Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare på sameskolorna i Sverige tolkar det samiska perspektivet samt hur de menar att de omsätter direktiven kring samiskt perspektiv i det dagliga arbetet. Samekolorna har, av regeringen, fått i uppdrag att ge samers barn en utbildning med samisk inriktning. Olika förordningar och dokument beskriver dessa direktiv med att sameskolan ska förmedla samernas normer, värdegrund, traditioner och kulturarv, undervisningen ska baseras på samisk grund, skolan ska överföra traditioner samt förmedla den samiska kulturen. Det saknas dock en beskrivning av dessa direktiv och därför ville jag ta reda på hur lärare på sameskolorna tolkar och omsätter direktiven. I studien har jag gjort halvstrukturerade, kvalitativa intervjuer med tre stycken lärare på olika sameskolor i Sverige. Intervjuerna spelades in och transkriberades innan jag gjorde meningsanalys med innehållsanalys där jag sorterade intervjusvaren utifrån informanternas mening. Sedan analyserade och sammanställde jag svaren utifrån mina forskningsfrågor. Studien visar att språket anses vara den starkaste bäraren av samiskt perspektiv. Vidare anser lärarna att samiskt perspektiv handlar om hur man får in den samiska kulturen i undervisningen. En annan del i samiskt perspektiv anser lärarna är att den fysiska miljön är samisk. Studien visar att lärarna anser att tematiskt arbete och ämnesövergripande arbete är att rekommendera vid arbete med samiskt perspektiv. Lärarna uttrycker en osäkerhet kring vilket innehåll undervisningen ska ha samt huruvida deras egen kunskap räcker för undervisningen. Att lärarna måste omtolka läroplanen till samiskt perspektiv anser lärarna bidrar till osäkerhet och stress.

I och med att Sverige röstade för Urfolksdeklarationen år 2007 erkände den svenska staten samiskt självbestämmande i bland annat utbildningsfrågor. Aktörer inom såväl staten som Sametinget har under det senaste decenniet föreslagit att Sametinget skall överta ansvaret för sameskolan från den statliga myndigheten Sameskolstyrelsen, men detta har inte skett. Denna uppsats analyserar policyprocessen kring att förändra sameskolans styrning mellan åren 2004-2017, och varför den har stagnerat i ett ickebeslut. Detta studeras i relation till Sametingets möjligheter att driva samisk utbildningspolitik; en form av samiskt självbestämmande. Genom att göra en fallstudie inspirerad John W. Kingdons dagordningsmodell visar denna studie på svårigheterna för Sametinget att driva utbildningspolitiska frågor. Sametinget gör upprepade försök att få upp frågan kring sameskolan styrning på den statliga dagordningen, men både den politiska kontexten och problemförståelsen skiljer sig på den statliga nivån. På den statliga nivån har frågan kopplats till ineffektiv myndighetsutövning emedan frågan inom Sametinget har politiserats utifrån bristen på självbestämmande. Därtill har intresset för frågan varierat inom Sametinget under perioden. Sametingets partier tycks fästa olika stor vikt vid frågan och den politiska majoriteten har skiftat under den undersökta perioden. Resultaten pekar på att den form av icke-beslut som Sametinget utsätts för under policyprocessen är en form av statligt maktutövande, avsiktlig eller inte, mot Sametinget och en begränsning av självbestämmandet. Även om Sametinget vid flera tillfällen driver frågan och staten inte motsätter sig förslagen tas ändå inget verkställande beslut. Sametingets nuvarande institutionella arrangemang tycks utifrån denna studies resultat inte ge möjligheter att förverkliga samiskt självbestämmande inom utbildningspolitiska frågor.