Reliability is the probability that a system doesn’t fail in a time interval. A weighted-k-out-of-n system is a system of nodes with weights, where the total weight of all operational nodes must be at least equal to the value k for the system to be operational. Although previous studies have brought forward some quantification models for reliability in such systems, there is a lack of research in the comparison of these methods. There is also a lack of research in how to best scale these types of systems. This thesis thus investigates optimal methods of quantifying the reliability of weighted-k-out-of-n systems, and latterly discusses optimal methods of scaling them. Some methods of quantifying reliability of such systems are designed and/or implemented from prior theory, and compared in terms of time complexity and accuracy. Of these models the Higashiyama algorithm, a Monte Carlo simulation and a brute force enumeration method proves to be successful. Experiments are conducted in which the scaling factors of adding nodes, adding weights, decreasing k and increasing individual node reliability are tested. Results show that adding nodes generally has the best impact on reliability, but that it also varies on the real-life implementation of the system. Some correlations between minimal paths and reliability are also studied, and a pattern was seen of how optimal minimal paths led to optimal reliability. / Robusthet är sannolikheten att ett system inte slutar fungera i ett tidsintervall. Ett viktat-k-av-n-system är ett system av noder med vikter, där den totala vikten av alla fungerande noder måste vara minst lika med värdet k för att systemet ska fungera. Trots att tidigare studier har lyft fram några modeller för beräkning av robusthet i sådana system, finns det en brist på forskning i jämförelse av dessa metoder. Det finns även en brist på forskning i hur sådana system skalas på bästa sätt. Därför undersöker detta projekt optimala metoder för att mäta robustheten i viktade-k-av-n-system, och diskuterar sedan optimala metoder för att skala dessa. Detta projekt undersöker robusthet i viktade-k-av-n-system, specifikt i termer av kvantifiering och skalning. Några metoder för att kvantifiera robusthet i sådana system designas och/eller implementeras från tidigare teori, av vilka Higashiyama algoritmen, en Monte Carlo simulering och en “brute force" metod är användbara. Experiment utförs där faktorer för skalning, det vill säga att lägga till noder, lägga till vikter, sänka k, och öka robustheten hos individuella noder testas. Resultat visar att tilläggning av noder har generellt bäst påverkan på robusthet, men att det beror på hur den verkliga implementationen av systemet ser ut. Några korrelationer mellan minimala vägar och robusthet studeras också, och ett mönster syns där optimala minimala vägar leder till optimal robusthet.

Loads determination for external stores on fighter aircraft is an important task for manufacturers in ensuring the safe operation of their aircraft. Due to the large number of possible store combinations, wind tunnel tests – the primary approach to obtaining loads data – cannot be performed for all configurations. Instead, supplementary techniques to estimating loads are necessary. One approach is to use information from another store and adapt it, using so-called scaling methods, to the non-tested store. In this thesis, a scaling method combining the results of computational fluid dynamics (CFD) simulations, for both a non-tested and a reference store, with existing wind tunnel data for the reference store, is thoroughly examined for a number of different stores, angles of attack, sideslip angles and Mach numbers. The performance of the proposed scaling method is assessed in relation to currently used scaling methods, using non-parametric and multivariate statistics. The results show no definitive improvement in performance for the proposed scaling method over the current methods. Although the proposed method is slightly more conservative, considerable variability in the estimates and an increased time consumption for scaling leads the author to advise against using the proposed method for scaling aerodynamic loads on external stores. / Lastbestämning för yttre utrustning på stridsflygplan är en viktig uppgift för att tillverkarna ska kunna garantera säkerheten för sina flygplan. Då antalet möjliga utrustningskombinationer är mycket stort, kan inte vindtunneltester – normalt den främsta metoden för att erhålla lastdata – utföras för alla konfigurationer. Således behövs kompletterande metoder för att skatta laster. Ett alternativ är att använda data från en annan utrustning och anpassa den, med hjälp av så kallade skalningsmetoder, till den icke-testade utrustningen. I detta examensarbete behandlas en skalningsmetod som kombinerar resultaten från numeriska strömningsberäkningar – så kallade CFD-simuleringar – för både en testad och en icke-testad utrustning med befintliga vindtunneldata för den testade utrustningen. Metoden undersöks grundligt för ett antal olika utrustningar, anfallsvinklar, sidanblåsningsvinklar och Machtal. Prestandan hos den föreslagna skalningsmetoden utvärderas i relation till nu använda skalningsmetoder, baserat på icke-parametrisk och multivariat statistik. Resultaten visar inga definitiva förbättringar av prestanda för den föreslagna skalningsmetoden jämfört med de nuvarande metoderna. Även om den föreslagna metoden är något mer konservativ, så föranleder betydande variationer i skattningar och en ökad tidsåtgång för skalning författaren att avråda från att använda den föreslagna metoden för skalning av luftlaster på yttre utrustning.

