ästerbottens färgrika stenskatter - Spatiala presentationer och analyser av skifferfynd i Västerbottens län (The colorful stone treasures of Västerbotten – Spatial presentations and analysis of slate artefacts in Västerbotten County) This essay pertains to the spatial distributions and analysis of slate artefacts in Västerbotten County, Sweden. The authors aim is to give answers the issues of what the distribution patterns of slate artefacts can tell us about the prehistoric humans in this area. By using GIS software and geospatial analysis the author strengthens the theories about separate interior and coastal economies, as well as the theory that the main share of production of slate artifacts are linked in the interior of the County, the author also refers to earlier research, both domestic and international. The theories of non-pragmatic preferences by the late Mesolithic and Neolithic people for red colored slate are also added to. Finally the author suggests a usage of slate daggers as tools for the preparation of felled, larger animals, rather than the daggers being primarily a weapon or of symbolic value.

The Norrlandic Slate Culture was a hunter-gatherer culture that emerged in northern Sweden during the transition from the late Mesolithic to the early Neolithic, c. 4200 BC. This paper deals with the Slate Culture’s relation to its neighbouring, contemporary cultures in Norway and Finland, and examines three types of typical finds related to the Slate Culture: enclosures of fire-cracked stones (Swe. skärvstensvall), petroglyphs and slate objects. The conclusion is that the Slate culture found inspiration to these phenomena from its neighbouring cultures and turned them into something of their own.

Sammanfattning Uppsatsen undersöker historien om Svenska skifferoljeaktiebolaget (SSAB): de centrala aktörerna och de argument som de framförde för företagets uppstart, fortlevnad och sedermera nedläggning. Svenska skifferoljeaktiebolaget startades som ett beredskapsföretag under andra världskriget och fick vid krigsslutet status som ett "normalt långtidsföretag". Företaget hade en livslängd på 25 år, från 1941 till 1966. SSABs huvudsakliga ändamål vid starten var att utvinna olja ur alunskiffer i Kvarntorp, Närke, för att sedan sälja detta till marinen. SSAB var alltid helt ägt av staten och var beroende av stora mängder statligt kapital för att kunna finansiera verksamheten. Trots detta gav företaget aldrig ekonomisk avkastning och hade också svårt att nå upp till den förväntade produktionsmängden. Uppsatsen syfte är att försöka ge förståelse för varför ett företag av SSABs karaktär drevs vidare under så lång tid trots de stora kostnaderna för staten. Från uppstarten 1941 fram till beslutet om nedläggning 1961 ändrades argumentation kring fortsatta satsningar på SSAB. Från början var försörjningen av marinens grundläggande behov av drivmedel och smörjolja behov det viktigaste. Detta vidgades till att efter några år se SSABs då mer diversifierade produktion som nödvändig för beredskapen på fler varuområden. Mot slutet anfördes att den inhemsk oljeproduktion skulle kunna minska importbehovet och därmed bättra på handelsbalansen. I slutsatsen för uppsatsen argumenteras för att investeringar för SSABs utbyggnad och fortlevnad i första hand motiverades med att säkra beredskapen för drivmedel, men att investeringarna villkorades av att det fanns potential för framtida avkastning. Genom att använda forskning kring modernitetsmyten och myten om neutralitet kommer uppsatsen dra slutsatsen att den svenska neutralitetspolitiken och tron på den tekniska utvecklingen, samt att de investerade intressena var faktorer som var viktiga i SSABs fortlevnad.

Krematoriet är en tvåfaldig byggnad: dels en funktionell anläggning där döda kroppar hanteras rationellt men också en byggnad med behov av känsla och ritual för att undvika att kremationen reduceras till likhantering på löpande band. Dödsritualer basereras ofta på gemensamma trosuppfattningar, något som är sällsynt i vårt postmoderna samhälle. En ledande frågeställning är hur arkitekturen kan skapa rum för mening utan att formulera egna godtyckliga ritualer eller försvåra för den praktiska verksamheten. En sista sekvens är ett krematorieprojekt som eftersträvar att skapa ritual genom rumssekvenser. Ritualens symboliska handlingar översätts till fysiska platser som passeras vid varje kremation. Hierakiskt ordnade, karaktärisktiska rum förbereder för och markererar kremationens olika steg utan att göra avsteg från det funktionella. Hypotesen är att kremationsprocessen kan upphöjas till en rumslig ritual som skapas av rumssamband och form. Varje kista som förs mot ugnen omsluts av karaktärisktiska rum: spatiala ögonblick, som skapar värdighet för den döde, tröst för de närstående och och en påminnelse till de anställda att deras arbete är viktigt. Resultatet är ett krematorium med funktionella rumssekvenser där industriella rum och passager har fått sensoriska kvaliteér. Om rumssekvenserna är starka nog för att få rituell mening är svårt att utvärdera utifrån ritningar men det föreslagna krematoriet har tydlig ambition att lyfta fram och skapa särskiljande och sensoriska rum för en industriell process. / A crematory is an ambigous structure: in part a functional facility where corpses are processed but also a building that require emotion and ritual to keep the crematory from becoming a death factory. In many cultures rites of passage are based on a common belief of what happens after death but these collective beliefs are scarce in today's post-modern society. One of the main questions in the project is how architecture can create meaningful space without inventing its own arbitrary rituals or compromising the building's functionality. Spaces of Passage is a crematory project that aims to create ritual through spatial sequences. The symbolic acts of the ritual are translated into physical places. Hierachically organised space with specific character enhance and foreshadow each step of the cremation process without sacrificing effectivness. The hypothesis is that the cremation process can be become a spatial ritual - a ritual created from form and relations. Every coffin that is transported towards the owen will pass through architectural moments, which convey a sense of dignity for the deceased, comfort for the bereaved and a a reminder that the work done at the crematory is of outmost importance. The resulting architecture is a crematory with functional spatial sequences where industrial spaces have aestetic qualities. Without studying how people interact with the actual building it is hard to evaluate if the spatial sequences have gained ritual value but the proposed crematory is indeed a clear attempt at creating emotional significance in an industrial process.