Introduktion/bakgrund: ​Hållning som en faktor för muskuloskeletala besvär hos musiker är ett ämne för vilket intresset har vuxit i fysioterapeutisk forskning de senaste 20 åren, men empirisk kunskap saknas. Syfte: ​Syftet med studien var att undersöka och uppskatta belastningen i hållningsmuskulaturen hos en pianist medan han spelade piano i olika hållningar; självvald, korrigerad och ihopsjunken. Metod: ​En frivillig pianist, studerande vid Musikhögskolan i Piteå besvarade en enkät om sina övningsvanor och spelade Für Elise medan mätningar med elektromyografi (sEMG) genomfördes. Resultat: ​Pianisten har inte upplevt att hans hållning påverkat honom negativ under pianospel. Muskelaktiviteten i den mätta muskulaturen var i genomsnitt högre i höger sidas nedre trapezius och vänster sidas övre trapezius under den korrigerade hållningen än den egenvalda. Konklusion:​ En omedelbar skillnad i muskelaktivitet kan märkas mellan olika hållningar Nyckelord:​ Hållning, musiker, pianist, postural muskulatur, sEMG

Bakgrund: Strokedrabbade personer tillhör en patientgrupp som ofta lever med livslånga funktionsnedsättningar. En vanlig funktionsnedsättning är nedsatt balans som leder till ökad risk för att falla. Patientgruppens rehabilitering är mångfacetterad där fysioterapi är en del där interventioner som bygger på beteendemedicin b.la self-efficacy visats ha positiva effekter.  Syfte: Att undersöka den interna konsistensen för den svenskaöversatta FES-I samt associationen mellan rädsla för fall (enligt FES-I) och hälsorelaterad livskvalitet (enligt RAND-36) för personer som drabbats av stroke i Sverige.  Metod: En icke-experimentell tvärsnittsdesign användes där 40 strokedrabbade personer (medelålder 56 år, SD 11) rekryterades med ett bekvämlighetsurval via två Facebookgrupper. Informanterna fick besvara formulären FES-I och RAND-36, där deskriptiv statistik samt korrelationsanalyser genomfördes.  Resultat: FES-I visade ett Cronbachs alfa-värde på 0,95. Måttlig eller hög fallrädsla förelåg hos 80 % av deltagarna. Angående hälsorelaterad livskvalitet hade fysisk funktion och vitalitet lägst värden. Negativa signifikanta korrelationer påvisades för FES-I och fysisk funktion, smärta, allmän hälsa, social funktion och emotionell rollfunktion. Ingen signifikant skillnad förelåg mellan könen avseende fallrädsla eller hälsorelaterad livskvalitet. Personer med gånghjälpmedel hade en signifikant högre fallrädsla samt lägre hälsorelaterad livskvalitet avseende fyra dimensioner.  Slutsatser: Svenska FES-I verkar vara lämpligt instrument för att mäta rädsla för att falla hos svenska strokedrabbade personer.

Bakgrund och syfte: Intensivvård (IVA-vård) kan vid svår sjukdom eller skada vara livsavgörande men vården riskerar att skapa långvariga resttillstånd. Att identifiera patienter med låg funktionsförmåga och risk för långvarig sjukhusvård kan vara betydelsefullt för att optimera åtgärder och resurser i den fortsatta vården av IVA-patienter. Syftet med studien var att studera i vilken utsträckning funktionsnivån vid utskrivning från IVA kan predicera behovet av fortsatt akutsjukvård gällande antalet vårddagar (LOS* akutsjukvård). Metod: En prospektiv kohortstudie där funktionsförmågan vid utskrivning från intensivvården bedömdes med CPAx (The Chelsea Critical Care Physical Assessment tool). CPAx-bedömning utfördes vid tre tillfällen/vecka under intensivvårdstiden. CPAx-poäng vid utskrivning från IVA noterades. Vårddagar inom akutsjukvård samt bakgrundsvariabler inhämtades via patientjournalen. Övriga prediktorer för LOS akutsjukvård som undersöktes var ålder, BMI och SAPS3 (Simplified Acute Physiologic Score 3). Funktionsförmågans korrelation och prediktion för LOS akutsjukvård analyserades genom korrelations- och regressionsanalys. Resultatsammanfattning: Totalt inkluderades 52 patienter. En låg till måttlig korrelation förelåg mellan CPAx-poäng och LOS akutsjukvård (rs=-0,465, p=0,001). CPAx:s predicerande förmåga för LOS akutsjukvård var 14 procent (p=0,006). IVA-dagar (rs=-0,422, p=0,002) och SAPS3 (rs=0,279, p=0,05) korrelerade signifikant med LOS akutsjukvård, men kunde ej predicera LOS akutsjukvård. Vid multipel regressionsanalys var förklaringsgraden 13,2 procent, endast CPAx kunde signifikant förklara förändringen i LOS akutsjukvård i relation till IVA-dagar och SAPS3. En enhetsökning i CPAx-poäng förklarade en minskad vårdtid på 0,29 dagar (β=-0,290). Slutsats: Även om funktionsförmåga mätt med CPAx inte kan förklara helheten av LOS akutsjukvårdkan det vara en viktig faktor för bedömningen av fortsatt vårdbehov efter utskrivning från IVA. *LOS=length of stay