Private and public clouds require users to specify requests for resources such as CPU and memory (RAM) to be provisioned for their applications. The values of these requests do not necessarily relate to the application’s run-time requirements, but only help the cloud infrastructure resource manager to map requested virtual resources to physical resources. If an application exceeds these values, it might be throttled or even terminated. Consequently, requested values are often overestimated, resulting in poor resource utilization in the cloud infrastructure. Autoscaling is a technique used to overcome these problems. In this research, we formulated two new predictive CPU autoscaling strategies forKubernetes containerized applications, using time-series analysis, based on Holt-Winters exponential smoothing and long short-term memory (LSTM) artificial recurrent neural networks. The two approaches were analyzed, and their performances were compared to that of the default Kubernetes Vertical Pod Autoscaler (VPA). Efficiency was evaluated in terms of CPU resource wastage, and insufficient CPU percentage and amount for container workloads from Alibaba Cluster Trace 2018, and others. In our experiments, we observed that Kubernetes Vertical Pod Autoscaler (VPA) tended to perform poorly on workloads that periodically change. Our results showed that compared to VPA, predictive methods based on Holt- Winters exponential smoothing (HW) and Long Short-Term Memory (LSTM) can decrease CPU wastage by over 40% while avoiding CPU insufficiency for various CPU workloads. Furthermore, LSTM has been shown to generate stabler predictions compared to that of HW, which allowed for more robust scaling decisions. / Privata och offentliga moln kräver att användare begär mängden CPU och minne (RAM) som ska fördelas till sina applikationer. Mängden resurser är inte nödvändigtvis relaterat till applikationernas körtidskrav, utan är till för att molninfrastrukturresurshanteraren ska kunna kartlägga begärda virtuella resurser till fysiska resurser. Om en applikation överskrider dessa värden kan den saktas ner eller till och med krascha. För att undvika störningar överskattas begärda värden oftast, vilket kan resultera i ineffektiv resursutnyttjande i molninfrastrukturen. Autoskalning är en teknik som används för att överkomma dessa problem. I denna forskning formulerade vi två nya prediktiva CPU autoskalningsstrategier för containeriserade applikationer i Kubernetes, med hjälp av tidsserieanalys baserad på metoderna Holt-Winters exponentiell utjämning och långt korttidsminne (LSTM) återkommande neurala nätverk. De två metoderna analyserades, och deras prestationer jämfördes med Kubernetes Vertical Pod Autoscaler (VPA). Prestation utvärderades genom att observera under- och överutilisering av CPU-resurser, för diverse containerarbetsbelastningar från bl. a. Alibaba Cluster Trace 2018. Vi observerade att Kubernetes Vertical Pod Autoscaler (VPA) i våra experiment tenderade att prestera dåligt på arbetsbelastningar som förändras periodvist. Våra resultat visar att jämfört med VPA kan prediktiva metoder baserade på Holt-Winters exponentiell utjämning (HW) och långt korttidsminne (LSTM) minska överflödig CPU-användning med över 40 % samtidigt som de undviker CPU-brist för olika arbetsbelastningar. Ytterligare visade sig LSTM generera stabilare prediktioner jämfört med HW, vilket ledde till mer robusta autoskalningsbeslut.

