Den svenska FM är beroende av civil sjukvård för kirurgiskt omhändertagande i händelse av skadeutfall. Under det kalla kriget vilade den svenska krigssjukvårdsorganisationen på den militära sjukvårdsorganisationen, civilförsvaret och den civila sjukvården. År 2014 är den militära kirurgiska omhändertagandeförmågan reducerad till ca 1 % av tidigare kapacitet. Civilförsvarets organisation och stor del av fasta installationer och beredskapsförråd har reducerats starkt. Uppgiften att planera och organisera för civilt skydd är i enlighet med ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna delegerad till regional och lokal nivå. Centrala myndigheter bistår med vägledning. Den civila sjukvården har genomgått stora förändringar präglade av medicinsk utveckling med hög grad av specialisering parallellt med ekonomiska sparbeting. Detta har inneburit en långt driven rationalisering och effektivisering. Den beredskap för stora skadeutfall i händelse av väpnad konflikt som de svenska akutsjukhusen tidigare hade, finns inte längre kvar. Sjukvårdshuvudmännen uppfattar inte att de har uppgiften att planera för att hantera den storlek av skadeutfall som skulle följa på ett högintensivt väpnat angrepp. Många sjukhus ligger idag nära kapacitetstaket under ordinarie verksamhet och har små möjligheter att med uthållighet hantera större belastning. Beredskapslager av läkemedel och förbrukningsartiklar för kirurgisk verksamhet finns endast förrådsställda i starkt begränsad omfattning. De högteknologiska sjukhusen är sårbara för störningar avseende kraft, el, vatten, värme och IT. Reservfunktioner håller ojämn kvalitet bland sjukhusen och uthålligheten är generellt låg. Orsakerna till denna utveckling står huvudsakligen att finna i statsmakternas och de centrala myndigheternas tolkning av Sveriges säkerhetspolitiska läge och uppfattningen att väpnad konflikt på svenskt territorium är utesluten. Sveriges katastrofmedicinska beredskap bör integreras i den nationella säkerhetsstrategi som efterlyses i Försvarsberedningens rapport från 2013. En sådan strategi skulle kunna fungera som en övergripande vägledning för att säkerställa att Sverige får en tillfredställande beredskap för kirurgiskt omhändertagande av såväl militär personal som civilbefolkning.

I takt med att det försvarspolitiska läget omkring Sverige försämrats, har regeringen sedan 2015 beslutat att man för första gången sedan kalla krigets slut aktivt ska jobba med planering av civilförsvaret. Redan 1995 kom dock en ny lag om det civila försvaret som flyttade ansvaret för räddningstjänst under höjd beredskap till kommunerna. Innan hade ansvaret varit statligt. Vilka uppgifter som ska lösas av räddningstjänsten under höjd beredskap regleras i LSO (Lagen om Skydd mot Olyckor), och innefattar, förutom de uppgifter som ska lösas under fredstid, även uppgifter om att indikera och sanera kemiskt eller nukleärt kontaminerade områden, samt att röja farliga områden från exempelvis oexploderad ammunition. Utöver att reglera vilka uppgifter som ska lösas vid höjd beredskap står det även i LSO att räddningstjänster ska tillvarata möjligheten att samarbeta med varandra, vilket kan bli problematiskt vid höjd beredskap, då räddningstjänsten är en kommunal resurs.  Syftet med rapporten har varit att belysa vissa svårigheter som kan komma att uppstå vid förhöjd beredskap, till en följd av sammanslagningar av till exempel räddningstjänster, och nedrustningen av civilförsvaret. Vidare har även studien syftat till att presentera hur landets räddningstjänster, räddningstjänstförbund och länsstyrelser idag jobbar med frågan. Rapporten har dock enbart berört den kommunala räddningstjänsten och omfattar inte fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst, efterforskning av försvunna personer i andra fall, miljöräddningstjänst till sjöss samt räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen, vilka alla är statliga resurser.  Dagligen råder det grundberedskap över hela Sverige, och då fungerar och leds samhället på det sätt man är van vid idag. Regeringen som är det högsta beslutande organet i Sverige kan vid behov besluta om att landet ska gå upp i höjd beredskap. Detta kan ske vid kriser eller i yttersta fall vid krig. Beredskapen behöver inte höjas i hela landet samtidigt utan kan höjas enbart på de ställen det behövs. Som en följd av beredskapsförändringen börjar vissa andra lagar gälla i Sverige och ledningsförhållandena i kommuner, regioner och staten ändras. Det är alltså hur planeringen inför eventuell beredskapshöjning ser ut som undersökts i denna rapport. Detta gjordes genom en enkätundersökning som gick ut till delar av landets räddningstjänster och länsstyrelser, där de fick besvara fyra frågor gällande planering av höjd beredskap. Majoriteten av de som svarat på enkäterna som skickats ut har svarat att de behöver styrningar från staten för att kunna genomföra planeringen på ett korrekt sätt. Vidare efterfrågas även fler resurser, både personella, materiella, ekonomiska och extra kompetens för att kunna lösa de tillkommande uppgifterna. Enkätfrågorna berör också ett nytt ledningssystem som börjat gälla 1/1 2022, som enligt svaren från enkäterna inte innehåller någon information om hur ledningen vid höjd beredskap ska fungera. Många menar också att det har gått för snabbt från det att regeringen ordersatt planering av höjd beredskap, till dess att planeringen påbörjades, varför det skiljer sig mycket mellan olika kommuner och län med hur planeringsarbetet går till. Därför har rapportens frågeställningar inte kunnat besvaras med något annat än att det i dagsläget inte finns något tydligt svar på hur planeringen och prioriteringar fungerar utan är en fråga som måste lösas på högre statlig nivå innan kommunerna kan starta upp och driva arbetet vidare.

Two parallel processes which both aim to enhance certain aspects of the functionality of the municipal Fire and Rescue Services have been undertaken, and are to an extent still ongoing, in Sweden. One of these processes aim to improve the ability of said services to handle larger scale incidents which require coordination between multiple municipal Fire and Rescue services. The other process focuses on enabling the same services to operate efficiently in a wartime scenario. Upon an initial viewing of how these processes have taken form there appears to be reasons to question how well they have been coordinated. This despite the two partially overlapping in the sense that they both set out with the intent to introduce changes, and alter specific capabilities, within the same organizations. This paper aims to shed light on the validity of this presumptive lack in coordination, identify potential reasons as to why this could be the case, and finally to offer up suggestions on how such complications could be potentially avoided in similar future situations.