Syftet med arbetet var att undersöka fem pedagogers beredskap att ta emot och arbeta med barn i behov av särskilt stöd med speciell inriktning mot autism i förskolan, liksom hur pedagogerna förhöll sig till kunskap och material för att stötta dessa barn på bästa sätt. För att få fram konkret fakta kring autism, barnsyn och arbetssätt har jag använt mig av litteratur som var relevant för dessa ämnen. Det som huvudsakligen kom fram i litteraturgenomgången var vad autism är, diagnostisering, vikten av kommunikation för barn i behov av särskilt stöd och att se dessa barn som individer, men även resurser och arbetssätt. Som metod valde jag att genomföra en kvalitativt inriktad undersökning och använde mig då av kvalitativa intervjuer. Resultatet visar att pedagogerna har olika uppfattningar om både extra utbilningar och användandet av hjälpmedel. Däremot menar flera att pedagogens förhållningssätt speglar dennes syn på barn i behov av särskilt stöd. Vidare visar intervjuerna att diagnosen autism är ovanlig i förskolan och att det inte finns några konkreta sätt att arbeta med barn som har autism. En slutsats jag drog var att det är svårt att arbeta i förebyggande syfte för att ta emot barn i behov av särskilt stöd och att pedagogens förhållningssätt är det viktigaste hjälpmedlet en pedagog har.

Examensarbetets syfte är att studera hur nyexaminerade grundskole- och gymnasielärareupplever sig ha beredskap för sitt kommande yrkesliv.Studien har genomförts med fem semistrukturerade intervjuer. Det empiriska materialet haranalyserats utifrån en fenomenografisk ansats där vi har försökt finna likheter och avvikelseride intervjuades uppfattning angående sin beredskap. Vi har även undersökt likheter ochskillnader mellan de intervjuades uppfattningar och de komplexa problem somlitteraturstudien belyser.Samtliga intervjuade lärare uttrycker att de inte kände sig förberedda för yrkesrollen. Definner en trygghet i sina ämneskunskaper de fått från utbildningen men saknar beredskap förexempelvis konflikthantering och dokumentation. Det finns likheter i de intervjuadesuppfattningar kring vilka saker som var mest komplexa. Respondenternas svar indikerade attden komplexitet som de mötte som nya lärare enbart stämde in på en del av de problem somlitteraturen belyser.

Svenska ambulanssjukvården hanterar dagligen trauma händelser som skapar lidande för såväl patienter som närstående. En allvarlig händelse är en händelse då resurserna inte täcker det behov som finns utan kvalitetskraven måste sänkas. Genom att arbeta vetenskapligt och standardiserat under allvarliga händelser så kan mortaliteten bli lägre och lidandet minska hos patienterna. Författarna tror att den svenska ambulanssjukvården inte har tillräcklig beredskap för att hantera de allvarliga händelserna som sker i landet. Syftet med studien var att undersöka om ambulanssjukvården i Sverige har beredskap för att ge snabb vård i samband med allvarliga händelser med flertalet drabbade. Problemet undersöktes med en kvantitativ ansats med data som innehöll tider från allvarliga händelser i Sverige under åren 2010-2014. Totalt 414 händelser där sju ambulanser eller fler var inblandade analyserades och där skillnader hittades inom responstiden, platstiden, tiden till sjukhus samt när alla patienter var avtransporterade. Studien visar att vid de flesta tillfällena när ambulanssjukvården håller uppsatta tidsmål så har det positiv effekt på övriga insatstider vilket i slutändan leder till ett minskat patientlidande. Dock visar även resultatet att tidsmålen inte efterlevs i den utsträckningen som de bör göra vilket leder till att patienterna inte får den vård de har rätt till. Med detta som utgångspunkt drar författarna slutsatsen att den svenska ambulanssjukvården inte har beredskap för de allvarliga händelserna.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Uppsala kommuns beredskap är uppbyggd, vilka strategier som finns, med särskilt fokus på kraftigt snöfall. Uppsatsen bygger på en kvalitativ dokumentanalys samt en kvalitativ semistrukturerad intervju med en säkerhetshandläggare på Uppsala kommun. Uppsatsen ämnar besvara följande frågeställningar, vilka strategier har Uppsala kommun för mycket kraftigt snöfall och hur är den beredskapen uppbyggd?; Förekommer det några problem med Uppsala kommuns beredskapsstrategier för kraftigt snöfall?; Vilka aktörer är inblandade i beredskapsplaneringen på Uppsala kommun och hur samverkar dessa med varandra? Resultatet av denna studie visar att det på Uppsala kommun inte finns någon specifik beredskapsstrategi angående naturolyckor av typen snöfall, dock används tre principer när det gäller beredskap för naturolyckor generellt, dessa är ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen. Flera aktörer, bland annat Länsstyrelsen, arbetar tillsammans med Uppsala kommun gällande den här typen av beredskap. Dock finns det vissa problem beträffande den här typen av beredskap.