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Background: The anterior cruciate ligament (ACL) is the most commonly injured ligament in the human body. The injury often occurs in pivoting sports. A common consequence after ACL injury is kinesiophobia, which can contribute to prolonged rehabilitation and delayed return to sport. Increased understanding of psychological factors such as kinesiophobia could facilitate the rehabilitation process for ACL-patients. Objectives: To explore in which situations and movements ACL-injured individuals experience kinesiophobia, and which are most common. The associations between the number of fearful situations described and the scores in questionnaires regarding kinesiophobia were also evaluated.  Methods: Tampa Scale of Kinesiophobia (TSK), Anterior Cruciate Ligament - Return to Sports after Injury (ACL-RSI) and a custom made Kinesiophobia after ACL injury (KAAI) questionnaire were used. Data were analysed using Spearman’s Rho test. Answers to open-ended questions were categorized and provided qualitative input. Results: Common situations and movements considered fearful by ACL-injured persons were pivoting movements, situations with increased load on the injured knee, and walking on slippery/uneven ground. Significant correlations were seen between TSK and KAAI_TOTAL scores (rho = 0.728; p = 0.007), ACL-RSI and KAAI_TOTAL scores (rho = -0.755; p = 0.003), and ACL-RSI and TSK scores (rho= -0.828; p< 0.001).  Conclusion: This study shows that a higher number of situations and movements considered fearful might associate with higher levels of kinesiophobia in ACL-injured persons. Higher self-efficacy and readiness to return to sport might associate with fewer situations and movements considered fearful, e.g. pivoting movements and walking on slippery ground. Knowledge of this may improve rehabilitation in this field. / Bakgrund: Främre korsbandet är det mest frekvent skadade ligamentet i människokroppen. Skadan sker ofta i sporter med pivoterande rörelser. En vanlig psykologisk konsekvens efter främre korsbandsskada är rörelserädsla, vilket kan orsaka förlängd rehabilitering och försenad återgång till idrott. Ökad kunskap om faktorer som rörelserädsla kan underlätta rehabiliteringsprocessen för personer med främre korsbandsskada. Syfte: Att undersöka i vilka situationer och rörelser som personer med främre korsbandsskada upplever rörelserädsla, samt vilka som är vanligast förekommande. Dessutom, att beräkna sambandet mellan poängen från enkäter angående rörelserädsla. Metod: Tampa Scale of Kinesiophobia (TSK), Anterior Cruciate Ligament - Return to Sports after Injury (ACL-RSI), och en specialutformad enkät (KAAI) skickades till deltagarna. Insamlad data analyserades med hjälp av korrelationstestet Spearman’s rho. Svar på öppna frågor kategoriserades och bidrog med ett kvalitativt perspektiv. Resultat: Pivoterande rörelser, situationer med ökad belastning på det skadade knäet och gång på halt/ojämnt underlag var de vanligast förekommande befarade situationer och rörelser hos deltagarna. Signifikanta korrelationer påvisades mellan TSK och KAAI_TOTAL poäng (rho = 0.728; p = 0.007), ACL-RSI och KAAI_TOTAL poäng(rho = -0.755; p = 0.003) samt ACL-RSI och TSK poäng (rho= -0.828; p< 0.001). Slutsats: Denna studie visar att ett större antal befarade situationer och rörelser kan associeras till högre nivåer av rörelserädsla hos personer med främre korsbandsskada. Högre tilltro till sin egen förmåga och större beredskap att återgå till idrott kan associeras med färre befarade situationer och rörelser. Exempel på dessa är pivoterande rörelser och gång på halt underlag. Kunskap om detta kan underlätta rehabilitering inom detta område.

