Bakgrund    Personer med intellektuell funktionsnedsättning förekommer i hela vårdkedjan och har ofta större vårdbehov än övriga befolkningen, men har historiskt blivit exkluderade inom hälso- och sjukvården. Det finns föreställningar om att personer med intellektuell funktionsnedsättning inte förmår vara delaktiga i sin vård eller fatta egna beslut rörande sin hälsa. Autonomi är ett centralt begrepp inom omvårdnad där sjuksköterskan har ett ansvar att främja och underlätta autonomi för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Dock finns indikationer på att konsensus saknas bland sjuksköterskor gällande innebörden av autonomi och hur den ska respekteras.   Syfte Syftet var att belysa faktorer som kan påverka autonomi hos personer med intellektuell funktionsnedsättning i omvårdnadssituationer.   Metod Studien genomfördes som en litteraturöversikt. Databassökningen gjordes i Cinahl, PubMed och PsychINFO. Femton vetenskapliga artiklar inhämtades, vilka efter kvalitetsgranskning och analys inkluderades i resultatet.   Resultat För att förstå behoven hos personer med intellektuell funktionsnedsättning behövde omvårdnadspersonalen besitta kunskap om flertalet kommunikationsstrategier. Brist på information om den egna hälsan medförde svårigheter för personer med intellektuell funktionsnedsättning att fatta autonoma beslut. Samtidigt upplevdes omgivande faktorer såsom tidsbrist påverka vårdrelationen och utvecklingen av autonomi negativt. Omvårdnadspersonal upplevde också en konflikt mellan att vårda och att respektera autonomi. Brist på kunskap, men också fördomar och negativa attityder gentemot personer med intellektuell funktionsnedsättning, medförde att de inte gjordes delaktiga i sin vård eller uppmuntrades ta egna beslut.    Slutsats Autonomi bör betraktas som något som utvecklas i relation till andra människor. Omvårdnadspersonal behöver utökade kunskaper om intellektuell funktionsnedsättning för att omvårdnaden ska förbättras och autonomin främjas.

Bakgrund: Vid en första anblick kan det vara svårt att skilja samtyckta BDSM aktiviteter från våld i nära relationer. För att kunna särskilja mellan sexuella övergrepp och samtyckta sexuellt aggressiva handlingar, oavsett relation eller tillfällig förbindelse, skulle förhandlingsteknikerna inom BDSM kunna användas för att förhandla om samtycket. Relationell autonomi förklarar hur en individs autonomi påverkas av samhälle och relationer. Syftet med denna studie var att försöka förklara fenomenet samtycke inom BDSM och hur de olika aspekterna samtyckesprocess och ogiltiga samtycken kunde förstås i förhållande till teori om relationell autonomi. Metod: Denna scoping review baserades på fjorton internationella forskningsartiklar. Artiklar som handlade om övergrepp exkluderades medan artiklar som innefattade samtyckesöverträdelser inkluderades. Samtliga artiklar var peer-reviewed för att förväntas ha viss kvalitét. Artiklarna valdes utifrån att de utgått från vuxna individer utan annan uttalad problematik som olika diagnoser till exempel depression, ADD, ADHD, bipolär sjukdom, autism och individuell funktionsnedsättning. Resultat: Flertalet artiklar poängterade samtycket som en avgörande faktor för att kunna delta i BDSM aktiviteter. Det framkom att autonomin är bräcklig och beroende av kontext och relationer. Kommunikation, kompetens inom samtyckesförhandling och de aktiviteter individen vill delta i, självinsikt och förmåga att vara inkännande med andra, var aspekter som beskrevs som mycket viktiga för att kunna navigera samtyckesprocessen. Resultatet visade att samtycket kan betraktas som ogiltigt om individer är påverkade av olika substanser eller tvång och övertalning. BDSM communityt var viktigt för känslan av gemenskap och lärande. Slutsats: Flera aspekter inom samtyckesprocessen kunde förstås inom ramen för relationell autonomi då kommunikation och kontext verkade avgörande för samtyckets giltighet över tid. Slutsatsen var att samtycke inom BDSM behövde förstås genom teorier om relationell autonomi och normaliseringsprocessen, som två sidor av samma mynt.

Bakgrund: Att involvera patienterna och de närstående i planeringen av vården i livets slut är en essentiell del av palliativ vård. För att uppfylla detta behöver patienternas självbestämmande stärkas. Syfte: Syftet var att kartlägga begreppet självbestämmande i palliativ vård. Metod: Begreppsanalys enligt vårdforskarna Walker och Avants metod.  Resultat: De definierande attributen för självbestämmande i palliativ vård är; respektera patientens frihet, information, samarbete och kommunikation. Alla attribut behöver inkluderas för att stärka patienternas självbestämmande i palliativ vård. Slutsats: Patienternas självbestämmande i palliativ vård kan stärkas genom att vårdpersonalen arbetar personcentrerat enligt 6S-modellen. / Background: To involve patients and their families in the planning of care in the end of life is an essential part of palliative care. To meet this, patients self-determination needs to be strengthened. Aim: The aim was to clarify the concept of self-determination in palliative care. Method: Concept analysis according to Walker and Avants method. Results: The defining attributes of self-determination in palliative care are; respecting the patients freedom, information, cooperation and communication. All attributes needs to be included to be able to strengthen patients self-determination i palliative care. Conclusion: Patients self-determination in palliative care can be strengthened if healthcare professionals work person-centered according to the 6S-model.

This thesis contributes with a new reading of philosopher Simone de Beauvoir’s The ethics of ambiguity. Earlier research has shown close ties to Marxism and relational theories on autonomy. The purpose of the thesis is to examine whether the ethics also contains a normative liberal individualism, and furthermore to relate this to the criticism that has been directed towards liberal individualism in academia and today’s society. In this way the thesis contributes partly by closing the research gap regarding the relationship between Beauvoir and liberalism, and partly also by developing theories on liberal individualism. The analysis finds that the autonomy of Beauvoir resembles that of liberalism. Furthermore, it is shown that Beauvoir’s argument for human agency should lead to an ideal of individual negative liberty. Beauvoir also holds an ideal of self-development that in some ways corresponds to liberal self-development but that is mainly influenced by Marxism. It seems that the way Beauvoir could justify negative liberty could be a way to bridge the gap between liberalism and its critics, by arguing for negative liberty through a relational perspective.