Sjukhus är idag, precis som resten av samhället, beroende av el. Dagens nya teknik ger sjukvården många nya möjligheter men skapar också en sårbarhet mot elavbrott. De alltmer komplexa systemen gör det svårt att överblicka möjliga konsekvenser av störningar i elen. Eftersom ett avbrott i elförsörjningen kan få allvarliga konsekvenser på ett sjukhus är reservsystem en nödvändighet. Tidigare studier visar att största utmaningen med risk- och sårbarhetsanalyser av elektriska kraftsystem är att identifiera sårbara drifttillstånd. Syftet med studien var att undersöka sjukhusens beredskap och sårbarhet mot elavbrott. Fyra sjukhus inom ett geografiskt område kontaktades och intervjupersoner med insikt om ämnet besvarade frågorna. Intervjuerna transkriberades och analyserades. Resultatet visar att sjukhusen har en beredskap mot elavbrott i form av beredskapsplaner, reservkraftverk, avbrottsfri elkraft och övningar. Sker ett elavbrott går reservkraften in och verksamheten kan fungera som vanligt. Däremot finns det en sårbarhet om reservkraften inte, av någon anledning, kan kopplas in. Allvarligaste scenariot är en evakuering av hela sjukhuset.

Den svenska FM är beroende av civil sjukvård för kirurgiskt omhändertagande i händelse av skadeutfall. Under det kalla kriget vilade den svenska krigssjukvårdsorganisationen på den militära sjukvårdsorganisationen, civilförsvaret och den civila sjukvården. År 2014 är den militära kirurgiska omhändertagandeförmågan reducerad till ca 1 % av tidigare kapacitet. Civilförsvarets organisation och stor del av fasta installationer och beredskapsförråd har reducerats starkt. Uppgiften att planera och organisera för civilt skydd är i enlighet med ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna delegerad till regional och lokal nivå. Centrala myndigheter bistår med vägledning. Den civila sjukvården har genomgått stora förändringar präglade av medicinsk utveckling med hög grad av specialisering parallellt med ekonomiska sparbeting. Detta har inneburit en långt driven rationalisering och effektivisering. Den beredskap för stora skadeutfall i händelse av väpnad konflikt som de svenska akutsjukhusen tidigare hade, finns inte längre kvar. Sjukvårdshuvudmännen uppfattar inte att de har uppgiften att planera för att hantera den storlek av skadeutfall som skulle följa på ett högintensivt väpnat angrepp. Många sjukhus ligger idag nära kapacitetstaket under ordinarie verksamhet och har små möjligheter att med uthållighet hantera större belastning. Beredskapslager av läkemedel och förbrukningsartiklar för kirurgisk verksamhet finns endast förrådsställda i starkt begränsad omfattning. De högteknologiska sjukhusen är sårbara för störningar avseende kraft, el, vatten, värme och IT. Reservfunktioner håller ojämn kvalitet bland sjukhusen och uthålligheten är generellt låg. Orsakerna till denna utveckling står huvudsakligen att finna i statsmakternas och de centrala myndigheternas tolkning av Sveriges säkerhetspolitiska läge och uppfattningen att väpnad konflikt på svenskt territorium är utesluten. Sveriges katastrofmedicinska beredskap bör integreras i den nationella säkerhetsstrategi som efterlyses i Försvarsberedningens rapport från 2013. En sådan strategi skulle kunna fungera som en övergripande vägledning för att säkerställa att Sverige får en tillfredställande beredskap för kirurgiskt omhändertagande av såväl militär personal som civilbefolkning.

