Remote-controlled-vehicle Control System is a control system applied between the controller and remote-controlled-vehicle. For casual life is prevailing over recent years, old control systems should be replaced. The goal of this study is introducing a set of design methodology to design Remote-controlled-vehicle Control Systems by applying engineering design methods. At the first, we explored in the Remote-controlled-vehicle Control Systems. In order to clarify the design task, ¡§Objectives Tree¡¨ was applied to clarify six design tasks of need, and to establish the charts of seven design specification of Remote-controlled-vehicle Control Systems. In the concept design stage, we used the ¡§Function Analysis Method¡¨ to analysis and synthesis the function structure of the Remote-controlled-vehicle Control Systems, and we created two types of function structure, and found many working solutions of our concept by applying Creative Techniques. In the following embodiment design stage, we used ¡§Morphological Chart Method¡¨ to find 90 working solutions for type I, 90 solutions for type II, and finally evaluated and selected better ones by processing of ¡§Evaluation Chart¡¨ thrice. We evaluated the solutions of type I and type II, thus we got 22 solutions for each type, and in following, we evaluated all ones totally, got nine solutions in the second time, and got seven better and potential concepts of design in the third time, and drew the diagrams of real object. The result of this study can benefit the creative design and development of Remote-controlled-vehicle Control Systems.

Before vehicles that go to sale for public it goes through many stages of testing in different fields. All types of pre-production cars are the vehicles that come after prototypes which allow the OEM to find out possible issues by running different categories of tests. One of the most important fields of test is regarding safety. When it comes to autonomous cars, where safety is crucial, the number of tests to carry out, time for handling them and their complexity is increased. To reduce costs, complexity and time some of them might be simulated. After the analysis is done the cars have to be tested in real time to collect more data, not only from car sensors but also through observation from the tests filmed. This thesis contains an overview of whole project leading to develop an autonomous platform, driving after autonomous car and controlled by simulation environment and solving major issues of the project. The filming of autonomous cars remotely had two major issues. One of the issues was to integrate all the different software and platforms. The trajectories of the autonomous cars were controlled in different software and the trajectories of the RC were managed in different software. The solution to integrate all the software and platforms is shown in this thesis. The second issue was to make the RC car to follow the waypoints that are generated by simulation and by communicating with real car using a PID controller. The project is prepared for future improvements, like installing a camera to the RC car which will follow predefined test independently.

I detta projekt byggdes en fjärrstyrd robot som styrs över Wi-Fi, ochstreamar video till användaren av vad den ser. Som komplement körsäven en temperatursensor för att utöka robotens möjlighet att kännaav sin omgivning. Huvudkomponenten är en Raspberry PI 3 modell B, därall kod för styrning och hemsidekontrollerna körs. Resultatet är enrobot som kan styras utanför synhåll och kan sända tillbaka en stabilkameraström så länge den är kopplad till ett stabilt nätverk.Dessvärre sjunker resultatet i takt med nätverkskvalitén. Vid ettsvagare nätverk blir det långa laddningstider för kameraströmmenvilket leder till att roboten blir mindre responsiv. Det tillsammansmed den förlorade kameraströmmen resulterar i att roboten ärobrukbar. Vid tillräckligt svaga nätverk, eller vid nätverksproblemkommer roboten repetera sin sista order tills dess att kontakt äråterupprättad.

Through the electrification of bicycles, the implementation of new active and passive safety systems becomes possible. Examples for such systems are bicycle ABS, TU Delft - Fall Prevention Bicycle, Bosch Help Connect (eCall System for bicycles), airbag helmets and many others. One of the main difficulties in developing and testing such safety systems is, that test riders should not be exposed to high risks when testing early prototypes. Thus, an automated or remote-controlled test platform for the analysis of bicycle dynamics and for testing of newly developed safety systems could boost the development of such systems and make it safer. The main difficulty when developing such a test platform, which has been addressed in this work, is stabilizing it at low speeds (1.5 m/s - 4.5 m/s) and being capable of tracking a desired yaw rate, only using a steer actuator. In the following, the development of such a test platform is described and first experimental results are presented.

