Sammanfattning Uppsatsen undersöker historien om Svenska skifferoljeaktiebolaget (SSAB): de centrala aktörerna och de argument som de framförde för företagets uppstart, fortlevnad och sedermera nedläggning. Svenska skifferoljeaktiebolaget startades som ett beredskapsföretag under andra världskriget och fick vid krigsslutet status som ett "normalt långtidsföretag". Företaget hade en livslängd på 25 år, från 1941 till 1966. SSABs huvudsakliga ändamål vid starten var att utvinna olja ur alunskiffer i Kvarntorp, Närke, för att sedan sälja detta till marinen. SSAB var alltid helt ägt av staten och var beroende av stora mängder statligt kapital för att kunna finansiera verksamheten. Trots detta gav företaget aldrig ekonomisk avkastning och hade också svårt att nå upp till den förväntade produktionsmängden. Uppsatsen syfte är att försöka ge förståelse för varför ett företag av SSABs karaktär drevs vidare under så lång tid trots de stora kostnaderna för staten. Från uppstarten 1941 fram till beslutet om nedläggning 1961 ändrades argumentation kring fortsatta satsningar på SSAB. Från början var försörjningen av marinens grundläggande behov av drivmedel och smörjolja behov det viktigaste. Detta vidgades till att efter några år se SSABs då mer diversifierade produktion som nödvändig för beredskapen på fler varuområden. Mot slutet anfördes att den inhemsk oljeproduktion skulle kunna minska importbehovet och därmed bättra på handelsbalansen. I slutsatsen för uppsatsen argumenteras för att investeringar för SSABs utbyggnad och fortlevnad i första hand motiverades med att säkra beredskapen för drivmedel, men att investeringarna villkorades av att det fanns potential för framtida avkastning. Genom att använda forskning kring modernitetsmyten och myten om neutralitet kommer uppsatsen dra slutsatsen att den svenska neutralitetspolitiken och tron på den tekniska utvecklingen, samt att de investerade intressena var faktorer som var viktiga i SSABs fortlevnad.