<p> </p><p> </p><p> </p><p> </p><p> </p>

No description available.

No description available.

<p>Syftet med det här arbetet är att undersöka och analysera lärares uppfattning av responsgrupper i skrivundervisningen i svenskämnet på gymnasiet. Metoden för undersökningen är kvalitativ och består av intervjuer. Resultatet visar att alla lärare har haft kontakt med arbetssättet i sin utbildning. Uppfattningarna av responsgrupper skiljer sig emellertid åt mellan lärare. Det framgår att responsgrupper är ett etablerat arbetssätt för hälften av lärarna i studien. Dessa lärare framhåller responsgrupper som ett övervägande positivt arbetssätt. De lärare i studien som inte arbetar med responsgrupper framhåller tidsbrist, stress över att hinna med den lokala kursplanen, samt motstånd från eleverna som anledningar att inte arbeta med responsgrupper. Samtliga lärare i studien menar att responsgrupper är tidskrävande. Viktiga slutsatser av studien är att arbetet med responsgrupper inte motsätter sig en strukturerad skrivundervisning, att det kräver utbildning och engagemang hos läraren, samt att det är ett - för såväl lärare som elever – krävande arbetssätt.</p>

<p>Denna uppsats behandlar referensbindning och makrostruktur i 30 filmrecensioner. Med referensbindning avses den textbindande mekanism som verkar mellan konstituenter (fraser) i en text och som bidrar till att hålla samman texten ämnesmässigt. En kedja av referensbindningar bildar en ledfamilj i texten. En makrostruktur kan definieras relativt mikrostrukturer; gränsen mellan mikrostruktur och makrostruktur kan sägas gå vid korttidsminnets övre kapacitet. För att bestämma makrostrukturerna i ett mindre antal av filmrecensionerna utgår jag från en styckeindelning baserad på textens ledfamiljer. Resultatet av undersökningarna visar bl.a. att filmrecensionerna har en viss uppsättning standardiserade ledfamiljer som svarar mot t.ex. rollfigurerna i filmen. De har också valfria element som alltså inte nödvändigtvis realiseras som ledfamiljer i texten.</p>

<p>Abstract</p><p>Denna uppsats handlar om elevers uppfattningar om fult språk år 2008. Syftet med uppsatsen är att blivande svensklärare ska tillägna sig en föreberedelse för den kommande lärarrollen, och få en medvetenhet om vilket språkbruk eleverna har. Sjuttio elever har svarat på enkätfrågor som handlar om vad de anser vara fult språk, om de använder fult språk och vilka platser de anser att de inte får använda fult språk. Elevernas svar har sammanställs och mönster har framkommit. Resultatet visar att majoriteten av eleverna använder någon form av fula ord. Ordet hora är det mest nämna fula ordet och när de själva svär använder oftast orden fan, jävlar och helvete. Det mest förekommande svaret hos eleverna är att alla svär någon gång, att platsen där man inte får svära är kyrkan och att man lär sig fula ord av äldre vänner.</p>

<p>En uppsats förankrad i de didaktiska ställningstaganden svensklärare gör gällande skönlitteraturen i kursen Svenska A på gymnasiet. Uppsatsen är inriktad både på lärares och elevers syn på litteraturundervisningen.</p>