The capability of precisely controlling the kinetics of therapeutic delivery at the optimal location and rate for a given patient would have great potential to improve health and well-being in a range of current drug therapies (insulin, chemotherapeutics, vaccines, etc.). Indeed, if successfully developed, locally administered injectable drug delivery vehicles capable of remotely-triggered release would be the gold standard for many treatments. Multiple injectable nanocomposites have been investigated for this purpose that are generally comprised of a thermosensitive polymeric material and superparamagnetic iron oxide nanoparticles (SPIONs). SPIONs generate heat when exposed remote alternating magnetic fields (AMFs), and the transfer of this heat to thermosensitive polymers can be used to control the release of therapeutics. Ideally, these systems would be capable of returning to their original state and basal release rate when the external AMF trigger is removed. Several novel injectable nanocomposite materials that explore interactions between SPIONs and thermosensitive polymers to mediate drug release, from the macroscale to the nanoscale, were developed and demonstrated to be capable of remotely-triggered, AMF-mediated enhanced release. The macroscale magnetic nanocomposites have thermosensitive hydrogel and/or microgel components that regulate release based on the heat produced from SPIONs in response to an external AMF. On the millimeter-scale, a microinjection system capable of producing thermosensitive hydrogel beads that could potentially incorporate SPIONs is described. On the nanoscale, nanoparticles with a glass transition temperature and thermosensitive microgels are combined with SPIONs and investigated for their remote, AMF-mediated release characteristics. The engineered macroscale and nanoscale systems are capable of up to ~4:1 and ~7:1 enhancements in release due to an AMF application, respectively, compared to the basal release rate. Collectively, these nanocomposites represent a promising stride towards improved remote-actuation of drug release and a stepping stone for future attempts at precisely controlling the site and kinetics of drug release. / Thesis / Doctor of Philosophy (PhD) / This thesis focuses on the development of nanocomposite materials that can be injected into a specific location in the body and deliver therapeutic drugs by a remote-controlled process. These nanocomposites are composed of magnetic particles and polymers that respond to changes in temperature. The combination of these materials results in nanocomposites that can change their properties in response to specific magnetic fields to switch from releasing drug slowly (or not at all) to releasing drug quickly on demand. The changes are fully reversible and solely depend on whether the external magnetic field is switched on or off. These novel systems offer an alternative to therapies that require frequent injections, such as insulin for diabetes, or therapies that need the drug to be released in very precise locations, such as cancer treatments, and could improve the safety, reduce the risk of side effects, and lower the cost of many medical treatments.

Hydrogels are popular materials for biological applications since they exhibit properties like that of natural soft tissue and have tunable properties. Biodegradable hydrogels provide an added advantage in that they degrade in an aqueous environment thereby avoiding the need for removal after the useful lifetime. In this work, we investigated poly(β-amino ester) (PBAE) biodegradable hydrogel systems. To begin, the factors affecting the macromer synthesis procedure were studied to optimize the reproducibility of the resulting hydrogels made and create new methods of tuning the properties. Hydrogel behavior was then tuned by altering the hydrophilic/hydrophobic balance of the chemicals used in the synthesis to develop systems with linear and two-phase degradation profiles. The goal of the research was to better understand methods of controlling hydrogel properties to develop systems for several biomedical applications. Several systems with a range of properties were synthesized, and their in vitro behavior was characterized (degradation, mechanical properties, cellular response, etc.). From these studies, materials were chosen to serve as porogen materials and an outer matrix material to create a composite scaffold for tissue engineering. In most cases, a porous three dimensional scaffold is ideal for cellular growth and infiltration. In this work, a composite with a slow degrading outer matrix PBAE with fast degrading PBAE microparticles was created. First, a procedure for developing porogen particles of controlled size from a fast-degrading hydrogel material was developed. Porogen particles were then entrapped in the outer hydrogel matrix during polymerization. The resulting composite systems were degraded and the viability of these systems as tissue engineering scaffolds was studied. In a second area of work, two polymer systems, one PBAE hydrogel and one sol-gel material were altered through the addition of iron oxide nanoparticles to create materials with remote controlled properties. Iron oxide nanoparticles have the ability to heat in an alternating magnetic field due to the relaxation processes. The incorporation of these nanoscale heating sources into thermosensitive polymer systems allowed remote actuation of the physical properties. These materials would be ideal for use in applications where the system can be changed externally such as in remote controlled drug delivery.