Tactile perception is considered an important contributor to the overall consumer experience of a product. However, what physical properties that create the specifics of tactile perception, are still not completely understood. This thesis has researched how many dimensions that are required to differentiate the surfaces perceptually, and then tried to explain these dimensions in terms of physical properties, by interconnecting human perception measurements with various physical measurements. The tactile perception was assessed by multidimensional scaling or magnitude estimation, in which methods human participants assign numbers to how similar pairs of surfaces are perceived or to the relative quantity of a specified perceptual attribute, such as softness, smoothness, coarseness and coolness. The role of friction and surface texture in tactile perception was investigated in particular detail, because typically tactile exploration involves moving (at least) one finger over a textured surface. A tactile approach for measuring friction was developed by means of moving a finger over the surfaces, mounted on a force sensor. The contribution of finger friction to tactile perception was investigated for surfaces of printing papers and tissue papers, as well as for model surfaces with controlled topography. The overarching research goal of this thesis was to study, systematically, the role of texture in tactile perception of surfaces. The model surfaces displayed a sinusoidal texture with a characteristic wavelength and amplitude, fabricated by surface wrinkling and replica molding techniques. A library of surfaces was manufactured, ranging in wavelengths from 270 nm up to 100 µm and in amplitudes from 7 nm up to 6 µm. These surfaces were rigid and cleanable and could therefore be reused among the participants. To my knowledge, this is the first time in a psychophysical experiment, that the surface texture has been controlled over several orders of magnitude in length scale, without simultaneously changing other material properties of the stimuli. The finger friction coefficient was found to decrease with increasing aspect ratio (amplitude/wavelength) of the model surfaces and also with increasing average surface roughness of the printing papers. Analytical modeling of the finger’s interaction with the model surfaces shows how the friction coefficient increases with the real contact area, and that the friction mechanism is the same on both the nanoscale and microscale. The same interaction mechanism also explains the friction characteristics of tissue paper. Furthermore, it was found that the perceptions of smoothness, coarseness, coolness and dryness are satisfactorily related to the real contact area at the finger-surface interface.  It is shown that it is possible to discern perceptually among both printing papers and tissue papers, and this differentiation is based on either two or three underlying dimensions. Rough/smooth and thin/thick were the two main dimensions of surface feel found for the printing papers, whereas friction and wavelength were strongly related to the perceptual cues employed in scaling the model surfaces. These experimental results support the duplex theory of texture perception, which holds that both a “spatial sense”; used to discriminate the roughest textures from the others, and a “vibration sense”; used to discriminate among the smoother textures, are involved. The perception of what is considered rough and smooth depends on the experimental stimulus context. It is concluded that friction is important for human differentiation of surface textures below about 10 µm in surface roughness, and for larger surface textures, friction is less important or can even be neglected. The finger friction experiments also allowed the following conclusions to be drawn: (i) The interindividual variation in friction coefficients is too large to allow direct comparison; however, the trends in relative friction coefficients for a group of participants are the same. (ii) Lipids are transferred to the test surface of study, and this lowers the friction. (iii) Many of the studies point to a characteristic frequency during sliding of about 30 Hz, which is both characteristic of the resonance frequency of skin and the expected frequency associated with the fingerprints. (iv) The applied load in surface interrogation is in fact regulated in response to the friction force. The limits in tactile perception were indirectly researched by similarity scaling experiments on the model surfaces. Wrinkle wavelengths of 760 nm and 870 nm could be discriminated from untextured reference surfaces, whereas 270 nm could not. The amplitude of the wrinkles so discriminated was approximately 