Under 1960-talet arbetade Sveriges riksdag fram ett bostadspolitiskt mål, vilket syftade till att bygga en miljon bostäder under en tioårsperiod för att möta behovet av bättre och fler bostäder. Det så kallade miljonprogrammet kom att präglas av rationellt och industriellt byggande på mark utanför stadskärnan med modernismens funktionsuppdelade planeringsideal. Detta resulterade i storskaliga monotona bostadsområden, isolerade från omkringliggande stadsdelar med bristande områdeskvaliteter vilket har kommit att ifrågasättas och kritiseras utifrån ett perspektiv av social hållbarhet och segregation. Föreliggande kandidatarbete syftar till att undersöka hur strategier för stadsläkning kan utformas för att förbättra kopplingar mellan stadsdelar och skapa en mer integrerad stad. Vidare syftar arbetet till att testa dessa strategier genom att tillämpa dem i stadsdelen Lindängen, Malmö. De metoder som implementerats utgör en metodkombination för en bredare förståelse. Genom kvalitativ innehållsanalys har en förståelse för social hållbarhet, segregation och stadsläkning erhållits, medan observationsmetoden bidragit till en djupare förståelse för stadsdelen.  Utifrån kunskapsöversikten och genomförd områdesanalys har flertalet mål och strategier applicerats i ett gestaltningsförslag. Planförslaget innehåller riktlinjer för stadsläkning för ett mer socialt hållbart och integrerat Lindängen. Genom stråkutveckling, för bättre sammankoppling med intilliggande stadsdelar och förtätning med aktiva bottenplan uppnås en mer funktionsblandad och tillgänglig stadsdel vilket främjar mångfald och vitalitet i arbetet mot ett social hållbart och integrerat miljonprogramsområde. Således är slutsatsen att social hållbarhet och integration kan främjas genom en identifiering och tillämpning av riktlinjer.

I Stockholms ytterstad präglas många stadsdelar av områdessegregation, där de socioekonomiska förutsättningarna till stor omfattning skiljer sig från område till område. I den fysiska planeringen har få storskaliga insatser genomförts för att förändra denna struktur, då arkitektur och sociala frågor har kopplats samman först på senare tid. Fältet är fortfarande relativt outforskat. Denna studie undersöker hur riktlinjer för stadsläkning kan utformas och tillämpas för minskad områdessegregation. Utifrån kvalitativa textanalyser och kategorisering har studien identifierat 6 riktlinjer som bedöms viktiga för att kunna öka områdesintegration på en nivå mellan översiktsplanering och detaljplanering.Riktlinjernas som studien utgår från är: Prioritera det performativa Förändra stadsleder till stadsgator Omlokalisering av skolor Satsa på grön- och rekreationsområden för möten Skapa genomströmning Skapa siktlinjer Dessa riktlinjer för stadsläkning har testats genom att de appliceras på två stadsdelar, Tensta och Solhem/Spånga, som har stora socioekonomiska skillnader men enbart ligger ett par hundra meter ifrån varandra. Konceptet ”Vi möts på mitten” gestaltas för att synliggöra och förtydliga hur riktlinjerna kan förändra i städerna. Genom Space Syntax och funktionsanalyser har resultatet från åtgärderna analyserats och visat på hur stadsform och det grundläggande nätverkets förändringar skapar möjligheter för en mer integrerad stadsform. Studiens slutsats är att planeraren bör arbeta mer med det performativa i stadsform för att skapa långsiktigt integrerade strukturer. Strategier och riktlinjer för stadsläkning bör vara översiktliga för hela städer och inte områdesbaserade. Riktlinjer mot segregation måste ges mer handlingsutrymme att genomföra storskaliga åtgärder för att kunna göra skillnad och åtgärderna måste genomföras på flera områden samtidigt för att kunna bidra med en mindre segregerad stad.