Det senaste decenniet har fokus riktats mot hur vi med gemensamma åtaganden kan bidra till ett mer hållbart samhälle. En del i utvecklingen handlar om att främja mer hållbara konsumtionsmönster, där det nationella programmet Sharing Cities Sweden finansierar olika delningsprojekt som ska hjälpa invånarna dela mer och konsumera mindre. Inom Sharing Cities Sweden har konceptet Smarta Kartan utvecklats genom ett idéburet offentligt partnerskap mellan den ideella föreningen Kollaborativ Ekonomi Göteborg och Göteborgs stad. Smarta Kartan är en digital tjänst som visualiserar delningsinitiativ i en stad, där målet är att öka deltagandet i delningsekonomin och främja en växande delningskultur. Umeå är en av testbäddarna inom Sharing Cities Sweden som under 2020 planerar att lansera sin egen version av kartan. Med Coompanion Nord som huvudansvarig vill Umeå identifiera hur olika aktörer kan organiseras och samverka för kartan. Denna uppsats skrivs därför på uppdrag av Coompanion Nord. Studiens huvudsakliga syfte är att ge förslag på hur den digitala delningstjänsten Smarta Kartan bör organiseras i Umeå genom samverkan mellan olika aktörer. Genom att kartlägga olika aktörers förväntningar, attityder samt behov ska studien presentera konkreta förslag på hur delningstjänsten kan drivas. Studien ska även bidra till ökade insikter för hur Umeå Kommun kan främja arbetet med delningsekonomi baserat på olika aktörers involvering och roller. Vidare är syftet att skapa en förståelse över hur andra städer arbetat med Smarta Kartan och ge vägledning inför framtiden. Med detta som utgångspunkt har studien utgått från följande centrala frågeställning: Hur kan Smarta Kartan organiseras för att bli framgångsrik? Den teoretiska referensramen inkluderar studier på partnerskap, motivation, plattformar, nätverk, ekosystem och roller. Baserat på tidigare forskning skapades tre teman som har varit vägledande för vår studie: (1) Partnerskap & samverkan, (2) Rollfördelning & ansvar samt (3) Potential till att stimulera delning i en stad. Vi har utgått från en kvalitativ ansats där åtta semistrukturerade intervjuer genomförts med representanter från Umeå, Göteborg, Malmö, Karlstad och Sjuhärad, som alla är i olika faser i arbetet med kartan. Det empiriska materialet bidrar med förväntningar, lärdomar och erfarenheter och beskriver hur städerna arbetat med kartan på olika sätt. Därtill identifieras gemensamma möjligheter och utmaningar som berör tid, finansiering, motivation och engagemang. Våra slutsatser visar att organiseringen av arbetet med kartan måste baseras på en stads lokala förutsättningar. Därtill behöver kunskap och kännedom om delningsekonomi och Smarta Kartan öka i samhället. För Umeå innebär detta att kommunen bör ta en aktiv roll för att engagera ideella krafter och identifiera potentiella individer eller organisationer som vill överta en del av arbetet med kartan. Med våra rekommendationer som vägledning finns utsikter för att kartan blir framgångsrik, vilket leder till att kommunen i ett senare skede kan anamma en mer stöttande roll.

The prevailing capitalist and growth-driven economic system has led to an increase in inequality, resource consumption, and environmental pressure on the earth’s vital support systems. Cities face a number of sustainability challenges, and in view of overconsumption in affluent societies, particularly in the Global North, the question arises how alternative approaches can be implemented at the local level. The “sharing economy” is considered as having the potential to open a “new pathway to sustainability”. To unfold the alleged sustainability potential of the sharing economy, the focus should be on non-profit sharing initiatives rather than for-profit sharing companies. This study analyses different modes of governance applied by local authorities in steering non-profit sharing initiatives, highlights the challenges local authorities face, and draws attention to more general conflicts of interest in developing the non-profit sharing economy. A comparative case study of Gothenburg and Umeå, Sweden, is conducted using qualitative research methods. The results show that some modes of governance applied by local authorities in steering non-profit sharing initiatives are more prominent than others. It becomes clear that the municipal involvement in the non-profit sharing economy as investor and host depends largely on the political will. The challenges for local authorities in developing the non-profit sharing economy are quite diverse, ranging from lack of political support to legal aspects, organisation of administration, local conditions, and structural problems. A conflict of interest between a for-profit and non-profit orientation in the sharing economy becomes evident.

