vara det, så länge inte en ny lagstiftning korrigerar HFD:s avgöranden.