10 nm, suggesting that nanotechnology may well have a role to play in haptics and tactile perception. / Taktil perception bidrar starkt till den sammantagna upplevelsen av en produkt, men hur materials olika ytegenskaper påverkar och styr perceptionen är ännu inte helt klart. Den här avhandlingen undersöker hur många och vilka egenskaper som är viktiga när känslan mellan två ytor jämförs. Tillvägagångssättet är tvärvetenskapligt där fysikaliska mätningar kopplas ihop med perceptions mätningar där människor används som instrument. Två typer av perceptionsförsök har utförts, multidimensionell skalning där försökspersoner sätter siffror på hur lika två ytor känns, samt magnitud estimation där i stället intensiteten på specifika perceptuella storheter som t.ex. upplevt lenhet, upplevd mjukhet och upplevd strävhet bedömdes. Eftersom taktil perception innebär kontakt samt relativ rörelse mellan hud och ytor, har fokus i avhandlingen varit att undersöka hur friktion och ytans struktur (ytråhet) påverkar och bidrar till den taktila perceptionen. Förutom fysikaliska mätningar på friktion och ytstruktur har värmekonduktivitet, mjukhet samt olika standard mätningar inom pappersindustrin mätts. En metod för att mäta friktion mellan ett finger och olika ytor har utvecklats för att i möjligaste mån återspegla friktionskomponenten i upplevt taktil perception. Friktionskoefficienter beräknades och jämfördes mellan alla ytor. De stimuli som har studerats är tryckpapper och mjukpapper samt modellytor, gjorda för att systematiskt undersöka hur ytstruktur påverkar perceptionen. Tillverkningsmetoden för modellytorna valdes så att ytorna var tåliga och kunde tvättas och därmed återanvändas. Strukturen på ytorna bestod av ett vågformat mönster där våglängden varierade mellan 270 nm och 100 µm och amplituden mellan 7 nm och 6 µm. Enligt vår vetskap är det första gången som strukturer i de här skalorna har gjorts utan att samtidigt ändra andra material egenskaper. Friktionskoefficienten minskade med ökad kvot mellan amplituden och våglängden på modellytorna samt med ytråheten på tryckpappren. En analytisk modell tillämpades på kontakten mellan ett finger och ytorna som visade att friktionskoefficienten beror av den verkliga kontaktarean. För de mycket grövre mjukpappren uppmättes inga stora skillnader i friktion förmodligen för att kontakarean mellan de olika mjukpapprena var lika. Den faktiska kontakarean visade sig också vara viktig för perceptionen av lenhet, strävhet, torrhet och svalhet. Det visade sig vara en stor perceptuell skillnad mellan olika typer av tryckpapper och mjukpapper utifrån hur stimuli placerade sig på en taktil karta. För de tre materialen användes enbart två alternativt tre egenskaper hos materialet för att särskilja mellan alla olika par. För tryckpapper verkade en viktig dimension kunna beskrivas av alla de perceptuella och fysikaliska egenskaper som har med kontaktarean att göra, d.v.s. lenhet, svalhet, torrhet, ytråhet, värmekonduktivitet samt friktion. För att taktilt särskilja mellan olika ytor där bara strukturen är varierade, kunde friktion och våglängden relateras till spridningen i kartan. Båda studierna stödjer duplex theory of texture perception, där ett spatialt sinne används för att särskilja en av de grövre ytorna från en slät, och ett vibrationssinne för att särskilja mellan olika släta strukturer. Friktionen visade sig alltså vara en viktig fysikalisk egenskap för strukturer under åtminstone 10 µm i ytråhet. Från fingerfriktions mätningar kunde även följande slutsatser dras: (i) Stora skillnader i friktionskoefficient mellan olika personer uppmättes, men trenderna mellan olika individer var samma, vilket gör att relativa skillnader i friktion från en individ är representativa. (ii) Lipider (fingerfett) som överförs från fingret till ytan vid kontakt sänker friktionen. (iii) Frekvensinnehållet i friktionskraften varierar mellan olika ytor och den frekvenstopp som ses vid 30 Hz kan möjligtvis bero på fingrets struktur eller resonansfrekvensen på huden. (iv) Den pålagda kraften under en friktionsmätning visar sig omedvetet regleras av den friktionskraft som fingret möter under rörelse.  Hur små strukturer som kan diskrimineras har indirekt undersökts genom likhetsförsöket på modellytorna där försökspersoner skulle bedöma hur lika alla par av ytor kändes. Resultaten visade att ytorna med våglängder på 760 nm och 870 nm upplevdes olika jämfört med referens ytor utan något systematiskt mönster, medan ytan med 270 nm i våglängd inte kunde särskiljas. Amplituden på ytan som kunde diskrimineras var endast ca 10 nm, vilket indikerar att nanoteknologi mycket väl kan bidra inom haptiken och för att i framtiden kontrollera den taktila perceptionen. / <p>QC 20121026</p>