<p>Huvudsyftet med mitt examensarbete har varit att undersöka hur svensklärare resonerar kring sina val av skönlitterära texter i litteraturundervisningen. Mitt undersökningsmaterial har utgjorts av 16 studentuppsatser där sammanlagt 66 svensklärare intervjuas. När lärarna redogör för vad som är av avgörande betydelse när de planerar vad som ska läsas i Svenska A och Svenska B hänvisar flera av lärarna till en kombination av ett antal olika faktorer. I de fall där endast en faktor med avgörande betydelse för valet nämns är detta skolans utbud. Samtidigt så kan vi förmoda att just den begränsningen finns med underförstådd hos dem som endast nämner andra faktorer såtillvida de inte har befogenhet att köpa in den litteratur som de önskar använda sig av. Majoriteten av lärarna är erfarenhetspedagogiskt orienterade snarare än kulturarvsorienterade i sin praxis och vid sidan av skolans utbud utgör ett hänsynstagande till elevernas erfarenhetsvärldar en särskilt angelägen aspekt för respondenterna. Det är viktigt, anser många lärare, att eleverna kan relatera till litteraturens innehåll, att läsningen kan leda till intressanta diskussioner och att den väcker fortsatt läslust.</p><p>Undersökningsmaterialet vittnar om stora skillnader när det gäller lärares krav på vad eleverna ska läsa. Det tycks råda stor tolerans gentemot elever som inte är läsintresserade då lärarna förstår att ungdomar på 2000-talet väljer bort en tidskrävande aktivitet som läsning till förmån för diverse skärmbaserade aktiviteter. För att motivera till läsning är det vanligt att eleverna får vara med och påverka vad de ska läsa - oftast genom att välja en text från ett urval av texter. Dessa mindre stränga krav på vad eleverna ska läsa kan kopplas till att lärarna tolkar sitt uppdrag utifrån en ämnessyn som grundas i erfarenhetspedagogik snarare än kulturarvsförmedling vilket för med sig att man prioriterar att finna texter som eleverna lätt kan finna en ingång till snarare än att fokusera på att eleverna presenteras för en så representativ bild av litteraturhistorien som möjligt. Ett flertal studier av ungdomars läsvanor påvisar att en bok som utger sig för att vara en sann historia väcker starkt intresse hos denna läsarkategori och detta bekräftas i lärarintervjuerna.</p><p>Merparten av lärarna ställer sig negativa till införandet av en litterär kanon i den svenska skolan med motiveringen att möjligheten att anpassa valet av litteratur som ett led att motivera de svagare eleverna därmed skulle begränsas och att det därför enbart skulle gynna de studiemotiverade eleverna. Ett annat skäl till att förhålla sig negativ till förslaget som framkommer i intervjuerna är att man befarar att en litterär kanon för skolan skulle domineras av västerländsk litteratur skriven av manliga författare och därmed ge en dåligt nyanserad bild av litteraturhistorien. Man kan dock via de uppsatser som inkluderar litteraturlistor över vad man läser i de intervjuade lärarnas klasser konstatera att såväl västerländsk litteratur som manliga författare i många skolor markant dominerar inom litteraturundervisningen redan utan en officiell litterär kanon. Särskilt svårt tycks det vara att skapa utrymme för litteratur från olika delar av världen. Nio av de 16 uppsatserna som ingår i min studie kommenterar den debatt som kom till stånd i samband med Cecilia Wikströms motion om införandet av en litterär kanon i skolan där många kritiska röster varnade för ett alltför strikt västerländskt perspektiv på litteraturhistorien. Den sammantagna bilden som framkommer i intervjuerna när det gäller läsning av icke västerländska författare är att stoffträngseln, som främst är ett resultat av det vidgade textbegreppet, hindrar många lärare från att inkludera texter av författare från olika delar av världen.</p>

<p>Eftersom vi ska arbeta med barn i de tidiga skolåren så har vi funderingar kring läsinlärningsmetoder. Hur ska vi lära dessa barn att läsa? Vilken metod används nu ute i verksamheten, hur dokumenterar man och arbetar lärarna på det viset de vill? Vi har även intresserat oss för hur lärarna försöker utveckla elevernas läsintresse och om de tycker att utbildningen de gått gav dem tillräckliga kunskaper.</p><p>Vi har valt att intervjua 10 lärare och specialpedagoger som arbetar med barn i år ett eller två. Lärarna valdes strategiskt efter det föregående kriteriet. Vår undersökningsgrupp är relativt liten men det resultatet vi fått visar på ett traditionellt tänkande hos den verksamma lärarkåren. Böckerna om Ola, Elsa och Leo är fortfarande de som används mest och de böckerna känner vi igen från våra första skolår. Dessa böcker grundar sig i ljudningsmetoden som är den mest populära hos de lärare vi intervjuat. Lärarna ger bara praktiska skäl till varför de valt att arbeta med en viss metod.</p><p>Svaren handlar mest om trygghet i metoden men till exempel också att materialet redan fanns på skolan. På intervjufrågan om hur läraren utvecklar barnens läsintresse fick vi väldigt många intressanta förslag.</p>

No description available.