<p>I samband med de ökade kraven på ett vädersäkrat nät har funderingar kring att placera ut fler frånskiljare/brytare i luftledningsnätet för att reducera medelavbrottstiden för anslutna kunder (SAIDI) kommit fram. I Finland använder man till stor del fjärrmanövrerade apparater för att reducera SAIDI. Rapportens inledande avsnitt innefattar en förstudie om ursprunget till avbrottstid och SAIDI-statistik i Vattenfall Eldistributions nät. En jämförelse med Eldistributions nät och klimatet i Finland utförs och av detta fås olika förutsättningar för nätet i de olika länderna. Som en generell slutsats av väderjämförelsen mellan Sverige och Finland fastställs att Eldistribution i Sverige har sämre förutsättningar vädermässigt när det gäller luftledningsnät. Resultaten från beräkningarna på sex exempelnät visar att den maximala reduceringen av SAIDI uppgår till 36 % och den minimala med 17 % i exempelnäten. Om alla nät skulle gå att bygga om enligt liknande principer skulle det innebära en reducering av Eldistributions mellanspännings-SAIDI med cirka 12 % ifall de 200 sämsta linjerna ur SAIDI-synpunkt kompletterades med fjärrfrånskiljare i motsvarande grad som exempelnäten. Jämförelser av investeringskostnader mellan fjärrfrånskiljaralternativ och kablifieringsalternativ visar att det är mer kostnadseffektivt att bygga om med fjärrfrånskiljare och därför är detta lämpligt om önskan är att så billigt som möjligt reducera SAIDI. Som en allmän rekommendation bör reservmatningar i nätet vara fjärrmanövrerade och dessutom bör linjer ha minst en fjärrfrånskiljare utlokaliserad. Då delas linjen upp i fler fjärrsektioneringsområden vilket förbättrar kundavbrottstiden för linjen. Ifall en linje inte har reservmatningmöjligheter bör det utredas ifall det är möjligt att med acceptabelt stora resurser bygga ihop nätet med ett annat nät för att möjliggöra en reservmatningsväg. Om det finns fler platser på linjen som är lämpliga för komplettering med fjärrfrånskiljare bör dessa utnyttjas för att så prisvärt som möjligt få ner SAIDI på den aktuella linjen. Ett allmänt råd angående antalet fjärrfrånskiljare per linje är svårt att ge men generellt sett är den första fjärrfrånskiljaren mycket mer kostnadseffektiv än de efterföljande. Stolpbrytare (reclosers) bör placeras ut där goda förutsättningar finns för att det skall bli lönsamt. Exempel på sådana platser kan vara vid övergång från kabel till luftledningsnät och innan en sträcka där fel ofta inträffar.</p> / <p>An alternative approach in Vattenfall Eldistribution’s network has evolved from the increased demands on reducing network downtime. Eldistribution are using remote controlled disconnectors / reclosers in Finland to reduce the system average interruption duration index (SAIDI). The initial section of the report includes a study on the source of downtime and SAIDI-statistics in Eldistribution’s network. A comparison with network and the climate in Finland is carried out which indicate different conditions in the two countries. The weather comparison shows that it’s more difficult to use non-insulated overhead-lines in Sweden because of the climate conditions. The result shows a maximum reduction of SAIDI by 36% and a minimum of 17% based on calculations on six example-lines. If all the lines would be possible to build under similar principles it would result in a reduction of Eldistributions SAIDI by approximately 12 % if the 200 worst lines was supplemented with remote controlled disconnectors with a corresponding amount of reduced SAIDI-minutes. Comparisons with cable alternatives show that it’s more cost-effective to invest in remoted controlled disconnectors if the target is a quick and cheap reduction of SAIDI. As a general recommendation the backup powering of a network should be remote controlled and the lines should have at least one outsourced remote controlled disconnector. This will split the line in multiple remote controlled areas, which will reduce disruption time for customers connected to the line. If a line doesn’t have any backup powering it should be investigated whether it’s possible to connect the line to another line to ensure backup-feeding if this is possible to do at acceptable costs. If there are more locations on the line suitable for supplementation of remote controlled disconnectors, those places should be used to get as much reduced SAIDI as possible at a cost-effective level. It's difficult to give a general advice concerning the number of remote controlled disconnectors but the first disconnector is generally more cost-effective than the subsequent ones. Reclosers should be deployed at appropriate locations to be equally costefficient as remoted controlled disconnectors. Examples of such places can be when switching from cable to non-insulated line and before a section where errors often occur.</p>

