Föreliggande uppsats ämnar studera hur pedagoger som arbetar inom förskolans resursavdelningar genom sitt tal konstruerar barnen i behov av särskilt stöd samt försöka förstå vilka konsekvenser en särskiljande praktik får för dessa konstruktioner. Studien är genomförd på tre resursavdelningar i en kommun i Sverige. Metoden som används i undersökningen är kvalitativa gruppintervjuer med arbetslag som fokusgrupper. Som underlag vid intervjuerna har frågeområden funnits men samtalen har tagit olika form beroende på vad informanterna har valt att lyfta. Det empiriska materialet har sedan analyserats med hjälp av en verktygslåda hämtad från kritisk diskursanalys. Resultaten tyder på att pedagogerna konstruerar barnen i behov av särskilt stöd utifrån kategorier kopplade till deras särskilda behov som t.ex. diagnoser. Vid talet om barnen i behov av särskilt stöd är det vanligare förekommande med begrepp hemmahörande i en medicinsk diskurs snarare än i en pedagogisk diskurs. Barnhabiliteringen ses som en viktig instans för att förstå vilket slags stöd barnen i behov av särskilt stöd behöver. Diskursen om barnet i behov av särskilt stöd reproduceras genom, för verksamheten, meningsbärande konstruktioner och utmanas då normen för dessa konstruktioner bryts.

No description available.

No description available.