No description available.

I denna uppsats utreds dels om en Internetleverantör har ett medverkansansvar enligt BrB, när den i sin roll som mellanhand, via tjänsten Internetuppkoppling ger sina kunder tillgång till tjänster/webbsidor som används för att begå immaterialrättsintrång enligt gällande rätt, och dels huruvida det svenska rättsläget är förenligt med de direktiv som har utfärdats av EU på området.  I uppsatsen undersöks möjligheten till vitesförbud enligt 53 b § URL, i förhållande till lagstift-ning, förarbeten och EU-direktiv. Vidare undersöks både svensk praxis på området och ett för-handsavgörande från EU-domstolen. I ett försök att förstå gällande svensk rätt görs även en kortare jämförelse med dansk rätt, och dess domstolars möjlighet att utfärda vitesförbud mot Internetleverantörer. Utifrån bestämmelsen om vitesförbud i 53 b § URL torde det inte vara möjligt för en svensk domstol att utfärda ett vitesförbud mot en Internetleverantör som enbart tillhandahåller tjänsten Internetuppkoppling åt sina kunder. Det framkommer av de svenska förarbetena att det, för att utfärda ett sådant förbud, krävs både vetskap om intrången samt ett avtalsliknande förhållande mellan Internetleverantören och intrångsgöraren.  Vi kommer slutligen fram till att även om artikel 8.3 i Infosoc-direktivet kan anses ha imple-menterats på rätt sätt enligt dess ordalydelse är tillämpningen av 53 b § URL, i enlighet med förarbetena, i dagsläget sådan att den torde strida mot syftet med artikel 8.3. Det anser vi bör leda till att en direktivkonform tolkning av artikeln inte bara kan, utan även ska tillämpas av svensk domstol. Således kan, enligt oss, en Internetleverantör, genom att förbjudas medverka till intrång, åläggas att blockera sina kunders tillgång till tjänster/webbsidor som används för att begå immaterialrättsintrång enligt 53 b § URL även i de fall där leverantörerna endast med-verkar genom att tillhandahålla tjänsten Internetuppkoppling.

This thesis examines the on-going anti-piracy and anti-file sharing measures taken by media conglomerates and big content as misguided attempts at addressing changing consumer expectations and social and technological norms. These measures include legislation such as the Stop Online Piracy Act (SOPA), Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act (PIPA), Anti-Counterfeiting Trade Agreement (ACTA), and Cyber Intelligence Sharing and Protection Act (CISPA); and litigation against both extremes of the spectrum: from the world's largest file sharing search engines like The Pirate Bay, and cyberlockers like MegaUpload, to private citizens who illegally downloaded a few movies or a few songs. The manner in which the entertainment industry's largest, most expensive, and highest-profile anti-piracy measures in the recent years have been received by groups from IT corporations to human rights organizations, researchers, politicians, legal and internet experts, and millions of citizens worldwide are of focus; and how this translates into an unpopular public image is explored. Piracy is underlined as a service and distribution problem, and various international studies are presented in exploring the relationship between illegal downloading and legal purchases.