Psykologer är en utav de yrkesgrupper som löper störst risk att under sin karriär mista en patient i suicid. Trots det saknas svenska studier på psykologer och deras arbete med suicidala patienter. Föreliggande studie syftade därför till att öka kunskap och förståelse för psykologers föreställningar om patientsuicid samt hur de upplever att det talas om det. Sju semistrukturerade intervjuer genomfördes med psykologer som inte hade egen erfarenhet av patientsuicid. Dessa analyserades utifrån en tematisk analys, vilken resulterade i fyra teman: Mellan förnuft och känsla, Två sidor av samma mynt, Ensam är inte stark och Individen bakom statistiken. Resultatet visade att enskilda psykologer och organisationer (universitet och arbetsplatser) hanterar och talar om suicidalitet på olika sätt. De olika aktörernas förhållningsätt bottnar antingen i förnuftet, i känslan eller i båda delar. Arbetet med suicidala patienter karakteriseras av oförutsägbarhet där kollegorna utgör ett viktigt stöd för psykologen i detta arbete. Därtill framkom att både den enskilda psykologen och samhället i stort har en vilja att humanisera den suicidala patienten. Slutligen verkar psykologers möte med suicidalitet vara ett underprioriterat ämne, vilket är framträdande både inom forskning, utbildning och på arbetsplatser. / Psychologists are one of the professions that are at a higher risk of losing a patient to suicide. Despite this, there is a lack of Swedish studies focusing on psychologists and their encounter with suicidal patients. Therefore, the present study aimed to increase knowledge and understanding for the notions that psychologists have regarding patient suicide and their opinions about how it is being talked about. Seven semi-structured interviews were conducted with psychologists who themselves had not lost a patient to suicide. The interviews were analysed through a thematic analysis which resulted in four themes: Between sense and sensibility, Two sides of the same coin, Alone is not strong and The individual behind the statistics. The findings showed that psychologists and the organizations (universities and workplaces) they were or had been a part of, were handling and talking about suicidality in different ways. The approach these different actors had to patient suicide was based on either sense, sensibility, or both. Working with suicidal patients is characterized by unpredictability thus highlighting that colleagues make up an important source of support. Furthermore, results showed that both individual psychologists and the society at large have a desire to humanize the suicidal patient. Finally, psychologists' encounter with suicidality seems to be an under-prioritized area, which is prominent in both research, education and in workplaces.