I samband med de ökade kraven på ett vädersäkrat nät har funderingar kring att placera ut fler frånskiljare/brytare i luftledningsnätet för att reducera medelavbrottstiden för anslutna kunder (SAIDI) kommit fram. I Finland använder man till stor del fjärrmanövrerade apparater för att reducera SAIDI. Rapportens inledande avsnitt innefattar en förstudie om ursprunget till avbrottstid och SAIDI-statistik i Vattenfall Eldistributions nät. En jämförelse med Eldistributions nät och klimatet i Finland utförs och av detta fås olika förutsättningar för nätet i de olika länderna. Som en generell slutsats av väderjämförelsen mellan Sverige och Finland fastställs att Eldistribution i Sverige har sämre förutsättningar vädermässigt när det gäller luftledningsnät. Resultaten från beräkningarna på sex exempelnät visar att den maximala reduceringen av SAIDI uppgår till 36 % och den minimala med 17 % i exempelnäten. Om alla nät skulle gå att bygga om enligt liknande principer skulle det innebära en reducering av Eldistributions mellanspännings-SAIDI med cirka 12 % ifall de 200 sämsta linjerna ur SAIDI-synpunkt kompletterades med fjärrfrånskiljare i motsvarande grad som exempelnäten. Jämförelser av investeringskostnader mellan fjärrfrånskiljaralternativ och kablifieringsalternativ visar att det är mer kostnadseffektivt att bygga om med fjärrfrånskiljare och därför är detta lämpligt om önskan är att så billigt som möjligt reducera SAIDI. Som en allmän rekommendation bör reservmatningar i nätet vara fjärrmanövrerade och dessutom bör linjer ha minst en fjärrfrånskiljare utlokaliserad. Då delas linjen upp i fler fjärrsektioneringsområden vilket förbättrar kundavbrottstiden för linjen. Ifall en linje inte har reservmatningmöjligheter bör det utredas ifall det är möjligt att med acceptabelt stora resurser bygga ihop nätet med ett annat nät för att möjliggöra en reservmatningsväg. Om det finns fler platser på linjen som är lämpliga för komplettering med fjärrfrånskiljare bör dessa utnyttjas för att så prisvärt som möjligt få ner SAIDI på den aktuella linjen. Ett allmänt råd angående antalet fjärrfrånskiljare per linje är svårt att ge men generellt sett är den första fjärrfrånskiljaren mycket mer kostnadseffektiv än de efterföljande. Stolpbrytare (reclosers) bör placeras ut där goda förutsättningar finns för att det skall bli lönsamt. Exempel på sådana platser kan vara vid övergång från kabel till luftledningsnät och innan en sträcka där fel ofta inträffar. / An alternative approach in Vattenfall Eldistribution’s network has evolved from the increased demands on reducing network downtime. Eldistribution are using remote controlled disconnectors / reclosers in Finland to reduce the system average interruption duration index (SAIDI). The initial section of the report includes a study on the source of downtime and SAIDI-statistics in Eldistribution’s network. A comparison with network and the climate in Finland is carried out which indicate different conditions in the two countries. The weather comparison shows that it’s more difficult to use non-insulated overhead-lines in Sweden because of the climate conditions. The result shows a maximum reduction of SAIDI by 36% and a minimum of 17% based on calculations on six example-lines. If all the lines would be possible to build under similar principles it would result in a reduction of Eldistributions SAIDI by approximately 12 % if the 200 worst lines was supplemented with remote controlled disconnectors with a corresponding amount of reduced SAIDI-minutes. Comparisons with cable alternatives show that it’s more cost-effective to invest in remoted controlled disconnectors if the target is a quick and cheap reduction of SAIDI. As a general recommendation the backup powering of a network should be remote controlled and the lines should have at least one outsourced remote controlled disconnector. This will split the line in multiple remote controlled areas, which will reduce disruption time for customers connected to the line. If a line doesn’t have any backup powering it should be investigated whether it’s possible to connect the line to another line to ensure backup-feeding if this is possible to do at acceptable costs. If there are more locations on the line suitable for supplementation of remote controlled disconnectors, those places should be used to get as much reduced SAIDI as possible at a cost-effective level. It's difficult to give a general advice concerning the number of remote controlled disconnectors but the first disconnector is generally more cost-effective than the subsequent ones. Reclosers should be deployed at appropriate locations to be equally costefficient as remoted controlled disconnectors. Examples of such places can be when switching from cable to non-insulated line and before a section where errors often occur.