Sweden until recently has been spared from major terrorist attacks. Research, however indicates that mass casualty incidents caused by terrorism are increasing in the western world and are expected to continue to increase within the near future. The execution of the emergency response plan and local emergency protocols is ultimately dependent on leadership at the service and unit level. As a result of the terrorist attack in Stockholm on April, 7th 2017 the medical organisation in Stockholm county were put on the highest alert. The emergency department [ED] charge nurses working during this specific event became key players in implementing and organizing the disaster response at the emergency departments. There is a lack of research highlighting the charge nurses´ experiences of leadership during disaster response at EDs following major incidents caused by terrorism.   The aim of the study was to describe the charge nurses´ experiences of managing the initial response to the major incident at emergency departments in Stockholm on April, 7th 2017.   Participants were selected using criterion sampling. All eight EDs in the Stockholm region were invited to participate, of which five accepted. At these five EDs were seven charge nurses working during the major incident and thus available for inclusion. Semi-structured interviews were conducted. Data were analysed using qualitative content analysis.   The results of the analysis yielded to two categories, first the perceived experiences of security consisting of the subcategories, work according to the local emergency response plan, experience and knowledge and controlled information. The second category was the perceived experiences of uncertainty consisting of the subcategories, unclear leadership, disturbances and deviation from the local emergency response plan, lack of knowledge, lack of information and uncontrolled information.   The conclusion from the result was that the charge nurses was in a central position in the response following the event, and that the management of the initial response was successful. In some cases, a need for clarification of the chain of command, extended training and effective crisis communication was identified, which could optimize the disaster management.

Syftet med denna kvalitativa studien var att undersöka hur trygga och förberedda pedagoger upplever sig vara i möte med barn som genomgått en förlust och befinner sig i sorg. För att ta reda på detta har tio kvalitativa semistrukturerade intervjuer genomförts med förskolepedagoger och förskolerektorer. Gemensamt för alla respondenter var att de har erfarenheter av att bemöta barn i sorg som förlorat en vårdnadshavare. De rekommenderade att bemötandet bör präglas av att pedagogen är saklig angående händelsen och svarar på barnets frågor. Med andra ord bör pedagogen vara lyhörd och inkännande, vilket överensstämmer med att ett av resultaten som pekar på hur bemötandet kan se ut. En rimlig slutsats kan vara att det behövs mer utbildning kring områdena barn i sorg, förlust, krishantering och bemötande. Resultatet av undersökningen visar att majoriteten av respondenterna upplever sig förberedda på hur de på bästa sätt kan bemöta barn i sorg, på grund av deras personliga och professionella erfarenheter, men inte på grund av utbildningen. Resultatet visar även att Pedagoger och rektorers syn på stödet som erbjuds pedagoger skiljer sig åt. I studien redovisas begreppet sorg och barns olika sorgeprocesser. Teoretiska utgångspunkten är John Bowlbys anknytningsteori.

No description available.

Introduktion: Traumatiska hjärtstopp är en av de vanligaste dödsorsakerna hos unga vuxna i världen. Överlevnadsstatistiken har historiskt sett varit väldigt låg. På senare tid har det dock visat sig att chansen till överlevnad har ökat. Detta tros bero på en förändrad syn gällande patofysiologi, prioritering av att snabbt åtgärda reversibla orsaker och utveckling av behandlingsriktlinjer inom ämnet. De reversibla orsakerna bör prioriteras före hjärtkompressioner, som visat sig ha en mindre betydande roll i det initiala skedet av ett traumatiskt hjärtstopp jämfört med ett icke-traumatiskt hjärtstopp. Syfte: Syftet med studien är att undersöka beredskapen för omhändertagande av patienter med traumatiskt hjärtstopp bland sjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvården. Metod: För att besvara studiens syfte genomfördes en kvantitativ enkätstudie med egenkonstruerade frågor. 100 sjuksköterskor deltog i studien. Resultat: Resultatet visade att det råder en blandad beredskap bland studiedeltagarna att omhänderta patienter med traumatiska hjärtstopp. Att åtgärda en övertryckspneumothorax och hjärttamponad visade på lägre beredskap jämfört med att åtgärda kritisk hypovolemi och asfyxi/hypoxi. De som tidigare tränat praktiskt på att omhänderta en patient med traumatiskt hjärtstopp kände sig säkrare på momenten bilateral nåldekompression, ventilera med mask och blåsa, applicera endotrakealtub, applicera bäckengördel, samt att arbeta utifrån handlingsplanen för traumatiska hjärtstopp, än de som inte hade tränat praktiskt. Slutsats: Studien belyser hur praktisk träning är en viktig faktor för sjuksköterskors beredskap att hantera traumatiska hjärtstopp prehospitalt. Med denna insikt bidrar studien till tidigare forskning, och kan också vara till nytta för HLR-instruktörer, stations- och verksamhetschefer, beslutsfattare inom ambulanssjukvården, och sjuksköterskor.