Introduktion / bakgrund Högintensiva intervaller är en tidseffektiv träningsform, som har potential att ge flera positiva hälsoeffekter. Det finns dock en del svårigheter vid genomförandet av högintensiva intervaller avseende hur intensitetsnivån regleras. Dessutom genomförs dessa intervaller oftast på träningscyklar, och det finns därför kunskapsluckor vad gäller genomförandet i form av andra träningsmodaliteter, som bland annat uppresningar från stol. Syftet med den här studien var att undersöka skillnader i akuta fysiologiska responser vid stegrade arbetsprov av de två olika träningsmodaliteterna cykel respektive uppresningar från stol.  Metod  I studien deltog 10 träningsvana individer i åldersintervallet 20-30 år. Fem kvinnor och fem män. Vardera deltagare genomförde två olika stegrande arbetsprov i form av uppresningar från stol respektive cykel. Vid genomförandet fick deltagarna skatta sin upplevda ansträngning respektive bentrötthet. Även hjärtfrekvens registrerades. Effektutvecklingen för respektive arbetsprov uppmättes. Deltagarna fick dessutom genomföra test av isometrisk benstyrka både före och efter respektive arbetsprov. Skillnader mellan dessa modaliteter avseende dessa akuta responser analyserades sedan med hjälp av Wilcoxon signed-rank test.  Resultat  Resultatet påvisade signifikanta skillnader mellan modaliteterna avseende hjärtfrekvens, skattad ansträngning samt skattad bentrötthet vid effektutveckling = 300 watt, där högre värden uppnåddes vid cykel. Vid brytpunkten för arbetsproverna, d.v.s. där deltagarna skattade Borg RPE 17, uppmättes signifikanta skillnader i uppnådd hjärtfrekvens samt uppnådd effektutveckling, med en högre hjärtfrekvens vid cykel och en högre effektutveckling vid uppresningar från stol.  Slutsats / konklusion  Resultatet indikerade att uppresningar från stol var mindre ansträngande att genomföra i jämförelse med cykel. De mätvärden som registrerades i samband med intervallerna, utvecklades dock i liknande takt under de stegrade arbetsproverna, vilket antyder att modaliteterna har potential att styras.

No description available.

No description available.

Bakgrund: Vanligt förekommande diagnoser inom primärvården är subacromialt impingement syndrom eller rotatorcufftendinopatier. Medicinsk laser har ansetts som en möjlig behandlingsmetod för att främja rehabiliteringsprocessen.  Syfte: Syftet med studien var att undersöka och sammanställa det vetenskapliga kunskapsläget inom medicinsk laser, både hög- och lågeffektlaser, avseende effekten på smärta och funktion hos personer med subacromialt impingement syndrom och rotatorcufftendinopatier.  Metod: Denna systematiska litteraturstudie har genomförts i enlighet med Statens beredning för medicinsk och social utvärderings (SBU) metodbok. Den systematiska sökningen utfördes i databaserna PubMed och Cinahl 10 februari 2023. Studien inkluderade randomiserade- och icke-randomiserade kontrollerade studier som publicerats mellan 2015-2023. Risk för bias bedömdes med SBU:s bedömningsmallar.  Resultat: Totalt inkluderades sju studier, fem randomiserade kontrollerade studier och två icke-randomiserade kontrollerade studier med kontrollgrupper. Totalt innehöll studierna 462 deltagare. Tre studier visade att medicinsk laser gav signifikant större effekt på smärta och funktion samt en på enbart smärta. Tre studier kunde inte påvisa någon fördel med medicinsk laser. Samtliga studier bedöms ha måttlig risk för bias. Slutsats: Resultatet i denna litteraturstudie indikerar att hög- och lågeffektlaser kan ha en positiv påverkan på smärta och funktion. Litteratursökningen genererade dock inga övervägande bevis avseende effekten från medicinsk laser jämfört med annan fysioterapeutisk behandling. Dels på grund av få antal studier som påvisat en fördelaktig effekt samt att det föreligger bristande kvalitet i ett flertal av studierna. Det krävs mer forskning för att kunna uttala sig om evidensgraden angående effekten av framförallt högeffektlaser.

No description available.

No description available.

Bakgrund: Patienter med postcovid är en ny population som fysioterapeuter behandlar. Symtomen postcovid medför påverkar utförandet av ADL. Förmågan att utföra ADL är väsentligt för välmåendet och bidrar till ökad livskvalitet. Arbeta ur ett biopsykosocialt perspektiv som fysioterapeut är viktigt vid bemötande av patienter med postcovid på grund av varierade symtom och vad det medför för svårigheter med att utföra ADL. Att ha en fungerande vardag och god hälsa är av betydelse. Att stötta detta ligger till grund för fysioterapi. Syfte: Undersöka upplevelser av att klara aktiviteter i det dagliga livet och fysioterapins betydelse hos patienter med postcovid symtom. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats och semistrukturerade intervjuer medpatienter som har postcovid symtom. Kvalitativ manifest innehållsanalys användes för att genomföra dataanalysen. Resultat: Fyra kategorier identifierades: Ej arbetsför på grund av postcovid, Rädsla för ansträning utgör hinder för daglig aktivitet, Svårigheter att utföra ADL på grund av trötthetoch orkeslöshet av postcovid symtom och I behov av stöd för att orka med ADL, till följd av postcovid. Slutsats: Deltagarna upplever psykiska och fysiska svårigheter som påverkar utförandet av ADL. Fysioterapin har spelat stor roll i rehabiliteringen för återgång till att klara ADL efterbesvär med postcovid symtom. Nyckelord: ADL, fysioterapi, postcovid, respondent inlärningsteori, socialkognitiv teori,undvikandebeteende

No description available.

No description available.

Patient participation is a concept used to describe the patients’ involvement in their healthcare. The aim of this licentiate thesis was to explore primary healthcare patients’ experiences of patient participation prior to and within multimodal pain rehabilitation. Qualitative interviews were conducted with seventeen patients, 14 women and 3 men, who had completed multimodal pain rehabilitation for persistent pain. Data was analyzed using qualitative content analysis.The findings show that patient participation can be understood as a complex and individualized interaction between the patient and the healthcare professionals. There were both positive and negative experiences of patient participation prior to, as well as within the multimodal rehabilitation. Experiences prior to the multimodal pain rehabilitation indicated a lack of patient participation including a search of recognition and an alienation from the healthcare system. Patients experienced satisfying patient participation within the multimodal rehabilitation, which was described as a continuous exchange of emotions and cognitions between the patients and the healthcare professionals. Patients’ emotions and cognitions were important in the patient – healthcare interaction and for patient participation. A confidence-inspiring alliance with the healthcare professionals, built on mutual trust and respect, was experienced as a basis for patient participation. The patients experienced unfulfilled medical needs, being unconfirmed, and having their point of view disregarded by healthcare professionals, to limit patient participation. Insufficient communication with the healthcare professionals was also perceived restricting patient participation. The patients emphasized that healthcare professionals needed to play an active role to include the patients in dialogue and to build common ground in the interaction. The healthcare professionals’ expertise, empathy and personal qualities were important for patient participation.In conclusion, patients with persistent pain had experiences of poor patient participation from encounters with healthcare professionals prior to multimodal pain rehabilitation. In contrast, these patients then experienced satisfying patient participation within the multimodal pain rehabilitation. Healthcare professionals need to play an active role in developing a relationship and finding common ground, through confirmation and dialogue, to increase patient participation in rehabilitation planning and decision-making.