Syftet med uppsatsen är att undersöka omfattningen av och karaktären på ransoneringsbrottsligheten i Sandviken/Högbo under åren 1939-1949 samt myndigheternas försök att stävja denna brottslighet. Det ska främst uppnås genom att studera den rannsakade ransonerings-brottsligheten som det framkommer i domböckerna.Materialet som använts i undersökningen är domböcker för Gästriklands östra domsaga, protokoll från Högbo kommuns och Sandvikens köpings kristidsnämnd, ett klipparkiv med pressklipp från lokaltidningarna samt ett brottmålsdiarium för Sandvikens distrikt.Resultatet är att det föll 119 st fällande domar för ransoneringsbrott i Sandviken/Högbo under de undersökta åren, de flesta sakfällda brotten begicks under åren 1944-45. Den övervägande delen av brotten handlade om olika varubrott, i regel olaga försäljning/köp av ransonerade varor. De varor som framförallt drabbades av olika brott var olika former av livsmedel, främst smör. De som framförallt begick ransoneringsbrotten var personer som på något sätt hanterade ransonerade varor eller ransoneringskuponger i sitt yrke. Påföljderna för ransoneringsbrotten var i regel dagsböter, vilka oftast låg på två normala dagslöner, varvid det märktes att myndigheterna försökte stävja denna brottslighet. Endast fem personer dömdes till fängelse eller straffarbete under de undersökta åren. Karaktären på brottsligheten var att den främst verkade drivas av vinstintressen eller bekvämlighet.

I samband med Andra Världskrigets utbrott sjösattes i Sverige en större kontroll- och planeringsapparat av ekonomin i syfte att säkra befolkningens överlevnad. En del av denna apparat var ett omfattande ransoneringssystem som successivt kom att omfatta det mesta av livsmedel och bränsle och som fick stor påverkan på boende i riket. Denna kristidsorganisation utgick till stor del från ett antal statliga organ vars förlängda arm ute i kommunerna utgjordes av kristidsnämnder. Syftet med denna uppsats är att undersöka vilket genomslag den centralt styrda kristidsförvaltningen fick på den lokala administrativa nivån och dess kristidsnämnder. Jag undersöker specifikt och i detalj Växjö kristidsnämnds arbete 1939-1945. Som källor används formella mötesprotokoll och inkomna skrivelser. Teorin om den kommunala nivån som en förlängd arm av staten snarare än en separat agerande enhet testas i fallet Växjö kristidsnämnd under Andra Världskriget. Undersökningen visar att centralstyrningen var omfattande och även gällde för Växjö. Kristidsnämnden i Växjö kan bäst beskrivas som en del av den centrala kristidsförvaltningen och inte som ett separat lokalt organ.

Kriget är ett återkommande ämne och ständigt produceras ny litteratur och andra dokumentationer i ämnet. På många platser runt om i världen finns det även fortfarande spår från krigsåren, detta inte minst i Finland. Under denna tidsperiod deltog Finland i två krig: vinterkriget 1938 och fortsättningskriget 1941-44. Om dessa krigsrelaterade händelser har det skrivits i mängder, både skönlitterärt och historiskt, även på individnivå där hågkomstmaterial samlats in. Det här är ingen uppsats om kriget i sig, utan om hur man berättar om det samt vad dessa berättelser säger om just individ och kollektiv. Oral history, den lilla människans egen berättelse, skiljer sig från de historiska berättelserna på så sätt att de täcker in personliga reflektioner och en individuell skildring. Det folkliga berättandet om fortsättningskriget är just vad denna uppsats avser att titta närmare på.