Bakgrund: Muskuloskeletala besvär är vanligt men det kan ibland vara svårt att identifiera orsaken till smärtan och därmed bestämma adekvat behandling. Mekanisk Diagnostik och Terapi (MDT) är en metod för att klassificera och behandla dessa typer av besvär och mycket forskning finns kring dess effektivitet, men få studier belyser fysioterapeuters egna uppfattningar om metoden.  Syfte: Syftet med denna studie vara att undersöka hur fysioterapeuter utbildade inom MDT använder sig av metoden och hur effektiv de uppfattar att den är vid undersökning och behandling av muskuloskeletala besvär.  Metod: Studien var av kvalitativ design, där fem semistrukturerade intervjuer med fysioterapeuter utbildade inom MDT genomfördes.  Resultat: Innehållsanalysen resulterade i två domäner med fem respektive fyra huvudkategorier. Terapeuterna baserade undersökningen och behandlingen på patientens riktningspreferens och upprepade rörelser var en stor del i undersökningen och behandlingen. Fysioterapeuterna upplevde metoden som effektiv för att diagnostisera och behandla muskuloskeletala besvär. Utmaningar med metoden var tidsåtgång, kommunikation och patientens följsamhet. Metodens styrkor var att patienten får verktyg för egenvård och minskade vårdkostnader.  Konklusion: Flera informanter uppfattade MDT som effektivt både för att diagnostisera patientens besvär och för att kortvarigt behandla smärta och undvika onödiga operationer. Det framkom dock också att det finns en del utmaningar såsom tidsåtgång och metodens effekt över tid. Resultatet kan ge kliniker en grund för reflektion kring om de själva anser sig kunna dra nytta av att tillämpa detta koncept i sitt kliniska arbete. / Background: Musculoskeletal disorders are common, but it can sometimes be challenging to identify the cause of pain and to choose adequate treatment. Mechanical Diagnosis and Therapy (MDT is a method used for classification and treatment of these kinds of disorders. There is a great deal of research on MDT’s efficiency, but few studies examine physiotherapists' own perceptions about the method. Objectives: The objective of this study was to examine how physiotherapists that are educated in MDT use the method and its perceived efficiency in examination and treatment of musculoskeletal disorders. Method: The study was of a qualitative design, where five semi structured interviews with physiotherapists educated in MDT was conducted. Result: The content analysis resulted in two domains with five and four main categories respectively. The therapists based their examination and treatment on the patients directional preference, and repeated movements was a main feature of the examination and treatment. The therapists experienced the method as effective for diagnosis and treatment of musculoskeletal disorders. Challenging aspects of the method were time requirements, communication, and  patient compliance. The methods' strong suits were that it gives the patient tools for self treatment and that it could reduce healthcare costs. Conclusion: The informants agreed that MDT was perceived as effective for both diagnosis and temporary treatment of the patients’ issues, and for avoiding unnecessary surgeries. It emerged, however, that there are challenges such as time requirements and the methods' lack of long-term effects. The result can provide clinicians with a basis for reflection on whether they consider themselves to be able to benefit from applying this concept in their clinical practice.

Introduktion: Flerfunktionsnedsättning innefattar intellektuella och motoriska funktionsnedsättningar samt nedsatt kommunikationsförmåga. Nedsatt livskvalitet pga smärta är vanligt. Fysioterapeuter i habilitering förbättrar motorisk funktion och förebygger smärta. Individuella förmågor och förhållningssätt hos fysioterapeuterna  har visats ha stor inverkan på det kliniska resonerandet.                                                   Syfte: Att utforska fysioterapeuters erfarenheter av kliniskt arbete med vuxna personer med flerfunktionsnedsättning som har smärta.                                  Metod:  Kvalitativ design med narrativ metod. Studien avsåg skapa ny kunskap ur berättelser från fysioterapeuters yrkesvardag. Fem fysioterapeuter med erfarenhet från habilitering intervjuades. Verbatim transkribering efter upprepad genomlyssning samt genomläsning utfördes.  Narrativ analys tillämpades. Möjliga tolkningar av data prövades i dialog mellan studieledare och handledare (sj), bärande meningsenheter växte fram.  Resultat: Analysen identifierade betydelser ur beskrivningar av en vardag där det unika och avvikande var det normala; ”Att väva komplexa relationer – en förutsättning för att kunna göra skillnad”, samt ”Att agera eller sitta lugnt i båten; vävandet som en ständig förhandling och kalibrering om vad som är det rätta att göra”. En utvidgad förståelse för begreppen ”fysioterapi” samt ”personcentrerad vård” framträdde i skildringar av icke linjära tidsprocesser och arbete inom komplexa nätverk. Smärta i sig var inte centralt. Slutsats: Fysioterapeuters erfarenheter synliggjorde en komplex mångbottnad vardag där vävandet av komplexa relationer var en förutsättning för att kunna göra skillnad för patienten. En ständig förhandling och kalibrering pågick för att veta vad som var det rätta att göra där förmågan att kommunicera outsagd kunskap var betydelsefull.