En kostnadseffektiv, liten robotbil som är fjärrstyrd via Wi-Fi harutformats och testats för att möjliggöra inspektion och identifiering avpotentiella faror vid olycksplatser. Robotbilenär avsedd att användasför rekognosering och inspektion och kan bidra till att utforma enadekvat insatsplan. Hjulupphängning och hjul konstruerades medhjälp av en 3D-skrivare. Den färdiga robotbilen är utrustad medmikrokontrollern Raspberry Pi som har flera funktioner som gör denanvändbar i olika scenarier. Det finns en kamera som möjliggörfjärrinspektion av bilens omgivning. Utöver kameran finns det tresensorer som är kopplade till Raspberry Pi-enheten, nämligen engassensor för att upptäcka farliga gaser, en ultraljudssensor för attmäta avståndet till närmaste objekt och en temperatursensor för attmäta omgivningstemperaturen. Robotbilen använder enmotorstyrningsmodul för att styra bilens rörelse och två servomotorerför att möjliggöra att rotera kameran i vertikal och horisontell led.Robotbilens strömförsörjning kommer från ett batteri och tvåspänningsomvandlare används för att reglera spänningen tillmotorstyrningsmodulen och Raspberry Pi-enheten. Genom attintegrera dessa komponenter i en enda enhet och programmeraRaspberry Pi-enheten för att styra dem, kan robotbilen effektivt hjälpaatt undersöka och hantera potentiella faror. / A cost-effective small robot car that is remote-controlled via Wi-Fi hasbeen designed and tested for inspecting and identifying potentialhazards at accident sites. The robot car is intended for reconnaissanceand inspection purposes and can contribute to formulating anadequate action plan. Wheel suspension and wheels were constructedusing a 3D printer. The finished robot car is equipped with theRaspberry Pi microcontroller, which has severalfeatures that make ituseful in various scenarios. There is a camera that allows remoteinspection of the car's surroundings. In addition to the camera, thereare three sensors connected to the Raspberry Pi unit: a gas sensor todetect dangerous gases, an ultrasonic sensor to measure the distanceto the nearest object, and a temperature sensor to measure theambient temperature. The robot car uses a motor control module tocontrol its movement and two servo motors to enable the rotation ofthe camera in the vertical and horizontal directions. The robot car ispowered by a battery, and two voltage converters are used to regulatethe voltage to the motor control module and the Raspberry Pi unit. Byintegrating these components into a single unit and programming theRaspberry Pi unit to control them, the robot car can effectively assistin investigating and managing potential hazards.

This bachelor thesis aims to investigate the viability of using two wheeled self-balancing robots for package deliveries. The movement of the two wheeled self-balancing robot resembles the human movement more than a traditional four wheeled vehicle. The goal of the report is to build a selfbalancing robot to investigate how far from the center axis a weight can be added, as well as what the response time of a Wireless Fidelity (WiFi) connection for steering the robot is and how it compares to a Bluetooth connection. Balance of the robot was achieved by using a Proportional-IntegralDerivative (PID) controller with inputs from a gyroscope and accelerometer. Stepper motors were used to maneuver the robot. When the robot was constructed tests were performed to evaluate how far from the center axis a weight could be added. A test was also performed to evaluate the WiFi connection response time with regard to the distance between the operator and the robot, as well as the maximum range and how it compares to Bluetooth. The results showed that a one kilogram weight could be added five centimeters from the center axis, that the response time was around 10-20 milliseconds for a distance up to 35 meters. A WiFi connection has a longer range compared to Bluetooth and also has a lower response time. / Denna rapport strävar efter att undersöka möjligheterna av att använda en själv-balanserande robot för paketleveranser. Rörelsen av en tvåhjulig själv-balanserande robot liknar den mänskliga rörelsen mer än ett traditionellt fyrhjuligt fordon. Målet med rapporten är att bygga en självbalanserande robot för att undersöka hur långt från dess centeraxel en vikt kan placeras, samt undersöka vilken responstid som uppnås med en Wireless Fidelity (WiFi)-länk och hur en WiFi-länk jämför med en Bluetooth-länk. Balans uppnåddes genom att använda en Proportional-IntegralDerivative (PID) regulator med input från ett gyroskop och en accelerometer. Stegmotorer användes för att manövrera roboten. När roboten hade konstruerats utfördes tester för att undersöka hur långt från centrumaxeln en vikt kunde placeras. Ett test utfördes för att undersöka responstiden för en WiFi-länk med avseende på avståndet mellan operatör och robot, samt att undersöka den maximala räckvidden och jämföra den mot Bluetooth. Resultaten visade att en vikt på ett kilogram kunde placeras fem centimeter från centeraxeln, att responstiden var ungefär 10-20 millisekunder för avstånd upp till 35 meter. En WiFi-länk har en längre räckvidd än Bluetooth och kortare responstid.