Diese Doktorarbeit untersucht die Rolle die Bürgerinitiativen an der Schnittstelle zwischen städtischen und digitalen Räumen spielen können. Sie folgt drei Untersuchungslinien. Zunächst wird untersucht, wie die Forschung zu aus Graswurzelbewegungen entstandenen Alternativen für nachhaltige und gerechte Städte von einer besonderen Art des digitalen Gemeinguts profitieren kann: des kollaborativen kartografischen Mappings. Zweitens wird die Verflechtung von digitalen Gemeingütern mit physischen städtischen Gemeingütern untersucht, um zu verstehen, wie die gemeinsame Nutzung zu transformativen Effekten in der Stadt führen kann. Drittens wird versucht, das transformative Potenzial der Gemeingüter als ein Narrativ des Wandels für nachhaltige und gerechte Städte im digitalen Zeitalter zu bewerten. Methodisch stützt die Arbeit sich auf Aktionsforschung, primäre Einzelfallstudien sowie eine vergleichende Fallstudienanalyse. Ein vorläufiges Ergebnis ist die Identifizierung von basisgeleiteten kollaborativen Mappings – hier betrachtet als Initiativen des gemeinsamen Wirkens (Commoning) – als wertvolle Wissensquellen zu alternativer Stadtökonomik. Die Hauptergebnisse zwingen uns dazu, das klassisch-naturalistische Verständnis des Gemeinguts in Frage zu stellen, welches dazu neigt, ein Gemeingut als gegeben zu betrachten. Stattdessen wäre es für die Forschung von Vorteil, einen gemeinsamen Prozess zu untersuchen: die Rückgewinnung, Schaffung und Nutzung gemeinsamer städtischer Ressourcen. Über die künstliche Trennung zwischen materiellen und immateriellen Facetten des Gemeingutes hinaus lässt sich (urbanes) Commoning am besten als eine relationale Praxis in Pflege und Aufbau von Partnerschaften für die Reproduktion von Leben in der Stadt definieren. Dies ist umso wichtiger, dass digitale Werkzeuge zwar neue Potenziale eröffnen können, aber im Gegensatz zu anderen Diskursen (Sharing Economy, Smart Cities) für das Commoning der Stadt nicht von zentraler Bedeutung sind. / This doctoral research investigates the role that citizen-driven initiatives can play at the intersection of the urban and digital spaces. It follows three lines of investigation. First, it explores how research about grassroots alternatives for sustainable and just cities may benefit from a particular type of digital commons: collaborative cartographic mappings. Second, it investigates the intertwin of digital commons with physical urban commons to understand how commoning may lead to transformative impacts in the city. Third, it seeks to evaluate the transformative potential of the commons as a narrative of change for sustainable and just cities in the digital age. Methodologically, it relies on action research, primary individual case-studies as well as a comparative case-study analysis. A preliminary result is the identification of grassroots-led collaborative mappings – seen as commoning initiatives – as valuable sources of knowledge about alternative urban economies. Main results compel us to question the classical/naturalist understanding of the commons that tends to consider it as a given. Instead, research would benefit to investigate a commoning process: the reclaiming creation, and use of shared urban resources. And, further, transcending artificial divides between the tangible and intangible facets of the commons, (urban) commoning is best defined as a relational practice of caring for and building partnerships for the reproduction of life in the city. This is all the more important that another significant result of the present work is that, while they may open new potential, digital tools are not central to commoning the city, in contrast other discourses (Sharing Economy, Smart Cities). Epistemologically, the author recommends aligning the effort of researching urban commoning to the Diverse/Community Economies research agenda which calls for performative studies of more-than-human urban commoning-communities.